lördag 26 januari 2013

För vem gör du dej till?

 

Jag funderade på en sak här om dagen... igen.
Varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker?
Ja, jag vet förstås inte hur det är med just DEJ men för många av oss är det precis så.
Att vi slösar energi på något som inte spelar någon som helst roll.

Jag tänkte på det här med städning (men det kan appliceras på i princip vad som helst.) Eller rättare sagt, jag tänkte på mitt skitiga, orenoverade hem.
På att det är rätt fult. Med slitna tapeter från i början av -90 talet osv.
Och jag tänkte...
"För vems skull bryr jag mej egentligen?"
JAG kan leva med det. Sånt där är inte så himla viktigt för mej.
Mina VÄNNER bryr sej förhoppningsvis inte, gör dom det och dömer mej efter sånt, då är det ändå inga vänner att ha. Då har jag det bättre utan dem.
FRÄMLINGAR eller ytligt bekanta så som grannar osv kommer sällan över, och varför skulle jag slösa energi på vad de tycker?
Nej men allvarligt, på vilket sätt påverkar det mej att människor jag inte känner tycker att mitt hem är ostädat el fult?!

Det blir ju väldigt fånigt och självklart när man tänker så där.
JAG är inte mina prestationer och jag är än mindre mitt hem.
Även jag tycker att det är "rätt fult" så det betygsätter inte ens min smak.
Ändå spelar det roll. Bortom logiken påverkas jag av andras tankar och värderingar om mej och det som är mitt.
Det är märkligt. Jag undrar om det går att lära sej skita i det där?!

En negativ kommentar eller reaktion blir mer värd än tjugo positiva.
Det är oxå konstigt.
Jag minns min första blogg. Eller egentligen tänkte jag inte på det som en blogg utan mer en dagboksdel i en hemsida som Märta hade.
Jag var på semester i Grekland och gick snabbt in på nätet.
Kollade kommentarerna till mitt sista inlägg.
Det var en massa fina hälsningar och så EN som hade skrivit "Detta var nog den fånigaste sidan jag någonsin varit inne på."
Å jag blev jätte ledsen.
En (förhoppningsvis) vilt främmande människa slänger ur sej något föraktfullt och värderas så mycket högre än alla fina. Alla kärleksfulla.
Det är helt stört!

Vi ÄR dom vi är. Vi blir varken bättre eller sämre av vad främmande människor tänker om oss.
Jag har ett gäng människor kring mej som jag tycker om, på nätet och IRL, jag har fem människor jag kallar "mina närmaste vänner"... vad dessa människor tycker om mej räknas.
Jag litar på mitt omdöme att inte välja närmast hjärtat som värderar mej efter tapetmönster eller dammråttors storlek. Skulle de mot förmodan göra det... well, my misstake.

Puss/ Asta

8 kommentarer:

  1. Jag brukar tänka att alla mina små egenheter/fånigheter/lite väl solkiga kläder/stökig diskbänk... det stöter bort ytliga människor som jag ändå inte vill ha i mitt liv. Skitbra. :D

    Och den som skrev den negativa kommentaren på din blogg, jag tror den personen antingen projicerar sin egen rädsla att hen själv är fånig, eller så är hen avundsjuk på att du har ett så öppet hjärta. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gulliga du. Jag önskar att jag hade lätt för att tänka som du, men det kommer lixom automatiskt. Jag får jobba på det. FINT ska man ha det för sin egen skull, för att man själv älskar ordning å reda, inte för någon annan.
      Kram

      Radera
  2. Åh, det där har jag tänkt på ett tag! Att jag vid 40-års åldern ännu inte släppt dessa krav jag har på mig själv för att jag tror omgivningen väntar sig det. Jag bryr mig för mycket om vad andra ska tänka/säga. Jag har faktiskt börjat släppa lite på det där, skita i vad andra tycker och tänker. Jag ska inte behöva göra mig till en annan person än den jag är. Det går lite trögt och jag faller tillbaka då och då. Jättejättesvårt, men befriande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är som du, jag jobbar på det å det går numera lite bättre men jag faller tillbaka. Vi får peppa varandra. Kram

      Radera
  3. Själv har jag omvänt "problem": jag bryr mig aningen för lite om vad folk tycker, vilket också leder till att hemmet ofta förfaller fullständigt och jag själv säkert skulle kunna misstas för en skrämmande vålnad. :)

    Att vi vid planerade besök städar har inte med "tjusighet" att göra, utan är en respektfull gest mot våra vänner. Det räcker med att de innan avsked får rolla bort sju ton katthår från sina kläder... :D

    Då du skrev om kommentarerna tänkte jag: "Hmm... jag har väldigt många läsare, men har aldrig fått en negativ kommentar. Strange!". Sedan kom jag på att jag ju faktiskt tom hade en stalker efter mig på en tidigare blogg som jag polisanmälde. (personen ifråga skrev var han sett mig i diverse butiker, vilket stämde och upplevdes hotfullt) Sedan blev jag en gång på samma blogg, efter ett politiskt inkorrekt inlägg, superutskälld av en för mig okänd kvinna. (som efter en månads argumentationer oss emellan kom att bli en polarinna)

    Som med så mycket annat har det såklart med personligheterna att göra. Jag upplever mig själv som starkare än min omgivning, därav det ringa bryendet.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är konstigt, på Ameliaportalen fick jag med jämna mellanrum besök av olika troll, ffa en kvinna fr Göteborg. Jag hamnade oxå av nån anledning ofta i rasisttjafs och annat. Här har det knappt hänt tror jag... ändå har jag fler läsare numera. Kram

      Radera
  4. Jag har väl en annorlunda approach till det där med att bry sig eller inte... Jag tycker det är hur intressant som helst med andra människor. Lyssnar gärna på deras åsikter och funderingar - även de gånger de handlar om mig. Men jag gör ändå som jag finner rätt. Och jag är ändå den jag är. Försöker vara sann mot mig själv - ty då är jag sann mot andra. Men gillar man inte mig gör man inte det. Tycker man om mig är också det ok. Däremot tycker jag att det är lite tråkigt att jag jämför mig med andra vad gäller utseende. Det borde inte spela någon roll. Men jag tycker hemskt illa om mitt utseende. Så det är förmodligen därför...

    Bra inlägg - som alltid!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Det är svårt att skaka av sig alla dessa påhittade krav man skaffat sig. Så mycket enklare att skaffa dem...

    En person som står mig väldigt nära led av depression och mådde jättedåligt av alla krav hen kände att hen hade på sig. Plus att allt negativt fastade som klister i tankarna medan allt positivt rann av som vatten på en gås. Det är en kamp att "programmera" om sig till att älska sig själv.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare