Vad tror ni hundfolk, kan det bli nåt stort?!

Jag måste erkänna att jag kan inte särskilt mycket om hundars exteriör. Inte ens min egen ras. Alltså, jag vet ju vad rasstandarden säger... men vad betyder det... i realiteten?
Jag har ju aldrig ställt ut Märta eller rört mej i den världen.
Men jag tror att Gottfrid är lovande.
Törs man säga så utan att låta mallig?!
I min egen subjektiva värld som jag försöker kliva ur tycker jag att han är oerhört vacker.
Han är så klart långt ifrån färdig, det tar 3-4 år till och mycket kan hända.
Men när jag ser på honom... underbettet som har "satt" sej nu när de riktiga tänderna kommer, hans blick å uttryck, hur har håller öronen, vinklarna i hans bakben, hans valpiga muskler...
Mmmm, som sagt, lovande.
Jag tror inte att han kommer bli någon gigantisk maffig kille, nej liten men naggande god skulle jag tro. Lite större än Märta bara.

Jag det är som jag gissar förstås och för mej spelar det ingen som helst roll.
Vad jag bryr mej om är att han blir en frisk och sund hund med en stabil mentalitet.
Jag älskar Märta som livet självt, men slipper gärna gå igenom samma sak med Gottfrid som jag gjorde med henne när hon var ung.

Mentaliteten är nästan ännu svårare att sia om än utseendet.
Vem ska han bli min lilla kille när han blir stor?
Allt jag kan säga är att han inte är lik Märta som hon var när hon var valp och inte mina andra hundar heller. Han är sin alldeles egna.
Tänk att jag såg denna pojk på bild när han bara var några veckor och jag inte visste att jag ens ville ha en hund till och bara kände att det var något alldeles speciellt med honom. Att vi hörde ihop...

Han är väldigt mjuk, försiktig, piper när nåt skrämmer... vilket det gör ganska ofta.
Men han växer i sitt självförtroende och drar numera lite större lovar för sej själv när vi är ute och går.
Han är lite skrajsen för nya platser och när vi möter människor så springer han emot dem med rest ragg och buffar lite för sej själv. När folk böjer sej ner för att hälsa blir han jätte glad och hälsar fint och glatt.
Jag tänker att så länge han är nyfiken och tar mod till sej för kontakt, så länge gör jag ingen affär av att han morrar lite. Rätt eller fel, jag vet inte?!
Han söker fortfarande väldigt mycket min kontakt, när han vill göra/ ha något, när han blir rädd, när han är trött och det är stor stor kärlek... om jag så bara varit på toa eller gått runt en krök.
Jag kan med mitt kroppsspråk mana honom till lek och få honom att sluta utan att säga någonting, han är väldigt alert på mej och mina signaler hela tiden. Det känns vansinnigt bra och något jag jobbat med som fasen med mina tidigare hundar utan att riktigt nå fram till.
Det gör att jag aldrig behöver ta i. Han lyssnar. Han är liten än, jag vet... men det känns ändå som guld värt.
Å som jag sagt tidigare, jag tror att man bygger trygga hundar med massor av kärlek, bus och trygghet. Inte med tjat och bestraffningar.
Så ock om han rantar efter mej jämt och ständigt med ögonkontakt för att han vill ha korv eller för att jag ska slänga fram en kampleksak, han GÖR det, då spelar det ingen roll varför.

Jag hade tänkt miljöträna som fasen med denna lilla pojk och gick ut rätt hårt, men eftersom han är timid och försiktig kände jag att jag fick backa lite.
Det blev för honom tillslut lika med "läskiga äventyr" när han å jag tog kopplet ensamma.
Han har lixom nog med att möta hundar o människor i vår omgivning.
Samtidigt stressar det mej att vi inte ränner på stan, åker buss å båt å tåg och går valpkurs.
Men om det ändå blir "för mycket" då blir det ändå inte bra, en miljöträning skall han ju få känna att han har fixat å att det var kul. Eller hur tänker ni?

Han är... peppar peppar... ganska rumsren nu. Går till dörren och krafsar när han vill ut.
Han har... ännu mera peppar... käkat bra sista veckan men han äter bara morgon och kväll.

Jag tycker han är underbar!

Puss/ Asta