måndag 14 januari 2013

Jag har bestämt mej

 

Jag har bestämt mej.
För att ta bort den döda bilden på Märta ur min telefon.
Radera den. Även om den är mitt sista minne.
Det är så HÄR jag vill minnas henne.
Stor, stark, full av liv.
Bilden är tagen i somras.
Jag vet inte om ni kan se vad jag ser i hennes blick?
All denna visdom. All denna omsorg. Kärlek.
Lika mild som blicken är här, lika iskallt hård kunde den bli när hon vaktade.
När hon försvarade dem hon älskade.

Jag bearbetar fortfarande mitt doktorsbesök.
Ömsom road, ömsom irriterad.
Jag tycker om raka rör.
Jag är själv en rak människa.
Jag tycker om att bli utmanad och jag tänker, om man inte är helt hjärtlös, så utmanar man inte en människa som  man inte ser potential i.
Någonstans kan jag ändå se att han... som var en timma försenad... kunde gjort det enklare för sej o bara gett mej en näsduk att snörvla i och ett sjukintyg.

Samtidigt...
Jag tycker inte om att bli skriven på näsan.
Inte om när någon tror sej veta vad mitt problem är bättre än vad jag vet själv och negligerar de känslor jag faktiskt har.
Som om min sorg inte var tillräcklig, som om det måste bero på nåt annat.
Jag har lite svårt för allt för auktoritära män då mitt behov av att BLI TAGEN PÅ ALLVAR är omättligt.

Men. Bortsett från allt han tog för givet (jag får väl leva med att han skrev "stress utlöst av äktenskapsproblem" ehhhh!!! i mitt intyg att lämna till chefen) så var han klok i att ställa krav på mej. I att "kräva" vissa ting och att fråga vad mer jag lovade.
Äta. Duscha. Gå ut å gå.
Jag sa "Jag kommer vara helt slut efter den här veckan så mycket som jag måste göra."

Jag förvånas oxå över att ingen av er reagerade på "gumman"... jag reagerade, och då är jag ändå inte känslig för sånt. Inte alls.
Samma sak när han... som många före honom... reagerade.
"Fyra barn! Med samma man?"
Jag blir alltid så konfunderad av det. Är det extra bra lixom?
Om jag svarat... "Nej, med fyra olika karlar... minst. Faktum är att till tre av dem kan det mycket väl vara olika kandidater."
Han var lustigt frispråkig doktorn.
Jag berättade om makens och mina olika drömmar.
Om att jag ville bo på landet, maken i stan.
Han sa: "Men detta är ju landet, en byhåla, jag är från Stockholm. Jag har vänner från London, när de hälsar på mej tycker de att jag bor i en byhåla. Det beror på hur man ser på det."
Jo förvisso.
Ja ni hör... jag är både road och irriterad.

Här är nuet. Min levande hund. Från promenaden idag. Han är bedårande, inte sant?

Puss/ Asta

8 kommentarer:

  1. Hmmm, det hörs lång väg att han är stockholmare...Typigt att säja gumman. Vete fan om jag inte rest mej och gått då! Han har alldeles säkert inte djur själv med tanke på att det måste bero på annat?!? Ibland behöver man lite extra tid för att självläka

    SvaraRadera
  2. Gotte är fantastiskt fin!! *ler* Och så olik Märtis. Och ändå lik.
    Fotot på Märta är fantastiskt fint. Och då vet jag ju ändå inte mycket om hundar. Men hennes blick har ett djup. En gammal själ. Fylld av kärlek. Envishet och styrka.

    Och så ett "VA??!" Skrev läkaren DET??? *ber om ursäkt för att jag asgarvar* Ja, då missade han helt. Faktiskt. Men bra med de raka kraven. Och "gumman" Nja, jag tror att jag inte reagerade för att jag ofta säger så ajälv. Eller "lille vän/lilla vän" Utan att mena mer än att jag bryr mig om. Men det var du som var där - som kände hur det blev sagt. Ja han verkar ju iaf varit annorlunda...

