Idag på väg från jobbet drabbade mej livet med full kraft.
Livet som det är när det är tungt å ansvarsfyllt och inte charmigt någonstans.
Jag lyssnade på husguden i hörlurarna...
Strimmor, ge mej en dröm att försaka. Jag behöver en stilla hand.
Och ge mej ett fel som jag kan rätta till och ett annat efternamn.
Strimmor, hur många gånger skall våren kunna drabba dej om igen,
och ljuga de vackra historierna om den stora kärleken.
Du och jag i strimmorna, vi är sargade människor som tror.
Vänd dej inte om...
Vackra rader. Inte fullt så mycket diskbänksrealism som livet egentligen är.
För mej.
En saknad. Efter ett annat liv. Ett roligare, enklare, lustfylldare liv.
Säkert har det delvis med trötthet att göra.
Jag hade varit uppe sedan fem och jobbat.
Hela jag andades tristess, irritation och någon form av sorg.
Ni vet när man är så där att man blir ledsen av allt och ingenting.
När man känner sej tjock å ful å oälskad å trist.
Eller ja, det VET ni kanske inte... ni får tro på mitt ord att jag kan bli så där av för lite sömn eller mat.
Det är precis i början av månaden. Vi har precis fått lön. Precis betalat räkningar.
Å kontot är näst intill tomt. Fem papp kvar till mat, hundmat, snus å
För tredje eller fjärde månaden i rad.
Jag vet i fan vad som hänt med vår ekonomi. Vi har två (kassa) löner, ett (förhållandevis) billigt boende, bara ett barn kvar hemma och vi går sällan ut. Jag har till och med dragit ner en massa på shoppingen.
Mini fyller 18, det närmar sej jul och julklappar å fans moster och jag vet inte hur jag ska fixa månaden lixom.
Det där känns extra tungt när man är påväg hem efter en lång arbetsdag och vet att man jobbar så gott som heltid. Å ÄNDÅ är det så här.
Då har jag inte ens börjat drömma om utlandsresor eller att hitta på nåt extra som julshoppinghelg i Köpenhamn.
Stor tung suck här.
Maken å jag tjafsar (nu oxå om pengar.)
Det regnar när hundarna måste ut.
Jag jobbar hela helgen.
Jag kommer få tacka nej till jobbets julfest, jag har inte råd.
Sonen har åkt vidare.
Jag saknar mina stora döttrar.
Märta skällde å skrämde ett barn här om dagen (jag trodde hon slutat med sånt.)
Allt känns faktiskt... faktiskt ganska orättvist.
Det är en sån där dag ni vet.
"Ingen älskar mej, ingen tycker om mej."
"Jag är en bluff och jag har egentligen inte lyckats med något annat än att lura människor att jag faktiskt kan nåt."
"Å fy helvete som jag ser ut."
Lika bra att ta ett par glas vin å däcka på köksmadrassen.
Bry er inte om mej. Jag får Elisabeth Tarras Wahlberg att framstå som festlig.
I be back!
Puss/ Asta
Men du, ibland är livet sådär. Ibland vill man bara sätta sig ner och ge upp, tänka att jag skiter i det här fucking jävla piss livet. Men du vet att du är fin, du har människor omkring dig som bryr sig om dig och du har dina hjärtan - hundarna. Du är värdefull på ditt arbete, kanske inte så det märks i lönen men bland dina medmänniskor. Det är så lätt att ge någon annan råd som låter sådär kliché aktiga och jag vet ju av egen erfarenhet att en blogg är bara en bråkdel av en människas hela liv - men kanske är det så att du faktiskt står inför någon sorts förändring ändå inom dig själv eftersom allting känns grått och tungt. Du reflekterar. Värderar. För att kanske komma fram till att det finns mer du vill göra och sådär. Jag skickar dig i alla fall en stor kram och hoppas kvällen blir bättre. Jävla torrpundar liv som min granne säger! ;)
SvaraRaderaVilken himla fin och omtänksam kommentar Maria.
RaderaTycker mkt om dej.
Vissa dagar är sådär. Livet har sina upp och nedgångar. Att kunna vara så medveten och så klar över det är positivt. Jag hoppas du fick en bättre kväll och rätt utdelning av vinet så morgondagen började bättre!
SvaraRaderaKram