Så har jag överlevt ett dygn.
Överlevt, mer är det inte...
Vissa stunder är det så vansinnigt tungt, andra stunder lite lättare.
Det är väl så sorg är?
Eller vem bestämmer det förresten?
Jag känner lite att jag överdriver. Att min sorg vore mer accepterad om jag mist en mänsklig vän. Jag känner att jag snart måste börja skriva om något annat, att jag snart måste ta mej samman, att jag absolut måste vara i form för att arbeta på onsdag för då måste det... banne mej... vara nog.
Men min sorg ser inte ut så.
Jag VILL så klart lägga detta bakom mej så fort jag kan.
Jag skulle ju önska att jag inte gick runt här i någon slags zombitillstånd.
Att kroppen inte värkte, att benet inte hoppade på mej av nervositet när jag körde bil, att jag sov mer än nån timma i taget och att tårarna inte bara kom...
Men det är så det är.
Jag har inget behov av att hålla en fasad. Av att ingen ska tycka att jag är ynklig eller överdriver. Jag bryr mej faktiskt inte om det.
Bryr mej inte om vad andra skulle ha känt.
Min stora flicka har varit här hela dagen. Min dotter nr II har oxå tittat till sin mamma. Min Mini finns med mej hela tiden. Vi har pratat om Märta och om annat oxå. Vi har gråtit men vi har skrattat oxå.
Inte bara jag har det tufft, Märtas död har gått hårt åt oss alla, inte minst Gottfrid.
Han äter inte och han är väldigt separationskänslig.
När maken kom från jobbet blev han tokig av lycka. När jag släppte av först äldsta dottern och sen nr II så pep han och blev orolig.
Han följer mej som ett ljus och han tittar så ledset på mej hela tiden.
Lilla gubben...
Han har aldrig i hela sitt liv varit utan hundkompis.
Jag får fortfarande omtänksamma sms och mail. Fina kommentarer.
Förlåt om jag inte besvarar. Jag läser och jag är så tacksam.
Rörd av all er omsorg.
Puss/ Asta
Det är DIN känsla som är viktig i det här, ingen annans och du sörjer så länge du behöver och hur du vill. Det vet jag att du vet, men jag kan tänka mig att många kanske vill avfärda det som att Märta "bara" var en hund. Men det var hon inte, det vet alla som haft förmånen att lära känna dig och henne. Hon var en stor del av dig. En förlängning av dig. Hon började och tog slut där du tog vid och vice versa. Du sörjer henne ett helt liv om du behöver. Många varma kramar!!
SvaraRaderaTack fina fina du.
RaderaJag är så oerhört imponerad av att du orkar skriva. Eller andas. Du behöver inte redovisa något för oss.
SvaraRaderaNär jag har förlorat som dig har jag inte gjort annat än gråtit gråtit och gråtit. Hela tiden överallt. Man fattas ju. Och det gör så vansinnigt ont. Sedan en dag gör det inte riktigt lika ont längre och mellan tårarna börjar man le åt minnena istället.
Stor kram
Tack gumman.
RaderaJag tänkte på sorgen efter min vän Lena som dog för 8 år sedan. Hur tungt det var för att sedan bli lättare men fortfarande med dippar. Nu mera nån gång i månaden, mildare men där. Sorg är som en ny ovälkommen påstridig vän som aldrig ger sej och som bara måste accepteras.
Men det är tungt (åhhh vad jag grinar nu) för jag saknar henne!
Det är ju hos henne jag alltid sökt tröst och trygghet.
Nu är jag lämnad och jag famlar...
Kram
Här i från döms du inte, jag som har fått höra att jag älskar min hund för mycket. Hur man nu kan älska någon individ för mycket? Den som har en del av ens hjärta är värd all kärlek! All kärlek i världen, hade någon annan individ gjort det för mig som han har gjort, läkt dom hålen eller gjort dom mindre såriga, mindre öppna så kanske... Fast ja du vet ju själv! Kramar om kära du!
SvaraRaderaDå är dom också värda all den sorg som du/ ni känner... Det är det jag menar
SvaraRaderaJag beklagar din förlust vännen. Förstår hur ont det gör i hjärta och själ. Gråt så mycket och länge som du behöver, när du vill och var du vill. Det är din sorg och ingen annans. Låt det ta tid.
SvaraRaderaMärta kunde inte fått ett bättre hundliv än det hon fick med dig. Jag är övertygad om att Märta kommer fortsätta vandra bredvid dig, bara på ett lite annat sätt.
Kramar från Skene
Älskade Asta, jag sitter vid min dator och gråter. För dig och för Märta. Jag har ju lärt känna henne via din blogg och hon var en mycket speciell hund. Jag vet att sorgen är svår och tung, jag har mist katter som stått mig mycket nära. Den mildras, men den försvinner aldrig. Den goda sidan av det är att så länge jag minns mina älsklingar så finns en del av dem kvar. De bor i mitt hjärta precis som Märta för alltid kommer att bo i ditt hjärta. Och i ditt stora och varma hjärta kommer hon att ha det fantastiskt bra. Jag skickar mina varmaste tankar till dig i natten och hoppas du ska få en stunds vilande sömn.
SvaraRaderaSå fruktansvärt och hemskt... Jag hittar inte riktigt orden för att beskriva det som hänt och hur du måste känna det - kan bara känna med dig.
SvaraRaderaEn hund är ju en del av familjen, en del av ens allra närmaste. Vi uppfostrar våra barn och lär dem självständighet och att bryta sig loss ifrån oss när de blir äldre, med vår hund är det tvärt om. Vi lär dem att de för alltid ska vara en del av familjen och stanna nära oss, vara självsäkra men ändå beroende...
Lår sorgen ta tid - den tid den behöver oavsett hur lång den blir. Tror inte du eller någon blir bra av att bortse från den.
Tänker på dig och känner med dig
Kramar från Marie-Louise
Det tar den tid det tar. Och ibland hänger det annan, gammal sorg ihop med en ny död. Den hittar utrymme och slipper ut.
SvaraRaderaJag tror den hittar ut eftersom sorgen efter ett djur är så... ren och ogrumlad. Man kan häfta mer på den. Det betyder inte att saknaden är mindre eller förminskar förhållandet mellan djur och människa. Men jag har noterat det.
Du bearbetar mer än vad det verkar just nu. Det är inte "bara" ett älskat husdjurs död. Låt det vara. Du behöver låta det hända.
Så vacker bild, en sån vacker ras. Tror aldrig jag träffat någon i verkligheten faktiskt. Själv har jag en greyhound, världens coolaste...
SvaraRaderaKRAM