Jag är inte synsk.
Jag är förvisso katastroftänksinriktad i min natur men detta är inte det.
Snarare handlar det om att känna en annan individ så väl, så noga, att gränserna för henne å mej suddas ut.
Jag tar vid i henne, hon tar vid i mej. Våra själar är länkade i varandra.
Ändå.
Ändå skall snart dessa trådar av kärlek och behov lösas upp.
Trots att jag bara är halv utan henne så kommer det att bli så.
Jag har känt det i flera veckor.
Som en virvlande, kall vind som löpt in och ut i mej.
Igenom mej.
Långt innan hon blev sjuk.
Min Märta.
Jag har känt hur tiden runnit fortare, precis som sista skvätten sand i en timglas.
Hur hennes ande blivit svagare.
Jag vet.
Hon vet.
Jag ser i hennes blick att hon vet.
Den följer mej överallt. Granskande. Intensiv. Trött.
Snart är allt över.
Om snart är i natt eller inom några veckor vet jag inte riktigt men i förhållande till de 8 år vi vandrat ihop är det snart.
Som jag måste försöka.
Försöka hitta ett sätt att fortsätta andas.
Trots att jag är halv.
Hon är så trött.
På några dagar har hon blivit som 100 år.
Hon har druckit. Ätit pannkakor.
Gått en liten liten runda väldigt väldigt långsamt.
I övrigt sover hon. Eller vilar. Följer mej med blicken.
Intensivt.
Vi tar det dag för dag nu.
Timma för timma.
Minut för minut.
Hon har levt det bästa av hundliv.
Älskats som ingen hund före henne.
Alltid varit i första rummet i mitt hjärta.
Jag vet inte hur jag ska överleva utan henne?
Jag skulle bytt ut henne mot vem som helst utom mina barn.
Gjort vad som helst.
Men livet å döden rår inte ens kärlek på.
En sista skyldighet har jag kvar.
Att låta henne gå värdigt.
Även om jag inte vill.
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på.
Så genomskinligt grå
vore jag
utan dina andetag.
Puss/ Asta
Kramar om.....
SvaraRaderaUj uj uj. Tusen kramar.
SvaraRaderaJag har tänkt på dig. Håller tummarna för att sorgen blir hanterbar.
SvaraRaderaÅh, vad tungt. Jag kan inte ens föreställa mig det och ändå kan jag någonstans det gällande min egen hund, även om han inte är så gammal som Märta och jag haft honom lika länge - men bara tanken på att förlora honom gör att det svindlar.
SvaraRaderaDu och Märta är ju som en enhet och det som håller på att hända är ju oundvikligt, men jag känner med dig otroligt mycket. Jag tyckte Jessica skrev så fint på facebook igår som var rörande. Jag ska precis som hon, gråta med dig den dagen det sker och jag blir alldeles kall precis som många andra så fort hon blir sämre och tänker att bara inte nu. Låt henne få vara kvar lite till, men samtidigt givetvis under värdiga förhållanden för henne själv.
Många varma kramar, Maria. Ps. Du vet var jag finns - dygnet runt. <3
Åh Annelie, jag gråter nu så jag inte ser vad jag skriver. Jag kan inte ens säga att det ordnar sig, hur ska det göra det när hon kommer att fattas dig. Det kommer aldrig att ordna sig. Men du kommer att fortsätta leva för Gotte och barnen. Och det kommer också att vara bra.
SvaraRaderaOch glöm aldrig att du gett henne ett fantastiskt liv. Ditt allt.
Känslan du känner är sanslöst tung. Min katt var allt för mej i 17,5 år...man har svårt att se livet utan sin kelgris. Allt tar sin tid och saknaden blev en ny bekantskap för mej. Många kramar Magdalena
SvaraRaderaDet gör så ont att läsa...all kärlek till livet vill jag skicka...all kärlek!!!
SvaraRaderaAnna
Nu grinar jag! Usch, all styrka till dig, bävar mig för när jag själv kommer vara i din situation, det käraste vi har, min själsfrände! Men vilken tur Märta har haft som fick dig som mamma - ödet snarare än tur förmodligen!
SvaraRaderaVet inte vad jag skall säga, ovanstående kommentarer innehåller det jag känner. Jag lider med dig, många styrkekramar från mig <3
SvaraRadera/Lisa Roos
Ja, du vet... vad jag önskar för dig och att jag tänker på dig... <3
SvaraRaderaPrecis som du skriver så är det bästa att göra det så bra för henne sista tiden. Det är alltid tungt när man förlorar någon i sin närhet.. Men om personen är sjuk och lider så är det bästa för dem att fortsätta sin bana någon annanstans.
SvaraRaderaKramar