Tankar om Skavland och hans gäster

 

Söt bild va?!
I övrigt har jag inte mycket att förtälja om lejon denna fredag i oktober.
Vi har haft en relativt trevlig kväll. Jag säger relativt för vi tjafsar alltid om allt å ingenting maken och jag. Men annars. Entricote. Potatisgratäng. Vin.
Visserligen är vi panka som attans så det blev billigt (och lite surt) vin, kött från Brasilien med en leende familj på förpackningen (ja... när pengarna tryter har man inte råd med ekologiskt, närproducerat och fartraidat... visst är det horribelt att kött från andra sidan jordklotet kan vara billigare än sånt som kommunen producerat?!)
Men tja, det var gott i alla fall. Jag tog en Omeprazol bara i fall att, mitt ständiga illamående kan mycket väl vara en magkatarr.

Därefter blev det fler kalorier i form av OLW's chips och ytterligare lite vin framför Skavland.
Ser ni på honom?
Jag gör det då och då. Han är bra, men programmet är aldrig intressantare än hans gäster.
Idag var det spännande gäster.
Först ut var norska Centerpartiets partiledare, minns inte namnet men det var en kvinna, bra mycket mer sympatisk än vad vara kvinnliga centerpartiledare brukar vara.
Hon intervjuades utifrån några bråk som varit, hur hon i tv-sändning snäst av en journalist och därefter oxå (ofilmat) sin egen ungdomspartiledare.
Skavland gjorde den sämsta intervju jag någonsin sett honom göra då han gick åt henne som en ilsken iller och vägrade släppa taget. Lågmäld, leende men full av sarkasm ihärdade han i att tala om hennes humör. Provocerade.
Centerpartiledaren var hela tiden vänlig och saklig tillbaka.
Jag kunde inte låta bli att tänka att han aldrig skulle ha talat så till en man... politiker eller inte.
Skavland var respektlös och även om han kanske hade rätt i sak, blev han den i mina ögon som förlorade.
Det gav mej nästa tankeställare.
Det ligger en hel del i uttrycket "kill them with kindness."
Om man är allt för aggressiv och oresonlig spelar det ingen roll hur rätt man har, sympatierna faller ändå över på den andra.
Något för mej att tänka på som själv kan gå ut väl... hårt.
En tredje tanke som slog mej var att min egna politiska förebild Mona Sahlin aldrig skulle accepterat den  situationen som uppstod utan att markerat "här går gränsen."
Det är så sorgligt att hon aldrig fick chansen att vara vår främsta ledare. Hon hade gjort det med bravur!

Leif GW Persson var oxå där. Ihop med sin dotter.
Han är en annan idol. Å samtidigt en mycket komplicerad människa.
Bättre som författare, kriminolog och debattör än som pappa rent uppenbart.
Jag kände igen mej mycket i deras "pappa-dotter relation."
Dottern, Malin Persson Giolito, var väldigt intressant att lyssna till och jag kunde identifiera mej i både hennes halvsagda kritik gentemot sin far och hennes kärlek.
Hennes acceptans med att han var som han var.
Han satt aldrig barnvakt för barnen, han hade suttit "barnvakt" några få gånger för sina egna barn.
Mamman hade uppfostrat dem, stod för föräldrardelen medan far och dotter mer verkade ha intellektuellt utbyte av varandra.
"Vi har det ju bra nu, nu är hon ju vuxen, nu kan vi umgås" sa GW och verkade inte reflektera över vilken gåva han fått till skänks.  
Allt var inte bättre förr. Malin å jag är inte de ända med sådana här relationer till våra fäder.
Numera är pappor föräldrar. Det är en vinst även för mannen... så klart.
Plötsligt saknade jag min egen pappa. Det var länge sedan vi sågs.

Lise Fjeldestad, stor dramatenskådespelerska i Norge, var oxå inbjuden.
Hon talade om sorgen efter sin make, stora kärlek och motspelare Per Sunderland.
Hon var så stark, så naken, så fin i sin sorg.
Hon blev aldrig gråtmild och sentimental men hon var naken i sorgen.
Sårbar och förbannat stolt.
Leif GW Persson tillfrågades om sorgen när hans pappa dog men sa ärligt ifrån att "jag kan inte tala om det, det blir säkert jävligt bra tv men..."
Å jag tänkte... GW är en riktig machoman. Stor, stark, svärande, glad i att hinka.
En karlakarl.
Men jämfört med denna väna Lise Fjeldestad så framstod han som så mycket mer sårbar och svag.
Hon vågade tala om sorg, berätta om dödsögonblicket, överlämna sej.
GW fjärmade sej från det som gjorde ont. Kunde inte visa.
Det är nog rätt typiskt kvinnor och män om jag får generalisera en smula.
Kvinnan- det starkare könet blev rätt så uppenbart.

Puss/ Asta