måndag 19 november 2012

Ja fy fan

 https://fbcdn-sphotos-h-a.akamaihd.net/hphotos-ak-ash3/c0.0.403.403/p403x403/598561_10200126357620909_847862824_n.jpg
Ja fy fan vilken dag.

Det var tur vi firade Mini i lördags för idag har det inte blivit så mycket firat.
Idag har allt fokus legat på den här tjejen. På Märta.
Kanske har hon känts lite trött å lite off ett par dagar, jag vet inte...
Så sent som igår gick vi en långrunda bara hon å jag utmed stranden och hon sprang i vågorna, rullade sej i sanden å kissade på en död säl.

Inatt kom hon till mej å väckte mej. Kröp nära och vi somnade om.
Imorse/ förmiddags verkade hon trött... vilket inte är så himla ovanligt men rätt snart förstod jag att nåt var fel.
Hon ville inte lämna madrassen. Jag såg att huden på hennes mage, ljumskar å i öronen var alldeles röd-lila. Hon började skaka... vibrera... som hon gör när hon har riktigt ont.
Jag tog tempen, hon hade lite undertemp... 37,7°c och hon drog sej undan både mej å Gottfrid.
Försökte gå upp i soffan men ramlade ner på golvet.
Ville inte kissa, inte dricka.
Jag fick sjukskriva mej.

Jag talade med en veterinär och vi enades om att se på och avvakta.
Hon har under dagen blivit bättre. Ätit. Kissat. Bajsat. Slutat skaka. Hon har normal temp.
Men i övrigt går hon som om hon vore 150 år och hon sover mest hela tiden.
Det kommer bli en lång natt.

Jag oroar mej som fan.
För henne.
För mej.
För att detta ska vara dagen jag varit så rädd för ända sedan hon stal mitt hjärta.
Märta börjar bli en gammal hund.
Välmenande människor på facebook mer eller mindre beordrar mej att åka till veterinären.
Men jag känner att hon är bättre nu. Symtomen är så diffusa och de kommer inte heller veta vad som felas henne.
Hon har det bättre här i sitt hem med mej nära än under observation där.
Så länge hon dricker å kissar å inte har ont.
Jag är ändå sjuksköterska. Van vid att ha koll på vitala parametrar.
Imorgon får jag göra en ny bedömning.

Det här med att inte ha ont är lurigt.
Dogue de Bordeauxer är gamla kamphundar.
De har oerhört hög smärttröskel. Jag har sett Märta opererad, sett henne med spik i tassen och efter att ha blivit biten och hon säger inte ett knyst. När hon opererat bort livmodern var hon uppe på benen och kissade 30 minuter senare.
Så för säkerhet skull har hon fått smärtstillande vi hade kvar sedan sist i natt.

Har lite övrigt att ängslas för oxå... lite smått å gott.
Ett polissamtal i natten. Oro för relationer.
Men inget är som ängslan över Märta... förstås.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Åh, vännen. Jag kan bara säga att jag tänker på dig och känner din smärta genom dina text rader och hoppas att hon är pigg och sitt vanliga jag i morgon, samt att du får sova lite grann. Vill du skriva av dig så bara skriv till mig eller om du behöver hjälp med något. Varma kramar!

    SvaraRadera
  2. Stor och varm kram från en som inte känner dig men som följer din blogg. Hoppas att allt ordnar sig snart!

    SvaraRadera
  3. Dalmatiner kan vara sådär de med. Väldigt hårda. Vår hanhund fick lunginflammation och blev liggandes hemma, men väl på djursjukhuset var han uppe och sprang som om ingenting. Han hade ingen normal blodbild alls. Det var jätteilla med honom verkligen. Så jag funderar ju lite över honom nu när han är tolv och ett halvt år om han har ont. Syns ju inget, men man vet ju om den där smärttröskeln. Nä det är tungt med sjuka djur. Kramar!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare