Hundliv

 

Det blir värre framåt kvällen. Nöjer mej så.
Jag orkar inte skriva och ni orkar inte läsa om samma sak hela tiden.

Hör ni vi tar ett annat "kärt" ämne.
Hur illa jag tycker om dumma människor.
Å denna gången, hur illa jag tycker om journalister (och för all del politiker) som okunnigt uttalar sej om mördarhundar och annat trams.

Jag tycker inte att det är någon ursäkt att vara en hundokunnig journalist på kvällstidningarna. Har man i uppdrag att skriva en artikel så ingår faktagranskning som en käck bidel i den sysslan.
Men det är än mer upprörande när en facktidning som Hundliv uttalar sej i frågan på ett okunnigt sätt.

Min ras, Dogue de Bordeaux, finns på framsidan av numret.
Spännande... och kul... kan man tycka över att rasen får lite uppmärksamhet, tills man inser att den ingår i "Hundlivs special-farliga hundar" tema.
Helt riktigt skriver de förvisso "Hundkunniga vet att man kan göra vilken hund som helst farlig med vissa metoder. Därför är det inte hundarna som skall förbjudas utan människorna som gör hundar farliga."
Men reportaget presenteras ändå på ett sådant sätt, och i ett sådant sammanhang att det späder på de fördomar som alla vi med denna typ av hund råkar ut för.
Den innehåller även faktafel om att rasen är förbjuden i ett flertal länder, bland annat sitt hemland Frankrike och även i Tyskland vilket är felaktigt!
Mej veterligen är inte Ddb förbjuden i något land ännu, inte ens i Danmarks tokerilag.

Jag har haft hund i hela mitt vuxna liv.
Jag har som barn umgåtts med, passat och tränat andras hundar.
Detta har varit hundar av alla dess slag, mestadels brukshundar.
Jag har gått oändligt antal hundkurser, är utbildad instruktör och har ett gediget hundintresse.
Att leva utan hund vore för mej inget värdigt liv.
Sedan 8 år lever jag med Dogue de Bordeaux, eller som den ibland kallas "Fransk mastiff."

Att äga en Dogue de Bordeaux skiljer sej på många sätt mot att äga en brukshund.
Det är en stor, stark och mycket envis hund.
Det är en hund som hyser stor tillit till sin egen förmåga att bedöma situationen, en hund som är intelligent och ofta väljer sina egna vägar och förhållningssätt.
Jag läste en gång om taxen "Kommer kallad men ej strax, ty född slav är ingen tax" och det gäller verkligen för en Ddb med.
Så gott som alla Ddb har en stark vaktinstinkt inom sej.
Den varnar omgivningen när den vaktar över sina domäner med korta dova skall.
Den har ett stort mod, en stor kärlek till sin flock och inger respekt med sin blotta fysik.

En del Ddb är avvaktande till främlingar, andra vill sitta i knät på kreti och pleti.
Där är de individer.
De är mycket tålmodiga och vänliga mot sin familj.
I regel väldigt "förarveka" och känsliga för åthutningar. Detta är ingen ras man kommer någon vart med genom fysiska bestraffningar eller ett allt för auktoritärt lynne.
De älskar att vara med sin flock.
De slöar lika gärna i soffan som hänger med på en långrunda.
De går inte i atomer om de inte aktiveras ständigt och jämt och de finner ingen mening med att upprepa lydnadsmoment om å om igen.
De gör väldigt mycket som de själva har lust.
En Dogue de Bordeaux har en känslig själ, ett varmt hjärta och en stor intelligens.
Det är vanligt att de blir bortskämda. Att deras ägare har varit betydligt mer strikta och konsekventa med sina tidigare raser.
De har en närmast magisk förmåga att linda sin ägare runt lillklon.

En Dogue de Bordeaux passar inte alla.
Det är en hund som kräver viss fysisk styrka men framför allt ett stort intresse för att förstå den.
Efter som vissa individer är väldigt vaktiga är det inte alltid de lämpar sej i villaområden där det är för mkt "spring" även om det till viss del går att träna/ fostra bort.
Framför allt är det en hund som kräver en ägare som dels har stake nog att stå upp för sej själv, självfallet är alla stora starka hundar i fel händer ett laddat vapen, men det kräver oxå att man står pall för alla fördomar man möter.
En Ddb måste sköta sej dubbelt så bra som andra typer av hundar.
Allt blir väldigt uppförstorat i dessa tider när folk läser om kamphundar/ mördarhundar i tidningar stup i kvarten.
Själv fick jag möta mycket obefogad kritik med min första tik (en del befogad med må hända) och något stöd från den lokala brukshundsklubben fanns inte att få.

Jag tycker det vore trevligt... och högst passande... om hundtidningar så som Hundliv kunde ta reda på fakta innan de skrev en artikel och även hjälpa till i det klimat som råder mot denna typ av hundar.
Själv tycker jag inte att det finns någon vackrare, charmigare och snällare hund än Ddb. Det är... och förblir... min ras.

Puss/ Asta