Asta, Legitimerad slagpåse

Jag har gått och blivit en sån där som jag aldrig trodde att jag skulle bli...
En bitter sjuksköterska.
Undan för undan har min stolthet och min glädje över yrket monterats ner och ersatts av denna känsla istället... att om jag bara kunde något annat/ om jag bara haft råd att studera till nåt annat... ja då skulle jag ha gjort det.
Min äldsta dotter är sjuksköterska sedan 1 år tillbaka.
Jag peppade henne som fan att välja detta yrket. Sa att det var världens bästa yrke. Idag är jag inte alls säker på att jag tycker det.

Ta mej med en nypa salt, jag är påverkad av min sinnesstämning absolut.
Av att jag inte mår bra. Men känslan över yrket har ändå funnits med mej ett tag och vuxit.
Detta är kanske den typen av inlägg som kan vara dumt att skriva.
Om någon framtida arbetsgivare läser det.
Trist attityd liksom.

Men jag är sann. Först och främst mot mej själv.
Villkoren för en sjuksköterska, åtminstone på en akut medicinavdelning, har avsevärt tuffat till sej på senare år.
Vi snackar inte löner nu, även om det är ett hån.
Nej, vi pratar villkor. Arbetsmiljö. Patientbeläggningar. Rutiner.
Viljan som nästan all vårdpersonal har att göra ett gott jobb men som känns omöjligt numera.

Den sista tiden möts vi allt oftare av missnöje.
Framförallt från anhöriga men även från patienter.
De klagar över allt möjligt. En hel del rimligt, annat inte...
Å de är JÄTTE arga. Ofta helt otroligt påstridiga och oförskämda.
De skäller över allt ifrån att det är smutsigt till maten som serveras till att "pappa" får dela rum med någon som är sjuk. De skäller över att vi isolerar salar, följer hygienrutiner.
Ingen vill ha sin "pappa" instängd på ett rum med en annan patient som kanske har vinterkräksjuka.
Det kan jag självklart förstå.
Vad jag inte kan förstå är att de inte är mottagliga för fakta och argument.
Vården ser inte ut som så att alla kan ha enkelrum.
Eller att var och en kan ta särskild hänsyn till.
Tyvärr.
Vi sjuksköterskor måste fylla upp sängarna, måste ta emot patienter så det inte stockar sej på akuten, patienter måste in oavsett. Därför att de är sjuka.
Man kan tycka vad man vill om vårdsituationen i Sverige idag men det är ingen enskild sjuksköterska eller läkares fel.
Skattepengarna är slut.
Detta är vad ni betalar för.
I staden där mitt lilla sjukhus ligger har Moderaterna suttit vid makten i evigheter.
Människor väljer om dessa politiker om och om igen.
Men kom inte å gnäll då!

Jag är jävligt trött på att gå till jobbet och göra mitt bästa.
Ut efter de förutsättningar jag tilldelas.
Jävligt trött på att få utskällningar för saker som jag inte rår över.
Jävligt trött på att mina argument om att deras klagan må vara befogad men de får vända sej till rätt nivå. JAG kan inte göra något.
Vi sjuksköterskor förväntas vara änglar. Förväntas ha den där ständigt milda rösten.
"Jag förstår..."
Att svälja förolämpningar och skällsord med överseende och hjälpsamhet.
Trött på det!

Puss/ Asta