Två fel blir inte ett rätt

 

Söt bild.
Om å om igen cirkulerar den på facebook och jag förstår det!
Den signalerar ömhet och vänskap.
Kärlek rent av.
Det är en vacker bild.
En uteliggare och hans hund. En hund som struntar i vad husse äger, hur han ser ut, hur han luktar.
En hund som ger kärlek förbehållslöst.
Det är vad bilden säger.

Jag har ingen aning om vart bilden är tagen.
Här eller utomlands?
Det spelar inte så stor roll, min poäng är den samma.
Bilden är fin, men verkligheten är sällan så här för ett djur som lever på dessa vilkor.
Uteliggare är sällan bara människor utan hem.
De har ofta sociala och psykiska problem, är ofta missbrukare.
Spillror.
Jag säger det utan förakt, vem som helst av oss skulle kunna hamna där.
Vad jag säger är att den kombinationen sällan är bra tillsammans med hundar.
Det är människor som knappt kan ta hand om sej själva.
Som inte har mat för dagen, som ofta är påverkade, som lever å sover i oroliga miljöer.
Och mitt i detta ska de ansvara för ytterligare ett liv, ett liv som är helt beroende av dem.

Jag har sett det så många gånger. Vi har alla sett det.
Där jag växte upp som barn fanns något som känns ganska unikt... ett relativt stort gäng vuxna människor som sniffade. De att i lekplatsen eller på någon äng i området och inhalerade ur trasor dränkta i thinner. Runt omkring dem lekte deras barn och deras rottweiler.
Ja, för alla hade rottweiler. De parade väl dem mer el mindre oplanerat och så fick alla en hund billigt.
Jag har även hört om socialtjänsten som gett utslagna människor en hund.
"Så de har någon att ta hand om, att bry sej om."
Åhhh, det var så synd om de här hundarna som levde tätt intill sina ägares nyckfullhet.
Som inte togs omhand, som blev sparkade när husse el matte blev förbannade på nåt.
Ja så klart var det synd om barnen oxå... men det är ett annat inlägg.
I min stad finns en stor vacker hund som lever bland alkoholisterna.
Jag har tittat in i hans mörka vackra ögon många gånger.
Han lever ett hårt liv.
Det syns på honom, han är mager men framförallt är han nervös.
Han försöker förutse sin husses alla aggressiva nycker innan de sker och han är ständigt allert och mån om att vara till lags.
Jag har flera gånger velat gå fram till hans ägare å ryta
"Vad kostar han? Hur många flaskor vodka vill du ha för honom? Ge hit hunden!!!!"
Men självklart har jag inte gjort det, som alla andra går jag förbi, ser bort, får ont i hjärtat av dåligt samvete.

Jag ser på mina egna hundar.
Jag ser på min valp. Hur oändligt med rutiner, kärlek och tålamod han behöver.
Näringsriktig kost, stimulans, sömn, miljöträning och trygghet.
Trygghet framför allt.
Så han kan växa. Växa och bli en stor, stark, snäll och harmonisk hund.
Just nu ligger han vid mina fötter och sover. Mätt i magen av god mat, trött efter promenad o bus.
Han väntar på att madrassen skall plockas fram så han kan krypa nära intill mej, känna min hud och doft och somna för natten.
Olika faller ödets lott.
Även för en hund.

Puss/ Asta