    Kram på dig A - i massor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tror det var i all välmening. Alltihop faktiskt. Tiden han tog sej, kraven han ställde, kramen, "gumman" osv. Det tror jag.
      Men som jag sa, jag vill bli trodd på att jag bäst vet vad som felas med.
      När J och jag gick i terapi för länge sen var hon väldigt noga med det.
      Att man har eget tolkningsföreträde. Att JAG vet bäst vad jag känner/ menar/ tror. Att J vet bäst om sej. Man säger ofta så "Jag vet hur du menar/ jag vet vad du känner."
      Jag säger själv "gumman" utan att mena något nedsättande. Jag kan säga "stackars dej" och bara vilja uttrycka empati medan andra kan se det som förminskande.
      Kram tillbaka och du har rätt... de är olika på alla sätt mina franska karameller.

      Radera
  3. Jag förstår din tveeggade känsla till läkaren, jag fick ta och läsa ditt tidigare inlägg oxå. Å ena sidan känns det sorgligt ovanligt med en läkare som är så pass engagerad och som vågar ställa saker på sin spets, å andra sidan är det lite översitteri att ifråga sätta din upplevelse av vad du behöver och att kalla dig gumman. Det hade i alla fall jag blivit vansinnig på. Sen tror jag att man själv måste ha haft en nära relation till ett djur för att fullt ut förstå att den sorgen mycket väl kan vara likvärdig den man känner när en människa i ens närhet går bort. Med sina djur får man en extremt hudnära relation, där kommunikationen måste ske på så många andra sätt än ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis Freja. Precis så. Fast jag är inte så känslig för ord som "gumman."
      Men man kan inte klandra människor för att de inte förstår. Så är det. Kram

      Radera
  4. Men "gumman" kan faktiskt vara kärleksfullt. Också :). Och du är så klok, Asta! "man kan inte klandra människor för att de inte förstår. Så är det". Jag blir också road. Och irriterad. Över människor som din doktor, som tror sig veta vad som är bäst för mig. Det kanske inte alltid stämmer överens med vad jag vet är bäst för mig. Samtidigt, ibland vet jag ju faktiskt inte vad som är bäst för mig. Och så var han stockholmare, gu bevars...hahaha...Och så hade han faktiskt helt rätt i att saker och ting ser olika ut utifrån vilket perspektiv man antar....Så fin din vovve är! Kraftfull. Och snäll. Ser han ut att vara. Och just det gillar jag verkligen. Kraftfull och snäll. Bra kombo. Kram

    SvaraRadera
  5. Jag fattade inte att kortet du funderade på att ta bort var på Märta när hon var död. Bra att tog tog bort det tycker jag. På tillmälet "gumman" från en okänd man skulle jag ha reagerat så här "TJOFFF" vilket får stå för en käftsmäll, men jag tycker ändå att han verkade ganska ok och satte fingret på många saker, som du nog egentligen funderat på själv redan, eller? Vännen, du har nog en resa på många sätt framför dig och den kanske inte blir som att flyta runt på en gräddklick. Men någonstans kommer du och det blir bra det vet jag.

    Om du visste hur många känslor Märtas död väckts hos mig, rent egoistiskt också, eftersom ju Pennyhunden har haft ett lite svajjigt år. Hon har nu fått diagnoserna IBD, sekundär kronisk hepatit och litet blåsljud på hjärtat. Men hon har ingen sjukdomsinsikt och är precis som vanligt - busar och leker. Men jag har alltid, ALLTID alla känselspröt ute för hur hon mår. Minsta lilla hostning (kan ha med hjärtat att göra) och jag är i alarmberedskap, minsta lilla rapning och jag jag får världens stresspåslag. Och fakta är att hon är 8,5 år och börjar bli en äldre hund, även för JRT. Och så kom jag och tänka på när du/Märta och jag/Penny "sågs" för första gången på Ameliabloggen. Och allt du delat med dig av både av Märta och dig själv. Många härliga minnen och bilder! Sedan vill jag bara säga med anledning av ditt inlägg om Gottes jaktlista så måste nog min Lukas vinna, om vi räknar jaktbyten i relation till hundkilo. Han har ju faktiskt ätit upp en halv soffa! Inte illa av en 8 kilos galenpanna! Stor kram från mig och hundarna

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare