128 slag per minut

 
Det är den 23:e december, de sista flämtande minuterna inför årets julafton.
Minns ni förväntningarna man kände när man var liten och skulle lägga sej den 23:e.
Så svårt det var att somna.
Och samma med de egna barnen. Hur de gjorde sej tusen ärenden... aldrig kom till ro.
I år är det bara sonen hemma. Ja å så maken och hundarna då.
Sonen verkar inte påtagligt spänd inför tomtens besök.

Maken har som ni ser på  bilden varit ensam hemma ett tag medan jag var på jobbet.
Han har oxå hunnit äta upp ena påsen med köttbullar.
Jag hade gjort en liten påse till honom å sonen att ha på julafton och en större att ha när alla gästerna kommer på juldan.
Jag hade noga förklarat detta.
Likväl var den lilla uppäten. Å när jag knorrade över det så får jag höra att "du är så jävla snål med dina köttbullar"... trots att jag stekt 2,5 kg.
Ja... de får göra hur det vill. Min puls kan ändå inte gå upp så mycket mer...

Kroppen lever sitt eget liv.
Jag vet inte hur mycket jag skall berätta. Vill inte oroa och vill inte beklaga mej.
Men jag talade med en kollega idag som jag vet förstår, sa att jag är så LESS på mej själv och på att inte ha kommit längre lixom.

Jag spänner käkarna. Omedvetet. Kommer plötsligt på att jag biter ihop tänderna jätte hårt.
Jag drar upp axlarna och upptäcker det först när jag nästan har nackspärr.
Andas högt upp i bröstet.
Får stickningar över hjärtat och mot armen.
Har kollat EKG flera gånger men det är aldrig nåt fel. Nåt fysiskt fel.
Fast idag hade jag 128 i puls.
När det var skit lugnt å knappt några patienter.
Jag tittade mej i spegeln och var helt rosig om kinderna. Som om jag hade feber.
Jag glömmer saker hela tiden. Fick in en patient och satte syrgasgrimman i näsan men skruvade inte på nån syrgas.
Det gick bra ändå men...
Och jag har så lätt till irritation. Till att gråta.
Det är inte bara julen. Så tokig är inte ens jag.

Oj, nu slår klockan över midnatt.
Det är julafton mina vänner.
God Jul på er.

Puss/ Asta