Ett inte så muntert inlägg.

 

Så blev det värre igen.
Upp å ner. Ner å upp.
Mindre hysteriskt idag men malande å nedbrytande.
Det är nästan värre.

Att insikten sjunker in...
Det är så här det är. Så här det ska förbli.
Hon kommer inte tillbaka.
Hur jag än sörjer, älskar och behöver.
Hon är död.
Borta.

Jag vet inte, jag är ingen kvinna som åkt räkmacka genom livet.
Ingen kvinna som normalt vältrar mej i självömkan.
Tvärtom, jag bryter ihop och kommer igen.
Jag reser mej alltid på nio.
Nu är jag som en boxare. En sönderslagen kvinna fallen på knä.
Där knock out'erna träffar mej på kinden om å om igen och jag vacklar.
Vacklar å förmår mej inte att resa mej.

Människor ringer. De sms'ar om att jag ska höra av mej.
Människor som jag älskar och egentligen behöver, men jag kan inte...
Och att inte kunna prata... DET är inte likt mej.
Gottfrid och Minis sällskap är det enda jag orkar, och dem kan jag i gengäld inte vara utan mer än några minuter.
Det får inte bli tyst, då skär ångesten djupa sår inom mej.

Vad jobbigt det är att sorg inte är nog.
Att jag måste tänka på att jobba på onsdag igen.
Orka fokusera, ta patienters lidande, anhörigas smärta.
Klara stressen. Möta kollegorna. Som kommer tycka synd om mej eller låtsas att allt är som vanligt.
Eller sjukskriva mej.
Ta kontakt med en doktor och försöka förklara hur jag mår.
Ringa chefen.
Lämna mina kollegor i sticket.
Min man säger att jag måste gå tillbaka till jobbet.
Komma in i rutiner. Tänka på nåt annat. På nån annan.
Men hur ska det gå när jag inte ens orkar duscha. Inte orkar äta.
Jag har åldrats 30 år sedan i torsdags känns det som.
Jag vet inte...

Tårarna bara kommer. Om och om igen.
Less på livet. Less på kampen. Less på att ens försöka.
För Minis skull måste jag orka.
Annars hade jag bara lagt mej ner å legat till det tog slut.
Med Mini kan jag faktiskt skratta ibland.
Vi talade om att söka Märtas själ i en sköldpadda.
En som lever 150 år.
Hur jag skulle sitta där på hemmet, knacka den lätt på skalet och med knagglig röst säga:
"Kommer du ihåg när du var en häst Märta? När du på 1600 talet räddade mej från min elaka man? Kommer du ihåg när du var en hund Märta? Den vackraste Dogue de Bordeaux världen skådat?Å medan sköldpaddan tuggade så där tankfullt på ett salladsblad som sköldpaddor gör skulle jag svara med "Märtas röst" (så som jag alltid gjort):
"Ja det gör jag mamma, jag kommer faktiskt ihåg det faktiskt." Ja hon älskar ordet "faktiskt" Märta.
Å barn å barnbarn skulle ärva å få ta hand om den där jävla sköldpaddan som var Märta trots att deras respektive tyckte det var dö trist för "de hade lovat mormor att ta hand om Märta."
Så där pratar vi jag å Mini.
Å så skrattar vi.
Tills jag plötsligt börjar storgråta igen.

Puss/ Asta