Om sorg

 
Lena. Fina, fina Lena.  (Jag ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten.)
Lena som bara fick fylla 35 år. Trebarns mamma. En av de finaste vänner jag någonsin haft.
Hon som alltid kommer att fattas mej. Som dog för ung. Som cancern tog. Som Gud hämtade hem.
För nästan 8 år sen.

Vi började som brevvänner Lena och jag.
Om jag svarade på hennes annons eller tvärtom, det minns jag inte längre.
Vi skrev i alla fall romantjocka handskrivna brev till varann under dryga 10 års tid.
Om allt vi någonsin gjort, drömt eller tänkt.
Hon skrev alltid i blyerts. Med en kringelkrokig, snirklig, vacker feminin handstil.
Vi sågs många gånger... och i synnerhet efter att hon fått sin diagnos.

Lena...
På bilden med sjal på huvudet efter att ha tappat håret av cytostatikan.
Avmagrad och märkt. I väntan på domen hon fått flera månader innan.
Men med leendet där. Alltid med glittrande ögon. Alltid med humorn i behåll.
När jag skulle komma dit en av de sista gångerna sa hon "Jag längtar efter dej, jag längtar efter att äntligen få gråta."
Så jag kom. Å vi grät. Fast mest jag. Så snoret rann. Så som jag gör i detta nu.
Vi låg i hennes säng, tätt tätt och höll varandra i händerna.
Och så talade vi om det enda vi inte talat ut om innan. Om döden. Om att hon snart skulle vara borta.
Hon sa "Jag är så tacksam att det är jag som ska dö för jag skulle inte orka med sorgen om det varit du."
Vi talade om att jag inte kunde ta hand om hennes barn, att jag ville men att jag inte mäktade med i ett trasigt äktenskap och med fyra egna barn och hon sa... från hjärtat... att det är okej.

Hon var en så späd tjej. Dryga 1,50 lång. Tunn. Flickig.
Långt å blont hår. Väldigt lik Annika Jankell. Fast det avskydde hon när man sa.
Varenda man ville "ta hand" om henne men hon var mycket kapabel.
Hon bytte karlar som andra byter skor, föll alltid för The bad boys, men när det tog slut stod hon stark med sina ungar. Sina pojkar å sin lilla flicka.
Åhhh Gud, jag kan fortfarande höra henne fnissa...
Hon älskade sina ungar. Rökte inte. Fixade allting själv. Drack knappt alkohol. Gick långa promenader. Å unnade sej män lite då å då.
Hon var stark och orädd. Ingenting skrämde henne.
Inte hennes galna ex som hon fick fly ifrån. Inte cancern. Inte cellgiftsbehandlingarna och att tappa håret. Inte ens döden.
Med tanke på hennes makt över karlar skojade vi på slutet om det där... hur hon skulle vira Sankte Per kring sitt lillfinger vid den gyllene porten.

8 år har snart gått.
8 år sen hon låg där i sjukhussängen. Oklar av både sjukdom och droger.
Med syrgas i näsan och anhöriga runt sej.
Hon pratade gallimatias. Sa tokiga saker.
Men när jag skulle gå... den där sista gången... ropade hon tillbaka mej.
Hon såg mej rakt in i ögonen och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Vart jag än är."
....

På hennes begravning trodde jag att jag skulle bli vansinnig av sorg.
Hennes tärda skilda föräldrar. Så ensamma på var sitt håll. Som mist sitt enda barn.
Hennes tappra sammanbitna små söner. Hennes 5 åriga lilla tös som sprang runt och inte förstod.
Sorgen var i början galen. Min tröst var Märta som kom hem några dagar efter att Lena dog.
Efter begravningen fick jag borra ner näsan i hennes valpnacke.
Åren har gått. Sorgen mildrats. Förändrats men aldrig försvunnit.
Här om dagen träffade jag en avlägsen bekant till både mej och Lena på jobbet.
I bilen hem lyssnade jag på Lisa Ekdahls "Hon förtjänar hela himlen" som jag alltid spelade för Lena och tårarna bara kom.
Å nu när jag hör Olle Ljungstöm tolka Darins "Who's that girl" så tänker jag på henne av nån anledning.

Älskade du...
Jag saknar dej. Varje dag saknar jag dej.
Det finns så mycket jag hade velat prata med dej om. Berätta. Skratta å gråta kring.
Jag hör ju dej inom mej, hur kan du vara borta?!
Jag är så ledsen att jag tappat kontakt med barnen, att jag inte vet om de mår bra.
Jag har letat efter dom på nätet men...
Jag önskar så att vi får ses igen en dag. Att den här saknaden får ta slut en dag.
Jag älskar dej. Till månen. Och tillbaka igen.

Puss/ Asta