För alltid

Stanna alla klockor, stäng av vår telefon.
Ge köttben åt hundarna, få iväg dem härifrån.
Stäng locket på pianot, låt trumman ensam dov
ledsaga kistan och de sörjandes hov.

Låt flygplan skriva över himlens sista glöd
sitt vita jämrande budskap...
Hon är död!
Klä duvorna i sorgflor
på gator och på torg.
Ge polisen i trafiken
svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst, mitt öst.
Min arbetsvecka, min vilotröst.
Min dag, min natt, mitt tal, min sång.
Jag trodde kärleken var evighetslång. 

Ta bort alla stjärnorna.
De behövs inte mer.
Månen kan slockna,
solen monteras ner.
Dra proppen ur havet,
sopa bort all skog.
För ingenting kan någonsin bli bra sedan hon dog. 

W.H Audens

Hon är borta.
Den 10:e januari- 2013 ca 17:40.
Hon finns inte mer.
Efter en pigg dag med egen promenad och efter att ha vaktat tillsammans med Gottfrid gick hon och la sej under trappan.
Vid fem började hon andas konstigt. Frustande. Snarkande med öppna ögon.
Vi, jag och Gotte, skulle precis åka till valpkursen.
Då såg jag.
Hon försökte ställa sej upp men föll.
Vi hann dividera om hur vi skulle få in henne i bilen för att få in henne till veterinären när hon ändade andning. Fick flåsande andning med andningsuppehåll.
Jag la mej tätt intill, höll henne hårt.
Så gick hon.

En del av mej är lättad. Efter tusen tårar kan jag känna tacksamhet över att det gick så fort. Över att hon fick dö hemma.
Men sen kommer de hemska orden alltid och aldrig till mej.
Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag får aldrig mer se henne.
Jag kommer för alltid vara ensam.
Jag kommer för alltid vara halv.

Älskade Märta.
Du var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet.
Du var min trygghet, min stolthet, min ledstjärna.
Jag försökte ge dej det bästa av liv i gengäld.
Jag äskar dej. Jag saknar dej.
Du kommer att fattas mej varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.

/ Asta