torsdag 31 januari 2013

Miljöträning bland tanter å bilar

 

Mammas gull har fått ett nytt halsband idag efter miljöträningen på stan.
Ett sk halvstryp... det låter vansinnigt rart... men är nödvändigt med en så stark och tossig valp.
Försäljaren försökte kränga på mej ett jättesnyggt för 670 riksdaler men där sa jag faktiskt "Stopp och belägg min goda herre."
Nej, det sa jag inte... jag sa att det var för dyrt.
Gottfrid Gotteman växer ju fortfarande så det knakar och ett så stiligt halsband kan han möjligen få när han är färdigvuxen å klar.
Han fick ett helt ordinärt 200 kronors halsband och ett stort ben som plåster på såren. Men jag tror ärligt talat inte att han brydde sej.
Han är inte så mycket för fashion min grabb.

Miljöträningen gick "så där."
Han har svårt att fokusera på mej och vad jag säger.
Allting är spännande. Människor, buskar, hundar och bilar.
Han drar i kopplet... inte massor men tillräckligt för att det ska bli tjatigt å är helt döv.
Jag vet inte...
Han behöver träna men samtidigt behöver både han och jag känna att det går bra.
Att vi lyckas och åker därifrån positiva.
Inte helt slut.
Men vi träffade fina fd grannen med hans lilla tös.
Det var roligt.
En tant var mindre rolig.
Gottfrid satte sej och bajsade det första han gjorde efter att ha hoppat ur bilen.
Tanten stirrade på oss.
Ogenerat blängde. På 2 meters håll.
Jag tog upp en påse ur fickan.
Hon stod kvar. Stirrande.
Jag plockade upp bajset och först när jag knöt påsen vände hon sej om å gick.
Som om hon var rädd att jag skulle hälla tillbaka bajset på gatan.
Vissa har uppenbarligen större neurotiska problem än en annan.
Det är attans oxå att man är en så väluppfostrad flicka.
Annars kunde man ha sagt:
"Kan jag hjälpa tant med något?"
...eller...
"Har tant fått någon form av slaganfall eller så?"
...eller...
"Jag kan plocka upp bajset på tillbakavägen om du tycker att det är så spännande." 

Idag är det tre veckor sen Märta dog. Overkligt.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Ja, varför säger man inte mer sådant? Lowe bajsade också en gång precis vid ingången till skolan och det var inte så populärt. Tänk, 3 veckor känns så långt bort och ändå var det ungefär nyss det skedde. Hur går det för dig? Tar du en dag i taget? Tycker du ändå är beundransvärd som orkar så mycket som du gör, även om jag förstår att det i bloggen bara är en del av dig. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Tack. Ja idag har jag till och med noppat ögonbrynen. Bara en sån sak :)
    Jag tar det dag för dag och det ÄR lättare nu även om saknaden hela tiden finns där.
    Prinsen hjälper mej. Det är skönt med en frist från jobbet och att kunna hinna ikapp.
    Men visst... du vet ju själv, en blogg (å dess läsare) tål inte allt för mkt ältande. Jag håller inne väldigt mkt.
    Skonar er kan man väl säga :) Å hindrar mej själv från vårdintyg.
    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare