Lite besviken

Jag känner mej lite besviken...
Jag ser ju, på min statistik, att ni är många som läser och många som särskilt läst mitt senaste inlägg om Sverige demokraterna men ni ger mej inga tankar. Eller förlåt, väldigt få ger mej sina tankar.
Jag vet inte om det är så att ni är rädda för diskussionen eller om ni helt enkelt inte orkar bryr er och jag vet i så fall inte vilket som gör mej mest besviken.

Alltså jag tror så här, detta är känsliga saker att diskutera.
Det florerar mycket, vad jag skulle kalla för fördomar, men som andra benämner för något annat.
Obekväma sanningar kanske.
Få människor vill och vågar se sej som rasister. Nej, det är dom då rakt inte!
De har vänner som är invandrare. Eller ja, de möter någon i trapphuset i alla fall som inte gör så mycket väsen av sej.
Nej, de är inte rasister, de vill bara inte ha det som det är nu. Med våldtäkter, hedersmord, knark å annat.
Min äldsta dotter är gift med en kurdisk iranier.
Jag vet inte hur ofta det gett upphov till oroliga blickar från människor i min närhet.
"Måste hon bära slöja?"
"Han kanske inte slår henne... än."
"Får hon lov att gå ut?"
Jag kan ignorera sånt där, det berör mej inte på djupet, men jag kan känna mej ledsen över hur mycket av den varan min dotter å hennes man kommer att få möta. Hur mycket människor oroar sej över eller tar för givet.

Det finns så mycket okunskap, rädsla och förutfattade meningar, även inom vården.
Även bland mina kollegor.
Jag ser det i mötet med patienter. Hur det suckas bland vissa över allt det där "kulturella."
De kan inte äta griskött. Suck.
De måste ha hela jäkla släkten här. Suck.
Hon skriker för ingenting, så ont gör det inte. Suck.
Ja, det talas så... oxå bland oss som har etiska koder om att behandla alla människor lika, att respektera andras religion och kultur.

Vi måste våga tala om det som skrämmer oss.
Jag gör det. Talar. Rasism skrämmer mej. Sverige demokraternas frammach skrämmer mej.
Å jag tror att även många som sympatiserar med Sd är rädda. På sitt sätt.
Vi måste våga tala om vad "svenskhet" är för något.
Vi måste våga tala om vad integration är.
Varför det gått snett i våra förorter.
Hur vi ska hantera människor som kommer hit utan erfarenhet från sitt hemland av att gå i skolan.
Hur vi ska hantera människor som bär på posttraumatisk stress efter att ha upplevt saker ingen människa borde fått uppleva.
Det är stora tunga frågor.
Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtan och gränser.
Men vad tror du?
Berätta för mej!
För mej är svenskhet något vi bygger tillsammans, ett samhälle vi alla vill leva i, delta i och känna oss stolta över.
För mej är integration att vilja och att tillåtas delta. Att tala språket. Att ha ett arbete. Att få bidra. Att få släppas in. Det är inte att se lika dana ut, lyssna på samma musik, tro på samma Gud, fira samma högtider, äta samma mat.
Problemen i våra förorter är inte ett etniskt problem. Det är ett problem som härstammar ur fattigdom och utanförskap. Ur brist på integration. Vi har alltid haft större problem med kriminalitet och bråk i fattiga områden. Fattigdomen har bara sett olika ut.
Människor som kommer hit skall inte bara få hjälp till mat och bostad. De skall lära sej språket.
De skall få möjlighet till utbildning utifrån där de själva är och de skall beredas arbete. Betala skatt.
Få tillhöra,

Puss/ Asta