Natti natt

 

Maken har varit "barnvakt" idag.
Klockan 18:42 fick jag följande sms till jobbet...
"Fan han bits, skäller, krafsar sönder soffan, promenerar på bordet, slåss med både mej och Märta.
Ja, jag har gett han mat och varit ute med honom och han har sprungit på tomten.
Snart lever han inte längre!! Suck!!"
Lägg märke till utropstecknen, vi snackar allvar här nu :)
Ja, den lilla mannen i mitt liv kan verkligen vara en handfull, men som mamma till honom är jag blind av kärlek och mäktar med på ett annat sätt än vad maken gör.
Mini var hos pojkvännen och redan när hon åkte dit tänkte hon "det kanske inte är en bra idé att låta pappa vara "barnvakt."
Men Gottfrid verkar ha klarat sej utan större men och maken har gått å lagt sej. Helt slut.

En kollega till mej har en ettåring och när vi jämförde är inte mycket som skiljer.
Skillnaden är att när min bäbis ska undersöka saker med munnen så gör han sönder dem...
Det är bus å hyss och ett fasligt humör. Det är mat hela tiden, passning av kisseri och trotsperiod på kvällen.
Hon är i 30 års åldern, jag är 43!!!
Ändå... jag skulle inte byta bort honom mot allt smör i Småland.
Eller alla diamanter i världen.
Han är helt enkelt inte till salu för vilka pengar som helst.

Imorgon är jag ledig. Det är ny vecka och den kommer att bli intensiv.
Det väntar mycket jobb, utgång på fredag (efter jobb!!!) och parmiddag på lördag.
Ingen idé att ta tag i bantandet med andra ord.
Pank som satan och inväntande på den 25:e.
Tråkigt!

Sov sött.

Puss/ Asta