Lagd på hjärtat

 

Jag hörde prästen Annika Borg tala på P1 i morse när jag körde in min man till jobbet okristligt tidigt en ledig dag.
Hon talade om ett kristet uttryck jag aldrig hört talas om. "Han/ hon (eller varför inte hen) är lagd på mitt hjärta."
Det betydde att det var någon som man värnade om och bar med sej. Någon som berört en och som man inte kunde släppa.
Denna någon kunde vara en person som man känner och har träffat men det kunde oxå vara någon av alla dessa människor vi läser om eller ser på tv i det enorma nyhetsflödet.
Som tex Haddile. Hon "lades på mångas hjärtan" nyligen.
Jag tyckte det var vackert och Annika Borg menar att det är en absolut nödvändighet för oss människor att tillåtas beröras av andras öden och att finna vår plats i ett sammanhang.
Självklart stänger vi av ibland, vi skulle inte orka ta in om alla människoöden som passerar.
I verkliga livet eller från en tv apparat.
Men att då och då låta sej göras det. Ta in andra människor i våra hjärtan och bära dem med oss för en längre tid eller för alltid gör oss till helare människor.

"Att lägga någon på mitt hjärta..." Barnen, nära vänner, föräldrar kanske. Många människor hamnar ju på ens hjärta (ingen aning om varför det inte heter i... i hjärtat?!) automatiskt. Per automatik.
För att allt annat vore omöjligt.
Så för mej blir detta vidare, någon människas öde som jag väljer att låta mej drabbas av.
Rätt el fel, jag vet inte...
Det ligger förstås en massa människoöden på mitt hjärta, och så säkert även på ditt.
Där ligger en person jag inte har tänkt så mycket på de senaste åren men som legat på mitt hjärta sedan jag var barn å som i dagarna väckt en massa jobbiga och svåra tankar hos mej.
Dåligt samvete.
Mitt livs största synd. En sådan som bara Gud kan förlåta känns det som...

Men jag tror, tror att man skall låta "att lägga någon på sitt hjärta" vara en positiv kraft.
Ingen tyng av allt som man som människa inte förmår. Inget dåligt samvete, utan glädjas över att kunna känna omsorg, empati och kärlek till andra.
Att skicka en tanke eller en bön när man kanske inte förmår att göra mer än så.
Att inte begränsa och stänga sitt hjärta för att man inte handlingskraftigt kan förändra levnadsvilkoren för någon.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta