måndag 14 januari 2013

Många har sagt det före mej

 

Många har sagt det före mej...
"Det blir alltid värre framåt natten."
Jag tycker ändå att jag har hållit ihop bra idag.
Gottfrid och jag gjorde en överenskommelse i går natt. Han skulle börja äta igen och jag skulle sluta gråta.
Well... Gottfrid är bättre på att hålla löften än vad jag är, men jag har i alla fall inte gråtit inför honom.

Jag har försökt idag.
Jag har duschat. Tvättat håret. Klätt mej i riktiga kläder.
Jag har ätit. Två gånger.
Och jag har ihop med Mini gått en långrunda i stan med Gottfrid.
Vi har en park i stan med stor lekplats och lite djur, den ligger vackert vid Ätran.
Där har vi gått.
Gottfrid är som valpar är. Drar i kopplet å blir lite smådöv av alla intryck och allt som är spännande. Men han är framåt, godmodig och nyfiken å jag är så stolt över honom.
Min Märta gick redan från liten valp i försvarsställning med utfall när något var obekant eller lite läskigt. Gottfrid undersöker det läskiga, han är positiv och glad.
Det är en glädje att miljöträna en sådan valp.
Överhuvudtaget så har jag knutit honom närmare mej de sista dagarna och han vice versa.
Han är bara en liten, liten kille. Han kan ännu inte bära någons ångest. Ännu inte vara någon annans trygghet.
Men vi tröstar å älskar varandra. Vi har nästan ständig kroppskontakt.


Så faller mörkret och ångesten blir allt svårare att hålla stången.
Måndagen närmar sej. Jag måste till doktorn för hur förfärlig jag än känner mej som lämnar mina kollegor i sticket så behöver jag ytterligare en vecka att landa i sorgen.
Jag kan knappt ta hand om mej själv. Jag pallar inte för minsta lilla krav.
Jag får ångest av att ringa till vårdcentralen, av att tala med min chef som alltid brukar vara vänlig och förstående.
Jag kan inte jobba ännu.
Å jag är livrädd att inte bli trodd.


Min make oroar sej för de ekonomiska bekymmer jag kan ställa till nu.
Jag vet att han inte är en ond man.
Vi... han... har bara aldrig förmått trösta eller "ta hand om mej."
Det gör mej trött.
Även den allra starkaste (vilket inte jag är) behöver ibland få bli just det...
omhuldad och omhändertagen.
Det var bland annat sånt jag hade min Märta till.


Älskade vänner.
Livet är outhärdligt svårt ibland. Men å andra sidan, ingen har lovat en något annat.


Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Det är just den oförbehållsamma kärleken från ett djur man aldrig får ifrån en annan människa.De älskar dej oduschad,skitigt hår, ledsen,glad......det spelar ingen roll för dom.Just du är deras matte eller husse:-)deras mittpunkt i universum

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är kanske den största av kärlekar. Åtminstone den enda som jag på äldre dagar värderar å behöver. Kram

      Radera
  2. Åhhh vad jag skulle vilja träffa dig och prata om livet och lärdomar,läxor och andra nyttigheter... dig och vår fina cissan

    SvaraRadera
  3. Jag tror dej, och de gör säkert din omgivning också.....kram Magdalena

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare