Ja herre gud vad han har vuxit!
Tänk att detta var i början av juli. I år!
Denna lilla knubbiga sötnos som då var 6 veckor.
Vad vägde han... 5-6 kg?
Jag blev kär för livet vid första anblicken.
Idag är han dryga 6 månader och väger ungefär 30 kg mer.
Betydligt större. Snabbare. Kaxigare.
Men fortfarande en liten valp. Å fortfarande så himla go.
Min prins.
Jag är så galet nöjd med honom.
Med hur jämt han växer. Med hans vinklar. Hans vackra huvud.
Men framförallt är jag nöjd med den har är, den han kommer att bli, min lille Gottfrid.
Han är på alla sätt fantastisk.
Nyfiken. Kontaktsökande. Kärleksfull.
När han var yngre var han så försiktig. Rädd för det mesta. Jag fick bära honom ibland när det blev övermäktigt för lillkillen. Å människor förfasade sej... över att jag bar... men jag var rätt säker på att jag inte skulle komma att släpa runt på honom när han var fullvuxen. Eller ens halvvuxen.
Nu har han ett helt annat, nyvunnet självförtroende, och rusar glatt runt på promenad.
Även i mörkret.
Han är fortfarande väldigt kontaktsökande. Mammig. Han kan vara nyfiken på människor å djur vi möter men jag är fortfarande den som lockar honom mest. Det lär väl ändras, han är fortfarande inte ens tonåring.
På valpkursen var jag så stolt över honom. Han kunde varva ner, genomföra övningarna vi skulle göra även om han var nyfiken på de andra vovvarna. Som en valp ska vara.
Han har just nu ett oövervinnerligt självförtroende.
Han retas och bråkas med oss alla. Särskilt med Märta.
Lurpassar på henne. Rusar på henne, rakt i sidan, hänger henne i öronen.
Rusar därifrån innan hon får tag i honom.
Tröttar ut henne med sin makalösa energi.
Kissar över hennes kisställen. Stjäl hennes mat. Svassar förbi med hennes leksaker i munnen.
Gör oss alla tokiga... tills vi inte kan låta bli att smälta för honom igen.
Gottfrid är inte den vassaste kniven i lådan.
Vid utmaningar som en korv i en burk eller liknande ger han bara upp.
Men han är alltid, alltid glad.
Han viftar på svansen till och med när han dricker vatten.
Ett riktigt lyckopiller. Omöjlig att vara deppig tillsammans med.
Jag är tokig i denna pojk!
Puss/ Asta
Ja,tänk vad tiden ändå går...Det var ju "igår" närmast som du blev med valp. Det är inte klokt.
SvaraRaderaGlad ändå att han ger dig sådan energi och glädje. Det känns på något vis som det är nytt, men som du alltid haft honom på samma gång. :) Kram!
Ja visst är det så Maria :) Jag minns knappt livet utan Gotte å kan än mindre föreställa mej det i framtiden. Kram
RaderaGotte har varit en glad skit sen den dag han föddes :-)Och lyckopiller kan man behöva när den känns grått och tråkigt!!! Jag är glad över att han är just ditt lyckopiller.Kram på er alla
SvaraRaderaÅ det är jag oxå Kicki. Att jag fick just honom. Vi hör ihop Gottfrid å jag. Det har vi nog alltid gjort, långt innan han var påtänkt. Å ni ska vara stolta, visst jag älskar honom allt vad jag kan men han är ett resultat av er avel. Kram till er med.
RaderaHan är superfin! Och det är med hundar som med människor, om man ger dem en grundtrygghet kan de sen bli modiga!
SvaraRaderaJo Freja, nog är det så alltid. Det är ingen skillnad, med kärlek och kramar fostrar man både trygga ungar och trygga djur. Kram
Radera