1500 gram, det är vad den väger. Påsen med Märtas aska.
Oväntat tung, ändå så liten.
Allt jag har kvar av henne.
Hon som var mitt ankare och min förtrogna.
Min bästa vän, min stora kärlek.
Det är absurt.
Jag har gråtit av vanmakt, jag är tacksam över att "hon" är hemma igen.
Hos mej. Inte i något kylrum.
Vi skall aldrig mer skiljas åt.
Denna påse med aska.
Den käraste ägodel jag har.
Som Uggla sjunger... "Vi ska enas i jorden jag och min
Jag vet inte hur jag skall förklara...
Tänk er värk.
Tänk er en fruktansvärd huvudvärk, ilande och skärande. Förlamande smärtsam.
Det går att leva med... om det går över. Om man vet att det ger med sej.
Tänk er sedan en molande ryggvärk. En smärta som sitter där den sitter,
som läkarna står maktlösa inför.
Sån är sorgen, hanterbar i stunden... minut för minut... men oerhört tröttande på sikt.
Särskilt när man inser att smärtan är livslång.
Det finns ingen bot.
Lär dej att leva med den eller ge upp.
Jag håller hennes kropp i min hand. 1500 g aska.
Jag tittar förundrat på de större kornen... vad är det för nåt?
Är det flisor av ett höftben? Av en tand?
Var är hennes själ någonstans?
Min make tror inte på att djur har själar.
"Har grodor oxå själar då?" frågar han. "Myror?"
Jag kan inte svara på det. Vem som tilldelas själ. Varför. Ens vad en själ är.
För mej är själen ett livs (eller flera liv) samlade erfarenheter, tankar, känslor, relationer och kärlekar.
Att Märta inte har en själ är lika otänkbart för mej som att jag inte har det.
Tanken på att vi inte har själar, som kommer att finna varann igen, gör för ont för att kunna uthärda.
"Aldrig mer" klarar jag helt enkelt inte av att leva med.
Då mister livet sin mening, sina färger, sin existens.
Jag vet att det är svårt att förstå.
Jag vet oxå att människor i all sin omtänksamhet försöker förstå,
Jämför med nåt husdjur de mist en gång.
En katt. En hund. En fågel kanske.
Märta var mitt livs kärlek! Jag hade sålt min själ. Mördat min man. Kapat mina armar.
Om bara...
... om bara jag fått behålla henne.
Puss/ Asta
Vet inte riktigt vad jag ska skriva för det känns så litet. Jag förstår däremot att Märta var lika mycket för dig som en människa, så som vi pratat om i mejl privat. Jag tror djur har själar och hundar framförallt. Varför skulle de annars uppfatta människors sinnestämning och energier? Klart de har. Skickar dig en stor varm kram och är ändå glad att du fått hem henne, din tös. <3
SvaraRaderaTack fina Maria.
RaderaAtt jag skrev om min katt var inte för att jämföra, utan för att dela med mig av ett annat livsöde. Det betyder inte att jag inte kan förstå hur det känns för dig, även om jag är privat med mina egna sorger. Däremot känner vi inte varandra tillräckligt väl för att du ska förstå min empati i din situation
SvaraRaderaJag menade inte att förolämpa dig. Jag är otroligt glad över att Märta är hemma igen, jag hade heller aldrig stått ut med tanken på kylrummet.
Kram
Åhhh du, jag tänkte på dej och din kommentar när jag läste igenom mitt skickade inlägg och insåg att det kunde tolkas som om jag menade det vilket det INTE var. Det är andra... högst välmenta kommentarer människor sagt av omtanke el i brist på att veta vad de ska säga istället. Typ "Jag hade en katt när jag var liten som jag tyckte så mkt om." Jag förstår att det är av omtanke, och jag förstår oxå att de inte kan förstå.
RaderaMen jag har alltid... ALLTID... blivit stärkt och tröstad av dina ord Jessica. Kram
Vad skönt att höra. Jag var riktigt rädd där att jag framstod som att jag förringade din sorg, vilket är en omöjlighet för mig. Jag lider så oerhört med dig och har gjort det länge, länge i väntan på det oundvikliga.
RaderaTack för att du tog dig att svara. Jag kände mig riktigt hopplös där ett tag och så blir man så frustrerad när man inte riktigt får fram rätt ord.
Kram igen, och tack.
Tack själv mitt hjärta
Radera<3 kramar
SvaraRadera<3
RaderaBara vänta. Sorgen försvinner inte men den blir annorlunda. Kämpa inte emot utvecklingen av ren envishet utan gå in i den med öppna ögon. Det finns inget sätt att sörja som betyder att du älskat den som är borta mindre.
SvaraRaderaNej det är sant Åsa. Det finns inga genvägar och det finns inget rätt eller fel sätt att sörja.
RaderaMan måste igenom å med tiden kommer det att mildras. Aldrig gå över, men mildras. Kram
Jag önskar dig tid att läka och bli hel. Tid att minnas allt det fina. Många kramar
SvaraRaderaFint skrivit. Kram
Radera