Idag var jag som alla andra dagar ute med hunden.
Jag gick tvärs över ängen, den är inte stor... vi snackar kanske 200 meter om ens det.
Ett litet geografiskt avstånd men ett gigantiskt på andra sätt.
Ni förstår, när man gått över ängen så lämnar man medelklassen.
Vad kännetecknar medelklassen?
Helkaklade badrum. Nyrenoverade kök. Julpyntade krukor utanför dörren.
Julgardiner. Julstjärnor i varenda fönster. Skottade uppfarter.
Ordning å reda. Idyll och julefrid.
Å en doft...knappt förnimbar... av att vara "lite bättre."
På andra sidan ängen ligger hyreshusen.
Visserligen i radhusvariant men ändå. Gårdar.
Där bor ensamstående. Där bor en hel del av utländsk härkomst.
Där har man lite annat att fundera över än om man skall ha en eller två olika färger på julgranskulorna.
Jag gick genom kvarteren där.
Tittade mot fönsterna. I majoriteten fanns inga stakar eller stjärnor.
I ett å annat stod en stake av billigare slag.
I några fönster smaklöst överdåd av ljusslingor i rött å gult å blått.
Å luften blev lättare att andas.
Det är i sån här miljö jag är uppvuxen.
I en annan, mycket större stad, men känslan... känslan den samma.
Arbetarklass.
Man suddar inte ut ursprung å klass hur lätt som helst.
Inte hur svårt som helst heller.
Den sitter där den sitter. Å även om jag inte direkt känner mej underlägsen mina grannar så känner jag mej inte hemma bland det piffade å puffade.
Jag lever inte upp till det där... perfekta.
Jag är mycket mer hemma bland de mörka fönsterna, eller fönsterna med de fula ljusslingorna.
Jag gick vidare, upp i de gamla kvartern av min by.
Där husen återigen är ägda och kostar en slant.
Jag gick förbi ett sött hus med levande ljus på borden inne i rummet och julstjärnor i fönsterna och jag tänkte "Jag vet att din man ligger med en annan."Det är ju så. Jag vet det. Inte någonstans är idyllen självklar.
Inte någonstans är allt vad det synes vara.
Man är inte ensam. Det bara känns så ibland.
Puss/ Asta
Förstår verkligen din känsla - för ibland kryper sådant också över mig. Att man trivs bland andra dofter bättre.. Att man bara är en gäst i den verkligheten man befinner sig i.. Och du - visst är det precis så: hur fin ytan än är, säger det INGET om vem man egentligen är. Eller hur de har det. Egentligen.
SvaraRaderaKärlek
Nej, det är inte säkert att de i de finare kvarteren mår bättre, har det bättre även om de vill få det att se ut så. Omedvetet hamnade visst vi i ett hus som anses ligga på en av stadens "gräddhyllor". Att jag sedan skulle vilja påstå att det nog skiftat lite sedan dess. Längre tillbaka var nod detta absolut en av de finare delarna i stan... Ofta tänker jag att "lyckan" kan ibland vara större där den inte syns utåt. För ofta vet man vad man har och att man kan förlora allt. Kanske har jag fel...
SvaraRaderaKram
Vet du vad Asta pasta! JAg tycker att du ska samla ihop dina blogginlägg, ta ut de bästa, de du tycker mest om, de som handlar om sådant du värnar om...Och så gör du en bok! Du är en fantastisk skildrare av klassamhället och du är verkligen som bäst när du beskriver sådant som berör dig, som skakar dig och som upprör dig. Du är en mästare på gestaltning...
SvaraRaderaJag tycker detta är mästerligt beskrivet:
"ag gick genom kvarteren där.
Tittade mot fönsterna. I majoriteten fanns inga stakar eller stjärnor.
I ett å annat stod en stake av billigare slag.
I några fönster smaklöst överdåd av ljusslingor i rött å gult å blått.
Å luften blev lättare att andas.
Det är i sån här miljö jag är uppvuxen.
I en annan, mycket större stad, men känslan... känslan den samma.
Arbetarklass.
Man suddar inte ut ursprung å klass hur lätt som helst.
Inte hur svårt som helst heller.
Den sitter där den sitter. Å även om jag inte direkt känner mej underlägsen mina grannar så känner jag mej inte hemma bland det piffade å puffade.
Jag lever inte upp till det där... perfekta.
Jag är mycket mer hemma bland de mörka fönsterna, eller fönsterna med de fula ljusslingorna."
Detta stycke fick mig att rysa - inte för att det var otäckt alls, utan för att det är så träffsäkert! Kram och God Jul!