Mammegris under skinnet

 

Kan man bli tokig på någon som är det sötaste å goaste som finns?!
Ja, jag tror det. Idag går Gottfrid-pojken mej på nerverna.
Under huden.
Han försöker bokstavligen befinna sej där.
Jag har alltid trott att Märta är mammig men hon kommer inte i närheten.

Vi gick en runda ner till havet. Hon orkade tanten.
Jag hade Gottfrid lös den mesta tiden, så som jag alltid har.
På sista tiden är det som om han har eld i baken, överskott på energi, han rusar som en galning fram å tillbaka över åkrar och ängar.
Ordet "kom" som han kunde så bra och lydde så snabbt för bara någon vecka sedan är nu inte alls särskilt intressant och han hittar ofta på ett ärende (eller två) innan han verkligen lyssnar.
Kopplade som vanligt upp honom när vi närmade oss vägen och bilarna och han drog som... jag vet inte vad. Eld i baken som sagt.
"Fröken Jessica" har sagt åt oss att stanna och låta honom vända om varje gång han drar.
Gå ett steg i taget om så behövs.
JAG är en envis människa... se bara hur länge jag varit gift... men en Dogue de Bordeaux mest framträdande egenskap är envishet och det är bara å inse att jag inte ens spelar i samma liga.
Efter mycket kämpande kom vi över vägen och jag kunde koppla loss igen.

Det gick bra en bra stund.
Han fortsatte med sitt eviga kutande fram å tillbaka längst stranden.
Ner i vattenpölar, upp på gärdsgårdar, fram å tillbaka.
Så hittade han ett sälkranium.
Jo tjena!
Äckligt som tusan... tyckte jag.
En fantastisk skatt... tyckte han.
Gissa om han lyssnade på "kom"?
Gissa om han kutade tjugo gånger fortare än mej?
Gissa om han brydde sej att vi gick när han sprang med (på fortsatt avstånd)?
Gissa om han ens lyfte på ögonbrynet när jag slutligen VRÅLADE på honom att "Kom här nu!!!!"
Han lät sej inte infångas av varken mej, Mini eller Märta och han tycktes mest fnissa inombords när jag ilsket kastade kopplet efter honom.

Slutligen snodde Märta kraniet och från henne kunde jag sno det å kasta det över en stenmur.
Jag var blöt om fötterna och sur och missmodig.
Gottfrid kopplades upp och slet i kopplet hela vägen hem.

Å här hemma...
Han följer mej som en skugga.
Mysigt?
Jo vars, men ibland blir det mycket.
Han vill sitta i knät oxå när jag äter. Han krafsar och gnäller när han inte får.
Han vill bli klappad HELA tiden. Eller lekt med. Eller pussad på.
Går jag på toa gnäller han, går jag till övervåningen skäller han, skriver jag vid datorn krafsar han.
Gosar jag med Märta ska han emellan ända till Märta tröttnar och går.
Bredvid är inte nära nog!
Å ingen annan duger ens ett par minuter istället.
Då har jag ändå varit tillsammans med honom åtminstone 23 timmar om dygnet sedan i fredags.

Han är en raring. Å han får mej att skratta och att smälta om å om å om igen.
Men han är oxå en riktig rackarunge.
Busfru.
Slyngel.
Underbaring :)

Puss/ Asta