Uppdatering om herr Gottfrid.

 

Jag tänkte att jag skulle ha en liten Gottfriduppdatering för alla hans fans där ute.
Jodå, jag vet att där finns ett par stycken.
Alla ni hundointresserade skulle bara veta hur många det är som säger "jag älskar när du skriver om Märta och Gottfrid i bloggen."

Gottfrid är nu 4½ månad. Det är stört hur fort tiden går. Å ändå inte, jag minns knappt hur livet var utan honom
Precis som när man hade småbarn så ville jag med Märta att hon skulle bli stor när hon var valp.
Jag var nyfiken på hur hon skulle bli i första puberteten (silly me) och i den andra... där kring 18 månader någonstans (måste ha varit sinnessjuk.) Jag ville veta hur hon skulle se ut när hon blev stor, när hon var "klar."
Med Gottfrid är det precis tvärtom. Jag vill frysa tiden.
Jag vill att han ska vara valp och liten länge, länge och jag vill hinna njuta av allt riktigt ordentligt.

Han är fortfarande väldigt mycket bäbis.
Han kissar inne om man inte är vääääldigt observant.
Det kan gå bra flera dagar i rad och jag har nästan börjat ropa halleluja... och så pölas det friskt igen.
Gärna på mina skor... det är bra kisställen.

Han kan "sitt", "ligg", "tass", "kom", "nej" (nåja) och "leta".
Vi tragglar "sitt kvar", "ligg kvar", "stanna", "gå fint"
Tränar men utan krav och bara på lek å lust.
Vi tränar en hel del annat oxå...
Som...
"Gå inte på bordet", "Sluta att tugga på mina skor", "Låt Märta vara", "Var snäll å bit mej inte i ansiktet", "Ät inte disktrasor", "Sluta upp med att slita sönder alla mina böcker", "Stjäl inte mat från min tallrik MEDAN jag äter" och "Skäll inte så förbannat högt å gällt."
Det funkar "så där."

Jag försöker att miljöträna mycket men känner att jag får backa lite eftersom han är en försiktig och lite nervös kille. Ensampromenader utan Märta har för honom blivit synonymt med läskiga grejer.
Som gå på stan, gå över skolgården med skrikande ungar osv.
Han vill ogärna gå ut å gå om inte Märta är med.
Man får locka/ pocka/ tvinga med honom de första 2-300 meterna. Medan han fortfarande känner att det är relativt tryggt att springa hem. Sen följer han glatt med, åtminstone om han känner igen sej.
Han är nästan alltid lös om det inte finns trafik i närheten.
Det omedelbara och hundra procentiga "inkallningen" som var i början har börjat sjangsera, nu mera kan han mycket väl gå mot människor som kommer utan att lyssna.
Han skäller och reser ofta ragg i möte med folk. Lilla skiten.
Jag vet inte riktigt hur jag tacklar det bäst?
Om jag ska korrigera honom eller låta honom lösa det som nu?
För trots att han morrar lite (av osäkerhet) så vill han fram och väl framme så kråmar han sej och vill bli klappad och beundrad.
Jag tänker att det växer bort, när han blir tryggare och modigare och gör ingen stor affär av det.
Än är han "liten å söt" och väldigt få blir rädda för honom.
Jag ser det inte som nåt problem (än) utan bara att han är liten och världen är stor för honom.
Vi borde gå valpkurs. För socialiseringens skull men alla jag hittar hålls i ridhus och det klarar inte min allergi. Valpar anses tydligen inte klara höst och vinterkylan vilket jag tror än nonsens här söder över. 1 timme eller 1½ när de rör på sej, det fixar dom.
Å brukshundsklubben känns som bortkastade pengar. Om man inte har border collie, schäfer el belgisk vallhund.

Han är en mammegris av stora mått Gottfrid.
Älskar, älskar, älskar mej. Översvallande. Intensivt.
Är betydligt svalare inställd till sin pappa.
Jag tror att han är en vek kille min lilla Gottfrid och pappas auktoritet fjärmar honom mer än fostrar.
När jag går på toa vill han vara med, när jag duschar vill han vara I duschen.
Vi sover ihop på madrassen... ännu och han sover PÅ mej.
Jag brukar vakna våt av svett mitt i natten.
Men det är mysigt. Alla ni som inte sovit med en Dogue de Bordeaux på magen vet inte vad ni missat i livet.

Jag har lämnat honom ensam med Märta några timmar i taget ett gäng gånger.
Det går bra, han går och lägger sej och är alltid yrvaken när man kommer hem.
Han finner sej under milda protester i att klippa klorna och han är väldigt kontaktsökande gentemot mej.
Söker hela tiden ögonkontakt, springer bakom mina ben när det blir otäckt.
Det känns bra. Det känns mycket bra!

Gottfrid äter kasst. Trots att han är en bortskämd kille som får stekt nötfärs i käket.
Max 2 ggr om dan.
Men uppenbart växer han ändå. Han är kanske inte mullig eller biffig... det är mycket ben.
Lååååånga ben. Men han växer jämt och han väger en 22 kg.
Jag tycker han ser jämn och sund ut.
Å helt underbart vacker!

Han har tappat många tänder. De stora tugtänderna spricker nu upp i gommen på honom.
Han tuggar på allt.
Han får sina "spel" på kvällen kring åtta-nio när han är helt omöjlig och rabiat.
Trötthet å hunger förvärrar hans bitande.
Hickar gör han så fort magen är tom.

Jag älskar honom gränslöst. Jag längtar efter honom så fort jag inte ser honom.
Han... precis som storasyster Märta... gör mej lycklig.
Lycklig å hel.

Puss/ Asta