Jag blir ledsen...

 

Detta inlägget är kopplat till inlägget nedan.
LÄS det först!

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att läsa igenom en del av de kommentarer som Laila Wahlgren Bagge fått under sina inlägg om hemlösa.
Någonstans mitt i denna läsning gick jag från att vara irriterad till att bli ledsen och förfärad.

Vad håller på att hända med det svenska samhället? Med det svenska folket?
När gick vi till att bli så satans inskränkta, oempatiska, egoistiska och elitistiska???
Var någonstans tappade vi omsorg om våra medmänniskor och olyckssystrar?
Jag citerar Lars Winnerbäck: " Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur."

I kommentar efter kommentar tas inte bara Laila Bagge i försvar utan människor ondgör sej över utslagna. Över hemlösa och över missbrukare. Över fattiga och över utanförskap.
Det finns tydligen hur mycket hjälp som helst att få "om de bara inte envisades med att fortsätta med sitt missbruk."
De borde köpa mat och kläder istället för mobiltelefoner.
Det är skådespelare. De är ligor.
Beräknande och utnyttjande.
Parasiter. På oss hårt arbetande svenssons.
Nu GRÅTER de till och med.
De har själva satt sej i situationen.
Knarkat. Supit. Tagit sej till vårt land illegalt.
De får helt enkelt  S K Y L L A  S E J   S J Ä L V A!!!

Jag vet inte var alla dessa hundratals människor har skaffat sej sin kunskap om sluga uteliggare och golddiggers hemlösa men deras erfarenheter stämmer inte överens med min.
Jag har en hel del personliga erfarenheter av hur missbruk slår sönder en hel familj.
Jag har betydligt mer personlig erfarenhet än vad jag önskar mej om hur ett samhälle brister i att hjälpa sina svagaste.
Jag har dessutom en medfödd och upptränad empatisk förmåga.
Det vill säga, förmågan att leva sej in i en annan människas situation.
Och jag kan tänka...
Alldeles oavsett varför du sitter där utanför ett köpcentra med snön yrande omkring dej i trasiga kläder och händerna framsträckta med böjd nacke så är du ett offer.
Livet har fart hårt fram med dej, svårigheterna har varit större än dina resurser, förödmjukelsen är lika stor.

Psykisk sjukdom och alkoholism kan drabba vem som helst.
Ingen av oss är vaccinerade mot det.
Har du dessutom en genetisk svaghet, en trasig barndom och ett eländigt skyddsnät kan branten komma till dej fortare än du tror.
Vem är jag... eller du... att säga att en tiggare inte får lov att köpa sej en mobiltelefon för pengarna? Eller för all del, en flaska starksprit.
Vem är jag... eller du... att säga vad han/ hon ska orka, mäkta med, förtjäna?!
Om du som hårt arbetande skattebetalare känner dej så förbannat utnyttjad så kunde ni ju kanske byta liv ett tag? En månad eller så?

Puss/ Asta