måndag 31 december 2012

En på miljonen

 

Just i detta nu sitter en trött sjuksköterska nyss hemkommen från sitt arbetspass och dricker en folköl framför datorn.
Just i detta nu får en liten prins lära sej att ibland är det inte läge för förolämpningar och pipande åker han med huvudet före rakt in i skåpsluckorna när Märta fullkomligt vräker honom åt sidan.
Jag ska strax sova. Jag är ledig imorgon. Jag fick en go kram på jobbet av en kollega och jag är på ganska gott humör.
Det ni, det händer inte var dag.

Jag har samåkt med min bror och kollega.
Som jag älskar denna man!
Han är helt enkelt bra för mej. Han gör mej trygg och till en modigare och stabilare människa.
Jag tror det är för att jag litar så hundra på honom och för att han visar mej tillit. Tror mej om något... även om han ofta skojar om motsatsen.
Jag är så bra på att säga till mej själv att jag inte kan.
Jag har en pappa som kan vara en smula nedlåtande och sarkastisk. Som inte tror mej om så mycket.
Jag har en make som är precis lika dan. Som alltid är snar att påpeka missar och som har attityden av att "ta fram tvblocket och förklara hur världen egentligen fungerar" om ni förstår hur jag menar.
Inte för att han är elak. För att pappa är elak.
Mer för att män ofta är sådana.

Maken har en mamma som är som korna. Snäll men inte särskilt klyftig.
Hon har i sin tur levt med dominanta och överlägsna män som hjälpt henne att finna den platsen.
Hur illa maken än tyckte om det som barn så präglas man.
Nästan 30 år tillsammans med en kvinna-moi- som vägrar att helt inordna sej i denna världsordning har inte räckt för att plocka ur honom det.
Trots att det väcker min irritation varje gång.

Men Lillebror han behandlar mej som en jämbördig vuxen människa.
Som om jag faktiskt vore kompetent. Som om det jag inte kan eller det jag räds beror på ovana och otillräcklig eller felaktiga erfarenheter.
Han är bra för mej. Jag hoppas att jag är bra för honom på nåt sätt med.

Jag funderar på vad det kommer sej.
Att jag träffat så få män som min lillebror.
Att de flesta män gärna tar på sej den där lite överlägsna dumstruten.
Kanske för att Lillebror är homosexuell och trygg i det.
Att han upplevt samma utanförskap och misstro som kvinnor kan göra utifrån det?
Eller kanske... kanske är han bara en på miljonen.

En på miljonen och min! Hör du det Stafanie?! :)

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Haha Jag hör dig syster! Jag tycker om er båda två jättemycket, det vet ni la. Men det ni två har kan jag & vill jag inte gå emellan, så ingen catfight tack:) jag kikar på din blogg titt som tätt & du skriver så himla bra men det vet du ju redan! Gott nytt år kära du. Kram steffi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast du får va med. För vi gillar ju dej. Som tusan!
      Tack gumman. Gott nytt år på dej med. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare