onsdag 31 oktober 2012

Att vara en ung mamma

 

Om några veckor blir mitt yngsta barn 18 år. Då har jag inte längre något omyndigt barn.
Det är en märklig känsla. Ungefär som när min äldsta dotter i somras gifte sej.
Ofattbara medelålderspoäng.

Jag var 17 år när min Emelie föddes. 
Jag visste ingenting om bäbisar eller hur det kunde kännas när de skulle ut.
Jag hade inga äldre syskon, inga vänner som fött barn och mamma sa att "tandvärk var värre."
Förlossningen av helt normal art blev en chock för mej, smärtan och rädslan var ofattbar.
Men när jag fick upp henne på magen, denna blodiga lilla människa, så kändes det som att jag väntat ett helt liv på henne. Som om hon gjorde mej hel.

Jag var 19 år när vi fick Evelina. 19 år och gift.
Denna gången var jag mer beredd. Mer erfaren.
Min lilla docka, så olik sin storasyster som det gick att vara.
Självständig och trygg från första andetaget.

18 månader senare fick jag min son.
21 år gammal. Trebarnsmamma.
Det var magisk att få en son. Jag hade ingen aning innan om att det skulle varit viktigt.
Tvärtom önskade jag mej en tredje dotter, men när han kom... han med snopp... så var det stort.
Förlossningen gick relativt enkel. Jag fick massor av mjölk första dagen.
"Det är så här Moder jord tänkt sej" sa barnmorskan.

Min Mini var lite av en sladdis.
Nästan 4½ år senare föddes hon. Jag var 25 år.
Den vackraste bäbis man kan tänka sej. Stora ögon som rymde många liv av vishet.
Men ändå minst.
Yngst.
Då och nu.
Alltid.

Jag har aldrig någonsin ångrat att jag fått barn tidigt.
Visst var vi unga å panka men vi visste inget annat. Med åren har jag blivit en bättre mamma, men jag är inte säker på att det har med högre ålder att göra utan snarare en större erfarenhet.
Oerfarna är alla nya föräldrar, oavsett ålder.
Det är fantastiskt att vara 43 år och att åldersskillnaden mellan mej och barnen på många sätt har raderats ut. Vi är nu vuxna... med olika erfarenheter av livet och dess svårigheter.
Men jag är, och har alltid varit, mamma och inte "kompis."
Mina barn kan skaffa sej hur många kompisar som helst men inte någon mer mamma.
I det har jag min ovillkorliga kärlek, mitt stora tålamod, min vetorätt å auktoritet.
Att vi sedan kan vara "bästa vänner" är en helt annan sak.

Puss/ Asta

Dagen idag

 

What a day... men sååå trevlig och mysig på alla sätt.
Jag har varit ledig och haft två av mina stoooora kärlekar på besök.
Sonen som är hemma (ända till på söndag) och pappsen som kom hit med sin söta lilla fru efter shoppinghelvete på GeKås.

Men innan dess snodde jag runt.
Jag parkerade på en 10 minuters parkering och betalade inte avgift.
Skulle bara snabbt som attan in på bokhandeln och kolla efter boken som vi ska läsa i Bloggdalas bokcirkel. Jag fann en massa andra intressanta pocket men inte den.
Yrde vidare in till blomsteraffären och köpte veckans lilja.
Ja det är nåt jag unnar mej så gott som varje vecka. En lilja.
Mycket vardagslyx till liten peng.
Sen skulle jag in på systemet för ett glas vin ville jag ju bjuda plastmamma på... och på vägen dit ligger Lindex. Dit skulle jag icke... men så fick jag syn på en grå klänning jag spanat in och halvgillat på deras online shope. Den såg hundra gånger snyggare ut på skyltdockan och trots att jag verkligen inte behöver en klänning var jag tvungen att prova.
Stl 40 (hmmmm) men den satt som en smäck och självklart kunde jag inte lämna affären utan att valla kreditkortet. Den är så fin, så fin, så fin.

Sen vin. Å tillbaka till bilen (inga böter), hem, ut med hundarna och kort därefter kom pappa med fru.
De hade käkat så vi fikade och knäckte sen en flaska vin medan vi tjötade.
Det var första gången de träffade Gottfrid och jag tror att de tyckte att han var fin.
Eller tror, han ÄR ju världens finaste prins så hur skulle de kunna tycka nåt annat?!

Nyss var jag ute med hundarna igen.
Träffade en blodhund som bor här i området. Satan i gatan vad stiliga de är!
Det står uppskrivet på min "måste innan jag dör lista" att äga en sådan. En Torsten.
Han är två år, stor, stilig och majestätisk.
Å så jäkla charmig!!!
Ni ska inte bli förvånade om Gottfrid får en sån här bror en dag.

Nu väntar bönderna alldeles strax.

Puss/ Asta

måndag 29 oktober 2012

Detta är så vansinnigt roligt!


Å det är måååååndag morgon, å mitt huvud känns så tuuuung

 

Måndag igen.
Idag har jag lite svårare för att känna mej pepp och positiv.
Jag vet inte riktigt vad det är.
Jag känner mej en smula nedstämd, jag ältar gammal skit.
Sånt som inte går att förändra, sånt som jag sagt att jag förlåtit men inte riktigt har, sånt som jag själv är en del i. Jag går här å muttrar, grälar, i mitt huvud och inte ger det särskilt mycket energi inte...
Jag är oxå en kvinna som är väldigt påverkad av vädret.
Skiner solen eller det åtminstone är uppehåll så känns livet enklare än sådana här dagar när det blåser som fan och regnet piskar från alla håll.

Men! Måndag är alltid måndag och för mej är det en dag synonymt med att få starta om, ta nya tag och stryka ett sträck över gamla misslyckanden.
Måndag är en dag när man kan lämna den gamla veckan bakom sej å vända blad i almanackan.

Idag är jag tacksam över...

♥ Mina barn, mina hundar, mina nära å kära. De finns alltid med. På alla måndagslistor.
♥ Att jag har haft en på många sätt fin helg.
♥ Att jag är ledig TVÅ dagar den här veckan (onsdag å torsdag) och inte en som jag först trodde.
♥ Att Frölunda vann hockeyn igår.
♥ Att lönerna har kommit

I denna veckan ska jag...

♥ Försöka tänka på vad jag äter.
♥ Lägga mej tidigare o gå upp tidigare
♥ Flytta upp till äkta sängen och sova med maken istället för prinsen (det är en svår utmaning det.)
♥ Kanske träffa pappa å hans fru
♥ Ta hand om mej lite bättre

Hur känns er måndag?

Puss/ Asta

söndag 28 oktober 2012

Min helg


Söndag.
Sista suckande timmarna på en ledig helg.
En helg som jag hunnit med både partaj och att vara ute i det vackra höstvädret med mina hundar.
En helg av god mat, trevligt sällskap, drinkar, baksmälla å miljöträning.
Väldigt lite tid vid datorn å bloggen som ni kanske märkt.
Jag har ägnat mej åt det man i de sociala mediernas tidevarv så vackert brukar kalla för livet.

Fredag efter jobbet... trött som ett as.
Rätt osugen på att gå hemifrån.
Mina nytillkomna kilon gjorde att jag inte hittade några kläder som inte visade upp midjedäck och ryggvalkar. Som klämde å tryckte.
Maken noterade att jag blivit tjock. "Du var ju smal nyss, varför har du gått upp i vikt då?!"
Ehhhh, han fick inga pluspoäng där inte.
Kom in på krogen å kände mej trött, svullen, ful å irriterad.
Men alkohol, stugvärme å goda vänners lag gör underverk för humöret.
Vi pratade om "Fråga Olle" (otroligt smaklöst program om ni frågar mej... jag är så trött på att precis allting enligt sexterapeuter är "helt normalt" även om 99% av världens medborgare tycker att det är skruvat som fan. En hel jävla arm i analen. Hej hopp vad normalt. Ja, nu kom jag in på ett sidospår...)
och andra intressanta ämnen och timmarna flög iväg.
Jag var hemma lagom rund under fötterna vid ett tiden.

Vaknade upp... mindre käck.
Gick en runda med hundarna ändå och miljötränade Gottfrid.
Första svängen på stan gick jättebra. Han var nyfiken, kontaktsökande å framåt.
När maken sedan skulle handla en sväng på Coop och vi väntade utanför var det som om det blev för mycket för honom och han trissade upp sej själv med att bli stressad och skraj för allt å alla.
Det är som när han väl blivit stressad/ rädd så kan han inte varva ner.
Han var mycket nöjd med att få komma hem. Å mycket trött.
Snuttisen.
På kvällen var vi borta på middag jag å maken.
Jag var trött innan.
Är för gammal egentligen för att orka dra igång två kvällar i rad.
Men det blev kanon.
Trevligt å lättsamt som alltid när vi ses å god mat.
En hel del sus i kupan även denna kväll.

Märkligt nog vaknade jag full av energi idag.
Åkte iväg med Mini å vovvarna till en skog på andra sidan stan å gick en långis.
Bilden på Gottfrid är därifrån.
27 kg väger han idag lillkillen. Han är en liten snutt, en bäbis och jag fattar inte var han lägger kilona.
Dammsög, skrev ett brev, lagade mat, tvättade och såg hockey.
Väldigt "söndag" och väldigt lojt och skönt.
Å nu på kvällen har jag alltså sett "Så mycket bättre" och kärat ner mej i Maja Ivarsson (se inlägg nedan.)

Hur har er helg varit?

Puss/ Asta

Så mycket bättre

 

Ett av årets riktigt stora tvproduktioner drog igång igår på Tv 4, "Så mycket bättre." Detta gänget är en så spännande och begåvad samling människor.
Pugh Rogefeldt
Magnus Uggla
Maja Ivarsson
Darin Zanyar
Olle Ljungström
Sylvia Wrethammar
Miss Li

Först ut med sin dag var Pugh Rogefeltdt. Mannen som var först med att sjunga rock på svenska.
En legendar och en stor del av min barndom och uppväxt musikaliskt.
Hans låtar blev tolkade blandat med lunch, blomsterletande, smide, middag och sangria.

Mina favoriter ikväll var... 

Miss Li' s tolkning av Här kommer natten gjorde mej mest berörd.
Ja men vilken inlevelse och vilken röst hon har!
Fantastiskt!
Jag fick höneskinn och gråten i halsen.
Jag har alltid gillat Miss Li och alltid tyckt att hon är bäst på svenska.

Darin framförde Stockholm på sitt alldeles egna sätt och ingen kan ta ifrån honom hans röst!
Vilken kraft. Så häftigt att höra en gammal låt i alldeles modern tolkning med nytt, fräscht sound.
Å förlåt tantvarningen hör ni, men han är ju söt som... ja jag vet inte vad.
Söt som en Dogue de bordeauxvalp eller nåt.

Maja! Kan någon man eller kvinna undgå att bli förälskad?!
Hennes variant av Mitt bästa för dej med all sin attityd och sitt kroppspråk, sina snygga ben, höga klackar, sin sexiga skånska och sitt kaxiga framträdande var otroligt.
Maja har inte den starkaste rösten i samlingen (det har Miss Li) men hon har hela paketet av vad en riktigt bra artist skall ha.
Hon balanserade på en egg av något som skulle kunnat bli smaklöst men höll sej på rätt sida och fick åtminstone min puls att slå hårdare. I'm in love ♥

Puss/ Asta

fredag 26 oktober 2012

Blänk blänk

MMTeeth Whitening Pen

Nån som testat?
Tandblekningspenna som effektivt tar bort missfärgningar och ger ett gnistrande leende.
Smak av mint.
Enkel att använda, kan bäras med i handväskan och bättras på vid behov.

Jag har inte prövat, men blev lite sugen på att testa.
Finns bland annat här

Puss/ Asta

Tihi

Chris O'Neill och hans nyblivna fästmö prinsessan Madeleine.
Ja men jag måste ju...
Jag kan inte låta bli att kommentera...
Prinsessan Madeleine och hennes Chris O´Neills hemmasnickrade förlovningsvideo.

Stiliga som få.
Hon ljuv och fnittrig.
Han bred om hakan å stolt som en tupp.
Han som flirtar med svenska folket genom att dra några fraser på knacklig svenska.
Hon med sin nasala överklass stockholmska som bryter något på amerikanska.
Jo men herre gud, hon har ju bott där flera år nu!
Over there.

Vi önskar väl de unga tu lyckliga till och råder Prinsessan Madeleine att nästa gång hon ska släppa en förlovningsvideo så får hon ta hjälp av någon som kan det här.
Ett proffs.
Madde är säkert alldeles strålande på att vinka och klippa band med saxen men att skriva egna manus går mer... tja, så där bra.

Tihi på er!

Puss/ Asta

torsdag 25 oktober 2012

A men va fan...

Jag blir så trött på mej själv.
Jag skulle upp tidigt idag. Hinna med en massa extrasaker före jobbet.
Som att färga håret. Åka å handla.
Ja, plus ta ut hundar och allt det där vanliga.

Vaknade åtta.
Bra tid! Duktig tant.
Släppte ut hundarna och kröp ner en stund igen.
Vaknade nio.
Gullade med Gottfrid och la mej sedan bredvid Märta som låg vid mina fötter för att morgonmysa med henne med. La armarna om henne så där gott å somnade mitt i en omfamning.
Vaknade typ elva...
Jäkla skit!

Jag får fortsätta ha min gråa utväxt och det får vara tomt i kyl å frys.
Maken får handla när han slutat.
Förresten är det inte mer än rätt.
I vanlig ordning ligger här disk å pizzakartonger å skräp efter deras gårdagen.
När min man kommer hem från arbetet så har han nämligen jobbat!
Jajemen. Då kan inte han gör någonting mer!
Han är förstår ni... trött.
Så trött att han tydligen inte kan ta bort sin tallrik efter sej.
Så trött att det står en mugg te här på hans skrivbord där det börjat leva någon märklig organism.
Ett nytt liv.
Fascinerande nästan.
Igår när jag såg på Bonde söker fru på tv4/play så sa han "Jag hörde en psykolog på radion säga att det är inte bra för kvinnor att se program som dessa för då jämför de sina män med bönderna och sina liv och tycker att allt i deras eget äktenskap är oromantiskt å skit."
Ehhh... ja ha.
Jag behöver lixom inte ett tvprogram för att inse att jag har en rätt lat karlslok och lever ett tämligen oromantiskt liv.

Men som sagt, det krävs två för att dansa tango och jag är hopplös själv.
Ingenting blir som jag förutsagt eller planerat.
Sömn å slappande prioriteras tämligen högt av mej med.

Nu måste jag skynda mej. Sätta lite färg i nyllet. Föna/platta/fixa håret. Ta ut vovvarna och ge mej iväg.
Imorgon jobbar jag dag och på kvällen skall jag ut på krogen.
Just nu skulle jag absolut prioriterat att få komma hem å slänga mej i soffan imorgon á la maken.
Tycker jag det är tidigt att gå upp nio så kan ni ju tänka er när jag måste kliva upp klockan fem.
Men men, det blir säkert trevligt. Då.

Puss/ Asta

tisdag 23 oktober 2012

Inte just nu

 

Efter noga övervägande och timmavis av vånda har jag beslutat mej för att låta bli.
Just nu vill säga...
Ja, jag talar förstås om håret. Om att färga det lysande rött.
Jag är egentligen en riktig tuffing när det kommer till håret. Har stort mod och väldigt liten sentimentalitet.
Men som Maria så bra skrev (som förövrigt passar lysande i rött hår) gränsen mellan att se ball ut och att föreställa en vänsterradikal bildlärare i 50 års åldern är hårfin. Lövtunn.
Det är nog mest "50" som skrämmer mej, att se ut som en rödstrumppedagog kunde vara rätt coolt.
Till mina läsare på 50+ vill jag bara säga... Nej, jag ser inte på er som "nära döden" eller som "passerade bäst före..." verkligen inte, det är bara det att JAG som är 43 helst vill se ut som 43... eller kanske ännu hellre 39 ännu ett tag.

Det är konstigt det där.
Med "fräcka grejer" (o gud, bara att använda uttycket "fräcka grejer") blir eller riskerar att bli mer patetiska än coola efter en viss ålder. Eller mer ihop med vissa ålderstecken.
När jag fantiserar om glödande rött hår tänker jag på Rihanna.
Medan jag i själva verket troligen skulle påminna mer om hon rödhättan i Bonde söker fru som dejtar kamelbonden. Lite "rökande medelålders hemtjänstassistent" med mycket kajal.
Det samma kan gälla smink, tatueringar, viss klädstil.
Hippt om det inte kombineras med en förfallen figur, djupa rynkor, platt röv och uttryck som "fräcka grejer."

För övrigt är det härligt att det är höst.
Inte bara för färgerna, krispigheten, dofterna och lugnet.
Det är härligt för att det där med utseendet inte är så jävla noga så här års och nåt halvår framåt.
Det är okej att inte raka benen eller att det tofsar ut från troskanten.
Det gör inte så mycket att kilona samlas på hög å att det svullar ut lite här å där.
Det är inte en jävel som ser det i jeans och tjocka bylsiga tröjor.
Allt blir lite mer avslappnat.
Visst kommer det en ny vår men det är gott om tid, goooooott om tid.
Det är rätt skönt.

Puss/ Asta

måndag 22 oktober 2012

Tack Gode Gud det är måndag.

 
Ibland kör jag ju en "positiva listan" på måndagar vilket är ett bra sätt att starta upp veckan på.
Öva sej på att känna tacksamhet.
Min bloggkollega Freja inspirerade mej idag.
Tacka henne... för att ni får er NÅGOT annat till livs än antirasistiska inlägg.

Såååå...
Idag är jag tacksam över...

♥ Att det inte är så många dagar kvar till lön.
Att vi faktiskt HAR två (usla måhända) löner.

♥ Att Märta är piggelin

♥ Vi hade en fin promenad jag å vovvarna (och det regnade inte ens.)

♥ Att miljöträningen med Gotte-mannen gick så bra idag.

♥ Att jag har varit ledig idag.

♥ De utmärkta programmen "Sommarpratarna" och "Ensam mamma söker" som jag har tittat på.
(Kvinnor skall eg inte säga så om andra kvinnor men jag får verkligen ha skämskudden framme när mamma Cecilia pussar samtliga sina kavaljerer inför varandra på stan.)

♥ Jag håller på att längta ihjäl mej efter barnen... men de verkar ha det bra i alla fall.

♥ Jag har massor av hull att ta av om jag blir sjuk (nej, nu var jag ironisk.)

Sov sött.

Puss/ Asta

Gina från Sundsvall

 

Ja förlåt om jag tjatar, om jag kommer in på det ännu en gång, men ikväll såg jag på Sommarpratarna i Svt och blev djupt berörd av Gina Dirawis upplevelse av utanförskap.
Gina som är bloggare, komiker och programledare.
Gina, född i Sundsvall, 21 år gammal och sååå begåvad.

Gina har palestinskt påbrå och föräldrar som kommer från Libanon.
Hon berättar om att hon i hela sitt liv haft ett driv av att "bli" någon.
Hennes föräldrar har ständigt tutat i henne den hårda sanningen, med utländskt påbrå måste hon jobba dubbelt så hårt, kämpa mer än andra för att nå sina mål.
Hon började fulgråta mitt i tv när hon talade om hur människor klumpade ihop hennes familj med "muslimerna", när hon berättade om hur allt förändrades till det sämre efter 11:e september för muslimer och hur stor rädslan var att det skulle bli än värre efter självmordsbombaren i Stockholm för några år sedan.
Hon hade ringt gråtande till sin mamma och sagt "Varför gör vi så här, varför förstör vi för oss själva?" trots att hon hade lika lite med självmordsbombaren som du å jag har.
Andras identifiering och misstro blir så stark att den påverkar den egna självbilden.

Jag satt och tänkte på Sverige demokraterna och deras sympatisörer när jag lyssnade till Ginas berättelse.
Förstår de... fattar dom... vad de gör mot människor?
Alla är inte lika vackra, smarta och ambitiösa som Gina.
De flesta drömmer bara om ett hyfsat jobb att trivas med, en schysst bostad, att få tillhöra sitt sammanhang. Allt detta smulas sönder med Sd's förenklade och populistiska retorik där de spelar på människors rädsla för det okända, människors behov av att hålla fast vid ett samhälle som är som det alltid har varit. Men som det aldrig mer kan bli.

Gina. En söt tjej från Sundsvall. Hon berörde mej ikväll.

Puss/ Asta

Jag är inte rasist men...

 

Saker som "jag-är-inte-rasist-men-personer" älskar att säga.

Jag är inte rasist men...

♥... Jag tycker det är förjävligt när man inte får sjunga svenska nationalsången på skolavslutningar.
Var någonstans är det förbjudet? Vilka har bestämt det? Vilka har blivit trampade på tårna?
Anledningen att man på de flesta skolor inte sjunger nationalsången är att skolavslutningar inte är platsen för detta. På skolavslutningar sjungs sommarsånger.

♥... För mej är blatte el svartskalle inte fult menat
Nähä, men det är det för de flesta mörkhyade människor som är födda någon annanstans och som tilldelas detta öknamn. Det är inte upp till dej inom majoriteten att avgöra vad utsatta grupper känner sej kränkta av.

♥... Det är ju inte precis dom som behöver det som kommer hit.
Vad vet du om det? I många fall har hela släkten salat för att några skall kunna fly.
Människor har sålt av allt de äger och har. Å för övrigt drabbar krig, förföljelser och tortyr även människor som en gång hört till en medelklass.

♥... De kallar svenska tjejer för horor.
Det gör svenskar med. Vem som än säger det gör fel.

♥ ...De begår brott här
Det stora flertalet invandrare begår inte alls brott. De är laglydiga och de blir aldrig i hela sitt liv åtalade för något brott.
Granskar man de svenska partierna hittar man förövrigt en tung överrepresentation av kriminalitet och domar hos Sverige demokraterna.

♥ ...Svenska barn är faktiskt oxå fattiga.
Tyvärr, så är det. Men alla barn som bor i Sverige, permanent eller för asylgranskning har rätt till trygghet och en viss ekonomisk standard.

♥ ...Pensionärerna, de som byggde Sverige, tvingas äta kattmat.
Låt mej tvivla. Kattmat är för övrigt rätt dyrt så då vore det väl smartare att äta andra konserver.
Å igen, vi skall inte ställa behövande grupper mot varandra.

♥ ...Jag äger negerboll för det har det hetat sedan jag var liten
Jaha, men sluta med det nu då när det sårar folk. Dumfan.

♥ ...Neger betyder faktiskt svart
Sant. Men det är oxå starkt förknippat med ordet nigger som användes av vita översåtar mot slavarna.
Det ligger ett förakt och en överlägsenhet i ordets nuvarande betydelse.

♥ ...Vi hjälper människor bättre på plats, varför skall alla komma hit.
Okej, och hur skall vi göra det? Vilka skall göra det? Befinna sej på jordens farligaste platser och beskydda människor undan död och tortyr?

♥ ...Muslimer har en förjävla kvinnosyn. De slår sina fruar.
En del muslimer gör det. En del svenskar gör det oxå.
Samtliga är patetiska ursäkter till män.

♥... De tar våra jobb
De hjälper oss och arbetar ofta inom områden svenskar inte vill ha.
Genom att arbeta integreras de och betalar skatt till samhället.
Vi sägs ha världens bäst utbildade taxichaufförer i det här landet. Civilingenjörer, ekonomer, läkare som kör taxi. Tragiskt.

♥... De vill inte arbeta
Bestäm er, nyss snodde de ju våra jobb.
Sanningen är att arbetsmarknaden är fördomsfull och till och med rasistisk. Du kan ha aldrig så goda betyg och vara skicklig som satan, söka hundratals jobb men aldrig bli kallad för att ditt namn klingar "utländskt."

♥... De kommer hit för att de har hört om alla våra bidrag
Men eller hur?! Detta måste vara det dummaste ever.
Gå till dej själv. Skulle du lämna ditt land, ditt hus, dina saker, dina vänner, din släkt, din kultur, ditt språk för att leva på existensminimum på andra sidan jordklotet?

♥... De vill inte beblanda sej med oss svenskar
Å hur mycket beblandar du dej? Hur många nära vänner från andra kulturer har du?
Att flytta till en småstad från en storstad och komma in i gemenskapen tog för mej som svensk lång tid.

♥... Man får inte vifta med en svensk flagga längre utan att betraktas som rasist
Till viss del ligger det något i det. Men jag har aldrig hört någon med utländsk härkomst klaga.
Vi behöver ta tillbaka symbolerna från Sd.

♥... Invandrare får all hjälp, svenskar får ingen
Skitsnack. Lagen säger lika för alla. För övrigt känner jag massor av svenskar som levt på bidrag halva sina liv. Som kostat staten miljoner.

♥... De har minsann råd o köra runt i sina jävla BMW och Merceders
De kanske prioriterar annorlunda än du?  Bor trångt, jobbar 24/7 för att de vill ha en ny och fin bil.

♥... De sitter å hänger på cafén hela dagarna med sina landsmän
Om du själv var arbetslös i ett främmande land å kanske inte kunde språket och svenskar brukade hålla till på ett café du kände till... vart skulle du själv ta vägen då?

♥... De snackar sitt eget språk på bussen så vi andra inte ska förstå
Läs svaret på punkten ovan.

Puss/ Asta

När det tryter

Jag har bloggat... vet inte hur länge... men en herrans massa år.
Producerat många många tussen inlägg.
I perioder fyra-fem-sex om dagen.
Sedan en tid tillbaka känns det som om mina inlägg tagit slut.
Bloggtorka?! Nja, delvis. För jag VILL skriva... jag vet inte bara om vad.
Det känns som om jag berört allt hundra gånger.
Sverigedemokrater, rasism, Socialdemokraterna, Alliansen, min beundran av Mona.
Barnen, vännerna, maken. Relationer, barndom, mamma å pappa, brorsan och min valda familj.
Hundar, Märta, Gottfrid.
Hunduppfostran, barnuppfostran.
Nagellack, klänningar, skor.
Yrket, facket. Havet. Hösten.
Rött vin, god mat, choklad och bantning.
Serier jag följer, böcker jag läst, möten jag haft.
Resor. Jeans. Hormonspiraler. Vita liljor.
Frisyrer. Min syn på vänskap, kärlek, otrohet, Gud och allt däremellan.

Jag vet helt enkelt inte mer vad jag ska skriva om?
Vad vill ni läsa?
Har ni nån önskan? Nån undran?
Nåt ni absolut inte vill läsa igen? :)

Idag har jag varit ledig.
Gått en långis med hundarna. Lagat köttfärssås.
Miljötränat Gottis.
Jag kan säga att "hundtrixtiden" är förbi utan att jag kan fatta varför?
I mina ögon är Gottfrid fortfarande liten, valpig och ser extremt barnslig och ofarlig ut.
Men nu kommer väldigt få människor fram å vill hälsa, tvärtom ryggar de tillbaka när han sträcker sej förväntansfullt mot dem.
En dam... kanske 10 år äldre än mej... ropade panikslaget att jag skulle koppla honom.
Vad skulle han kunna göra lixom? Han ÄR och ser ut som en bäbis.
Vi har kommit in på valpkurs som startar den 27:e november.
Han är dryga 6 månader då, men jag tror det blir bra.
Han är ganska barnslig.
Men idag lyfte han upprepade gånger på benet när han kissade under promenaden.
För att ni utan hund skall förstå, man blir ungefär lika rörd å stolt i bröstet som när människobarnen tar sina första steg.

Ikväll skall jag ha lite nagelvård och se på de sökande morsorna igen.

Puss/ Asta

söndag 21 oktober 2012

Natti natt




 

Maken har varit "barnvakt" idag.
Klockan 18:42 fick jag följande sms till jobbet...
"Fan han bits, skäller, krafsar sönder soffan, promenerar på bordet, slåss med både mej och Märta.
Ja, jag har gett han mat och varit ute med honom och han har sprungit på tomten.
Snart lever han inte längre!! Suck!!"

Lägg märke till utropstecknen, vi snackar allvar här nu :)
Ja, den lilla mannen i mitt liv kan verkligen vara en handfull, men som mamma till honom är jag blind av kärlek och mäktar med på ett annat sätt än vad maken gör.
Mini var hos pojkvännen och redan när hon åkte dit tänkte hon "det kanske inte är en bra idé att låta pappa vara "barnvakt."
Men Gottfrid verkar ha klarat sej utan större men och maken har gått å lagt sej. Helt slut.

En kollega till mej har en ettåring och när vi jämförde är inte mycket som skiljer.
Skillnaden är att när min bäbis ska undersöka saker med munnen så gör han sönder dem...
Det är bus å hyss och ett fasligt humör. Det är mat hela tiden, passning av kisseri och trotsperiod på kvällen.
Hon är i 30 års åldern, jag är 43!!!
Ändå... jag skulle inte byta bort honom mot allt smör i Småland.
Eller alla diamanter i världen.
Han är helt enkelt inte till salu för vilka pengar som helst.

Imorgon är jag ledig. Det är ny vecka och den kommer att bli intensiv.
Det väntar mycket jobb, utgång på fredag (efter jobb!!!) och parmiddag på lördag.
Ingen idé att ta tag i bantandet med andra ord.
Pank som satan och inväntande på den 25:e.
Tråkigt!

Sov sött.

Puss/ Asta

fredag 19 oktober 2012

Growing













Vilken dotter va?!

 

Följande hade Mini skrivit på sin facebooksida.
Det är alltså ett mail hon skickat till Hallands länstraffik och nu oxå till våra lokala morgontidning.
Hon gjorde det utan att tala med mej.
Jag måste säga att jag blev så stolt över henne.
Över att hon ser orättvisor, reagerar på att människor behandlas olika och gör sej hörd.
Vi talade om det efteråt, jag menade att busschaffören kanske hade dåliga erfarenheter av den här personen sedan tidigare, men som hon sa, det ska inte spela någon roll.
Hon är fin min Mini.


Skickar detta brev till hlt:
Idag på buss 652 klockan
17.37 mot Varberg steg det på en tydligt alkoholiserad man.
Ungefär såhär skedde diskussionen mellan mannen och busschauffören:
Mannen: Jag ska betala med detta kortet, säger han och räcker fram sitt visakort.
Busschauffören: Lägg ut ölen du har i fickan först, säger han redan med en otrevlig ton.
M: Men jag vill bara betala först.
B: Lägg u

t ölen.
M: Jaja, jag vill bara betala.
B: Nu lägger du ut ölen!
M: Det verkar som att du är sugen, här har du.
Mannen räcker fram ölen till busschauffören, som tar ölen och går ut och slänger den.
Efter det låter han riktigt arg och säger till mannen: Ut härifrån!
Mannen som uppenbarligen skulle till Varberg (eftersom att han innan busschauffören kom frågat mig om denna buss gick till Varberg) sa att han var tvungen att åka med denna bussen. Men så fort han öppnade munnen sa busschauffören bara ut härifrån! Eller så larmar jag och då kommer polisen inom två minuter! Vid detta laget började mannen bli irriterad, som vilken människa som helst och kallade busschauffören för 'fitta' osv. Men vem skulle inte bli irriterad av att bli krängt på detta vis?

Hur hade situationen varit om det hade varit jag och en colaburk istället?

Jag har många gånger druckit cola på bussar i busschaufförers medvetande.
Och när han väl slängt ölburken, varför inte bara säga: Okej det var jävligt dum, betala nu så vi kan åka. Eller liknande? Ska det verkligen gå till såhär?

Tankar om Skavland och hans gäster

 

Söt bild va?!
I övrigt har jag inte mycket att förtälja om lejon denna fredag i oktober.
Vi har haft en relativt trevlig kväll. Jag säger relativt för vi tjafsar alltid om allt å ingenting maken och jag. Men annars. Entricote. Potatisgratäng. Vin.
Visserligen är vi panka som attans så det blev billigt (och lite surt) vin, kött från Brasilien med en leende familj på förpackningen (ja... när pengarna tryter har man inte råd med ekologiskt, närproducerat och fartraidat... visst är det horribelt att kött från andra sidan jordklotet kan vara billigare än sånt som kommunen producerat?!)
Men tja, det var gott i alla fall. Jag tog en Omeprazol bara i fall att, mitt ständiga illamående kan mycket väl vara en magkatarr.

Därefter blev det fler kalorier i form av OLW's chips och ytterligare lite vin framför Skavland.
Ser ni på honom?
Jag gör det då och då. Han är bra, men programmet är aldrig intressantare än hans gäster.
Idag var det spännande gäster.
Först ut var norska Centerpartiets partiledare, minns inte namnet men det var en kvinna, bra mycket mer sympatisk än vad vara kvinnliga centerpartiledare brukar vara.
Hon intervjuades utifrån några bråk som varit, hur hon i tv-sändning snäst av en journalist och därefter oxå (ofilmat) sin egen ungdomspartiledare.
Skavland gjorde den sämsta intervju jag någonsin sett honom göra då han gick åt henne som en ilsken iller och vägrade släppa taget. Lågmäld, leende men full av sarkasm ihärdade han i att tala om hennes humör. Provocerade.
Centerpartiledaren var hela tiden vänlig och saklig tillbaka.
Jag kunde inte låta bli att tänka att han aldrig skulle ha talat så till en man... politiker eller inte.
Skavland var respektlös och även om han kanske hade rätt i sak, blev han den i mina ögon som förlorade.
Det gav mej nästa tankeställare.
Det ligger en hel del i uttrycket "kill them with kindness."
Om man är allt för aggressiv och oresonlig spelar det ingen roll hur rätt man har, sympatierna faller ändå över på den andra.
Något för mej att tänka på som själv kan gå ut väl... hårt.
En tredje tanke som slog mej var att min egna politiska förebild Mona Sahlin aldrig skulle accepterat den  situationen som uppstod utan att markerat "här går gränsen."
Det är så sorgligt att hon aldrig fick chansen att vara vår främsta ledare. Hon hade gjort det med bravur!

Leif GW Persson var oxå där. Ihop med sin dotter.
Han är en annan idol. Å samtidigt en mycket komplicerad människa.
Bättre som författare, kriminolog och debattör än som pappa rent uppenbart.
Jag kände igen mej mycket i deras "pappa-dotter relation."
Dottern, Malin Persson Giolito, var väldigt intressant att lyssna till och jag kunde identifiera mej i både hennes halvsagda kritik gentemot sin far och hennes kärlek.
Hennes acceptans med att han var som han var.
Han satt aldrig barnvakt för barnen, han hade suttit "barnvakt" några få gånger för sina egna barn.
Mamman hade uppfostrat dem, stod för föräldrardelen medan far och dotter mer verkade ha intellektuellt utbyte av varandra.
"Vi har det ju bra nu, nu är hon ju vuxen, nu kan vi umgås" sa GW och verkade inte reflektera över vilken gåva han fått till skänks.  
Allt var inte bättre förr. Malin å jag är inte de ända med sådana här relationer till våra fäder.
Numera är pappor föräldrar. Det är en vinst även för mannen... så klart.
Plötsligt saknade jag min egen pappa. Det var länge sedan vi sågs.

Lise Fjeldestad, stor dramatenskådespelerska i Norge, var oxå inbjuden.
Hon talade om sorgen efter sin make, stora kärlek och motspelare Per Sunderland.
Hon var så stark, så naken, så fin i sin sorg.
Hon blev aldrig gråtmild och sentimental men hon var naken i sorgen.
Sårbar och förbannat stolt.
Leif GW Persson tillfrågades om sorgen när hans pappa dog men sa ärligt ifrån att "jag kan inte tala om det, det blir säkert jävligt bra tv men..."
Å jag tänkte... GW är en riktig machoman. Stor, stark, svärande, glad i att hinka.
En karlakarl.
Men jämfört med denna väna Lise Fjeldestad så framstod han som så mycket mer sårbar och svag.
Hon vågade tala om sorg, berätta om dödsögonblicket, överlämna sej.
GW fjärmade sej från det som gjorde ont. Kunde inte visa.
Det är nog rätt typiskt kvinnor och män om jag får generalisera en smula.
Kvinnan- det starkare könet blev rätt så uppenbart.

Puss/ Asta

Bokcirkeln i Bloggdala

Word
Det känns jätteroligt att vår Bokcirkel har kickat igång på allvar.
De som var med denna gång och läste " En dag" var förutom mej...
Ulrika
Emelie
Ergo Sum
Freja
Helena
Läs gärna våra recensioner!

Denna gång är det Ulrika som har valt bok.
Hon valde
 
och recension skall vara inne  den 18:e november.

Vill du hoppa på tåget?
Ja, då hojtar du till här bara!
Varmt välkommen.

Puss/ Asta

torsdag 18 oktober 2012

Recension av "En dag"

 En dag (pocket)

Spännande, spännande, spännande flickor...
Första recensionen vi gör i Bloggdalas egen Bokcirkel.
Jag har på känn... trots att rätt många anmälde intresse... att det inte är så många som verkligen hoppade på tåget, men jag hoppas att jag har fel?
Å är det så att ni av olika anledningar aldrig kom igång... ja, då får ni ju gärna hoppa på i nästa omgång. Hojta till bara.

Vi läste alltså, på mitt initiativ, kritikerhyllade "En dag" av David Nicholls.
Det är en historia som handlar om klass och utveckling.
En berättelse där vi får följa den enkla och ambitiösa Emma som arbetar hårt på att nå sina mål i livet och på att alltid vara en bra människa och där är Dexter som är född med silversked i munnen och som tar livet som det kommer.
Vi får följa dem samma dag år efter år, två människor som bryr sej om varandra men inte är på samma plats i livet och därför inte riktigt får till det.
Emma som kämpar för att bli författare, som tar allvarligt på sina relationer.
Dexter som börjar på topp som programledare och genom droger och alkohol förstör sin karriär och under några år även bränner sina relationer.
Som läsare så upplyses man hela tiden om Emma och Dexters nära vänskapsband men under stora delar av boken förstår man... eller jag... inte riktigt varför.
De är så olika, de verkar inte tycka om varandra, de har egentligen ingen anledning att tycka om varandra, men än att de har "känt varandra länge."

Greppet författaren tar, i att vi får följa dem samma datum år för år, gör att det aldrig blir tjatigt eller att historien står och stampar, men det gör också att jag som läsare inte kommer riktigt nära dem.
Berättarstilen känns ofta mer som en film, den flyter ovanpå och beskriver vad som händer istället för att vara närvarande hos karaktärerna.
Jag både gillade och inte gillade det.
Jag hade svårt att fastna för boken i början, vilket i ärlighetens namn inte bara var berättelsens fel utan till större delen berodde på mej.
Jag läser massor i perioder, ingenting i andra. Just nu är jag "i andra" och jag hade svårt att finna ro nog att prioritera en bok och läsning. Men någonstans halvvägs in i berättelsen fastnade jag ändå och ville veta mer om Emma och Dex.

Boken hade ett slut som jag inte hade förväntat mej. Slutet beskrevs på ett sätt, som jag inte sett tidigare. Ifall du vill läsa boken eller kanske se filmen så ska jag inte berätta, men för mej var det överraskande. Jag trodde mej nog veta hela tiden hur "The End" skulle bli.

Sammanfattningsvis tyckte jag ändå om "En dag" även om den inte levde upp till förväntningarna riktigt. Det är en mysig bok som är lättläst och har en intressant historia och berättarteknik.
Jag ger den betyg 3/5.

Puss/ Asta

Med det lämnar jag över till Ulrika... Sammelsurium... att välja nästa omgångs bok och sätta slutdatum för denna. Scenen är din min vän.

onsdag 17 oktober 2012

Ful, fet å otacksam



Jag har varit illamående hela dagen.
Ja, sen igår faktiskt. När jag skulle somna igår kväll hade jag hela tiden den där känslan ni vet... "nu spyr jag, nu spyr jag..." men det hände ingenting.
Hela dagen idag har jag känt mej gruvligt bakfull.
Vet i fan vad det är, det är inte magsjuka för det händer ingenting och jag kan äta.
Det är definitivt inte graviditet.
Men det är jobbigt som fanken ändå.
Inte tillräckligt illa för att sjukskriva sej imorgon... inte som det känns nu... men usch, pyton ändå.

Jag vägde mej idag.
Förlåt alla som är större än jag å tycker att jag gnäller över ett lyxproblem, men jag måste ju ändå utgå från MEJ.
Självklart har jag haft det på känn. Sett spegelbilden när jag står naken inför duschen, känt det på kläderna... men det är illa. Jag väger mer än vad jag någonsin gjort.
Många kilon mer än när jag skrivit in mej på förlossningen redo att föda barn.
Jag mår inte alls bra när jag ser ut så här.
Jag känner mej ful och obekväm och som om jag inte tar hand om mej.
Å jag har som sagt att brås på...
Många stoooora kvinnor i min släkt, vars problem med fetma kom senare i livet än för mej.
Inte för att jag är FET, men ni förstår vad jag menar...
Jag MÅSTE ta tag i detta nu (sade hon och svalde ännu en klunk folköl) men jag känner mej sååå oinspirerad.
Vad gör man då?
Tips anyone för att införskaffa sej en rejäl porton inspiration och jävlar anamma.

Det är som att jag inte orkar med att ta tag i nånting just nu.
Bjuder på en bild för att ni ska fatta.
Mjukisbrallor. Fett, ofixat hår, osminkad, dubbelhakan from hell.
Förvisso har jag mått illa men ändå.

Jaha, det var dagens ytliga inlägg. Vilket känns ännu ytligare å fånigare när jag varit inne å läst hos min dotter som skrivit ännu ett riktigt bra inlägg. Hon förtjänar långt fler läsare än vad hon har den tösen. In å läs med er så ni blir av med allt mitt i-landsgnällande.

Puss/ Asta

Fler bilder

Å några till...
Vad tror ni... kan han bli en "champinjon"?


Några bär, enkelt men vackert.


Pussgurkorna.


Tanterna på berget. Jodå, han tog sej upp så småningom


Det stora blå. Eller grå. Alltid lika mäktigt å vackert.


Kolla vad jag har då!


Älskade, älskade prins.


Höstens sista blomma.


Pics från hösten

Vi har varit på höstpromenad idag.

Här är en bild på mina hjärtan





Ett träd.


Med löv


En tant. Med det käraste hon har.


Ett träd till. Med en vy.


En valp. Som är lycklig.


Ett hav. Som brusar.


En valp. Som är trött. Men tung.


Så han får gå. Själv.


tisdag 16 oktober 2012

Vad tror ni hundfolk, kan det bli nåt stort?!



Jag måste erkänna att jag kan inte särskilt mycket om hundars exteriör. Inte ens min egen ras. Alltså, jag vet ju vad rasstandarden säger... men vad betyder det... i realiteten?
Jag har ju aldrig ställt ut Märta eller rört mej i den världen.
Men jag tror att Gottfrid är lovande.
Törs man säga så utan att låta mallig?!
I min egen subjektiva värld som jag försöker kliva ur tycker jag att han är oerhört vacker.
Han är så klart långt ifrån färdig, det tar 3-4 år till och mycket kan hända.
Men när jag ser på honom... underbettet som har "satt" sej nu när de riktiga tänderna kommer, hans blick å uttryck, hur har håller öronen, vinklarna i hans bakben, hans valpiga muskler...
Mmmm, som sagt, lovande.
Jag tror inte att han kommer bli någon gigantisk maffig kille, nej liten men naggande god skulle jag tro. Lite större än Märta bara.

Jag det är som jag gissar förstås och för mej spelar det ingen som helst roll.
Vad jag bryr mej om är att han blir en frisk och sund hund med en stabil mentalitet.
Jag älskar Märta som livet självt, men slipper gärna gå igenom samma sak med Gottfrid som jag gjorde med henne när hon var ung.

Mentaliteten är nästan ännu svårare att sia om än utseendet.
Vem ska han bli min lilla kille när han blir stor?
Allt jag kan säga är att han inte är lik Märta som hon var när hon var valp och inte mina andra hundar heller. Han är sin alldeles egna.
Tänk att jag såg denna pojk på bild när han bara var några veckor och jag inte visste att jag ens ville ha en hund till och bara kände att det var något alldeles speciellt med honom. Att vi hörde ihop...

Han är väldigt mjuk, försiktig, piper när nåt skrämmer... vilket det gör ganska ofta.
Men han växer i sitt självförtroende och drar numera lite större lovar för sej själv när vi är ute och går.
Han är lite skrajsen för nya platser och när vi möter människor så springer han emot dem med rest ragg och buffar lite för sej själv. När folk böjer sej ner för att hälsa blir han jätte glad och hälsar fint och glatt.
Jag tänker att så länge han är nyfiken och tar mod till sej för kontakt, så länge gör jag ingen affär av att han morrar lite. Rätt eller fel, jag vet inte?!
Han söker fortfarande väldigt mycket min kontakt, när han vill göra/ ha något, när han blir rädd, när han är trött och det är stor stor kärlek... om jag så bara varit på toa eller gått runt en krök.
Jag kan med mitt kroppsspråk mana honom till lek och få honom att sluta utan att säga någonting, han är väldigt alert på mej och mina signaler hela tiden. Det känns vansinnigt bra och något jag jobbat med som fasen med mina tidigare hundar utan att riktigt nå fram till.
Det gör att jag aldrig behöver ta i. Han lyssnar. Han är liten än, jag vet... men det känns ändå som guld värt.
Å som jag sagt tidigare, jag tror att man bygger trygga hundar med massor av kärlek, bus och trygghet. Inte med tjat och bestraffningar.
Så ock om han rantar efter mej jämt och ständigt med ögonkontakt för att han vill ha korv eller för att jag ska slänga fram en kampleksak, han GÖR det, då spelar det ingen roll varför.

Jag hade tänkt miljöträna som fasen med denna lilla pojk och gick ut rätt hårt, men eftersom han är timid och försiktig kände jag att jag fick backa lite.
Det blev för honom tillslut lika med "läskiga äventyr" när han å jag tog kopplet ensamma.
Han har lixom nog med att möta hundar o människor i vår omgivning.
Samtidigt stressar det mej att vi inte ränner på stan, åker buss å båt å tåg och går valpkurs.
Men om det ändå blir "för mycket" då blir det ändå inte bra, en miljöträning skall han ju få känna att han har fixat å att det var kul. Eller hur tänker ni?

Han är... peppar peppar... ganska rumsren nu. Går till dörren och krafsar när han vill ut.
Han har... ännu mera peppar... käkat bra sista veckan men han äter bara morgon och kväll.

Jag tycker han är underbar!

Puss/ Asta



 

Avvänjning

 Photo: Set börjar bli trångt
Han älskar mej.
Han kan inte ligga tillräckligt nära.
Hans huvud på min kudde, hans andedräkt mot mitt ansikte.
Det är mysigt, men det blir varmt.

Ibland vänder jag mej från honom.
För att andas min egen luft.
Han kryper då närmre. Borrar in sin nos i min nacke.
Snarkar mot mitt hår.
Det är mysigt, men det blir varmt det oxå.

Märta har börjat sova hos oss.
Vid mina fötter.
Hon är en stor tjej. Tar massor av plats.

Jag har börjat sova sämre nu.
Det är för trångt, det är för varmt.
Jag kan inte räta ut benen, jag ligger som ett S i sängen.
Mysigt, kärleksfullt, tryggt men varmt.

Jag måste börja sova i min egen säng igen.
Projekt: Avvänjning måste inledas.
Jag tror jag får det svårare än hundarna.

Puss/ Asta

Lite besviken

Jag känner mej lite besviken...
Jag ser ju, på min statistik, att ni är många som läser och många som särskilt läst mitt senaste inlägg om Sverige demokraterna men ni ger mej inga tankar. Eller förlåt, väldigt få ger mej sina tankar.
Jag vet inte om det är så att ni är rädda för diskussionen eller om ni helt enkelt inte orkar bryr er och jag vet i så fall inte vilket som gör mej mest besviken.

Alltså jag tror så här, detta är känsliga saker att diskutera.
Det florerar mycket, vad jag skulle kalla för fördomar, men som andra benämner för något annat.
Obekväma sanningar kanske.
Få människor vill och vågar se sej som rasister. Nej, det är dom då rakt inte!
De har vänner som är invandrare. Eller ja, de möter någon i trapphuset i alla fall som inte gör så mycket väsen av sej.
Nej, de är inte rasister, de vill bara inte ha det som det är nu. Med våldtäkter, hedersmord, knark å annat.
Min äldsta dotter är gift med en kurdisk iranier.
Jag vet inte hur ofta det gett upphov till oroliga blickar från människor i min närhet.
"Måste hon bära slöja?"
"Han kanske inte slår henne... än."
"Får hon lov att gå ut?"

Jag kan ignorera sånt där, det berör mej inte på djupet, men jag kan känna mej ledsen över hur mycket av den varan min dotter å hennes man kommer att få möta. Hur mycket människor oroar sej över eller tar för givet.

Det finns så mycket okunskap, rädsla och förutfattade meningar, även inom vården.
Även bland mina kollegor.
Jag ser det i mötet med patienter. Hur det suckas bland vissa över allt det där "kulturella."
De kan inte äta griskött. Suck.
De måste ha hela jäkla släkten här. Suck.
Hon skriker för ingenting, så ont gör det inte. Suck.

Ja, det talas så... oxå bland oss som har etiska koder om att behandla alla människor lika, att respektera andras religion och kultur.

Vi måste våga tala om det som skrämmer oss.
Jag gör det. Talar. Rasism skrämmer mej. Sverige demokraternas frammach skrämmer mej.
Å jag tror att även många som sympatiserar med Sd är rädda. På sitt sätt.
Vi måste våga tala om vad "svenskhet" är för något.
Vi måste våga tala om vad integration är.
Varför det gått snett i våra förorter.
Hur vi ska hantera människor som kommer hit utan erfarenhet från sitt hemland av att gå i skolan.
Hur vi ska hantera människor som bär på posttraumatisk stress efter att ha upplevt saker ingen människa borde fått uppleva.
Det är stora tunga frågor.
Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtan och gränser.
Men vad tror du?
Berätta för mej!
För mej är svenskhet något vi bygger tillsammans, ett samhälle vi alla vill leva i, delta i och känna oss stolta över.
För mej är integration att vilja och att tillåtas delta. Att tala språket. Att ha ett arbete. Att få bidra. Att få släppas in. Det är inte att se lika dana ut, lyssna på samma musik, tro på samma Gud, fira samma högtider, äta samma mat.
Problemen i våra förorter är inte ett etniskt problem. Det är ett problem som härstammar ur fattigdom och utanförskap. Ur brist på integration. Vi har alltid haft större problem med kriminalitet och bråk i fattiga områden. Fattigdomen har bara sett olika ut.
Människor som kommer hit skall inte bara få hjälp till mat och bostad. De skall lära sej språket.
De skall få möjlighet till utbildning utifrån där de själva är och de skall beredas arbete. Betala skatt.
Få tillhöra,

Puss/ Asta

måndag 15 oktober 2012

Svara mej!

 Jimmie Åkesson.

Ibland blir jag uppgiven. Ja, ledsen rent av.
Jag känner en sådan vanmakt och frustration kring hur saker och ting utvecklas.
Så klart talar jag om Sverige demokraterna.
Jag försöker att förstå hur ett parti som Sd kan locka en tredjedel av den svenska valkåren?!
Jag försöker förstå, försöker tänka bortom ilska och förakt, men jag kan inte.
Alltså jag har på denna bloggen drygt 400 läsare/ dag.
Några av er borde rimligtvis sympatisera med Sverige demokraterna.
Kan ni ge mej något svar?
Någon?!

Sverige demokraterna försöker ge sken av att vara vilket parti som helst.
De försöker ge sken av att inte längre vara ett enfrågeparti utan ett parti med en helhetssyn på politikens alla frågor. Ett trovärdigt alternativ.
Jimmie Åkesson vill göra sej av med den rasistiska stämpeln.
Han skyller "enskilda yttringar" på att han inte kan ta ansvar för alla, att partiet växer för fort och att den som hyser rasistiska åsikter inte passar in i Sd.
Samtidigt, på lokal och central nivå, bloggar och twittrar Sverige demokraternas representanter om något helt annat.

Följande text är en debattartikel från Aftonbladet idag. Snälla, snälla ni... LÄS!

Vi har sett hur Sverigedemokraterna beter sig på nätet på lokal och central nivå, vi har även sett hur de kom undan med det. Därför startade vi bloggen ”Inte rasist, men...” för att granska partiets företrädare. Under ett halvårs tid har vi kunnat skriva om flertalet sverigedemokratiska företrädare på olika nivåer som uttryckt sig mer än illa. Vi har till exempel kunnat skriva om Sven-Erik Karlsson i Högsby som i samband med händelserna i Forserum kommenterat på den främlingsfientliga bloggen Avpixlat att somalier borde trakasseras i fler kommuner. Vi har också skrivit om Pär Norling som förespråkar att islam ska totalförbjudas och om Willy Christiansson som uttryckt att homosexualitet är orent och fel. Vi har också skrivit om företrädare som sprider nazistisk propaganda och företrädare som säger att islam är ett stort hot mot Sverige. Detta är bara ett par exempel och det finns en nästan outtömlig källa att ösa ur.

Vi tycker inte att det här är särskilt märkligt. Det handlar snarare om ”monkey see, monkey do” eller en retorisk omgång av ”följa John”. När Sverigedemokraternas företrädare på högsta nivå säger saker som till exempel att islam är ett större hot mot världen än både nazism och kommunism (”...ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism.” Richard Jomshof), eller genom att jämställa homosexualitet med tidelag och pedofili (”Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.” Björn Söder), lägger skulden för det som hände i Forserum på somaliesvenskarna (”De måste helt enkelt anpassa sig till det svenska samhället i stället för tvärtom.” Jimmie Åkesson) eller genom att säga att utan svarta personer i USA hade KKK aldrig skapats (”Det var sannolikt en viktig faktor för framväxten”, Erik Almqvist) så får man kanske räkna med att tolkningarna på lokal nivå kan bli än grövre.

Problemet med blogginlägg som detta är att jag i huvudsak talar till redan frälsta.
De som aldrig skulle rösta på Sd.
Jag antar att om man är en övertygad Sverige demokrat så återkommer man inte titt som tätt till denna blogg.
Men om du som nu läser har röstat/ kan tänka dej att rösta på Sd så vore det intressant att höra dina åsikter om detta inlägg, om hur du ställer dej till att partitoppen uttalar sej på detta vis och vad hos dej som gör att du stödjer detta.

För mej är Sverige demokraternas partipolitiska program och ideologi helt främmande.
Jag förstår inte hur tankar som dessa kan få fäste i ett land som Sverige, trots övriga partiers misslyckande med integrationspolitiken.
Det är för mej även personligt.
En av mina bästa vänner, min utvalda bror, är homosexuell.
Min svärson är muslim.
Mina barnbarn kommer att vara andra generationens invandrare.
Flera av mina vänner kommer från andra länder.
Det är personligt!

Asta

söndag 14 oktober 2012

Två fel blir inte ett rätt

 

Söt bild.
Om å om igen cirkulerar den på facebook och jag förstår det!
Den signalerar ömhet och vänskap.
Kärlek rent av.
Det är en vacker bild.
En uteliggare och hans hund. En hund som struntar i vad husse äger, hur han ser ut, hur han luktar.
En hund som ger kärlek förbehållslöst.
Det är vad bilden säger.

Jag har ingen aning om vart bilden är tagen.
Här eller utomlands?
Det spelar inte så stor roll, min poäng är den samma.
Bilden är fin, men verkligheten är sällan så här för ett djur som lever på dessa vilkor.
Uteliggare är sällan bara människor utan hem.
De har ofta sociala och psykiska problem, är ofta missbrukare.
Spillror.
Jag säger det utan förakt, vem som helst av oss skulle kunna hamna där.
Vad jag säger är att den kombinationen sällan är bra tillsammans med hundar.
Det är människor som knappt kan ta hand om sej själva.
Som inte har mat för dagen, som ofta är påverkade, som lever å sover i oroliga miljöer.
Och mitt i detta ska de ansvara för ytterligare ett liv, ett liv som är helt beroende av dem.

Jag har sett det så många gånger. Vi har alla sett det.
Där jag växte upp som barn fanns något som känns ganska unikt... ett relativt stort gäng vuxna människor som sniffade. De att i lekplatsen eller på någon äng i området och inhalerade ur trasor dränkta i thinner. Runt omkring dem lekte deras barn och deras rottweiler.
Ja, för alla hade rottweiler. De parade väl dem mer el mindre oplanerat och så fick alla en hund billigt.
Jag har även hört om socialtjänsten som gett utslagna människor en hund.
"Så de har någon att ta hand om, att bry sej om."
Åhhh, det var så synd om de här hundarna som levde tätt intill sina ägares nyckfullhet.
Som inte togs omhand, som blev sparkade när husse el matte blev förbannade på nåt.
Ja så klart var det synd om barnen oxå... men det är ett annat inlägg.
I min stad finns en stor vacker hund som lever bland alkoholisterna.
Jag har tittat in i hans mörka vackra ögon många gånger.
Han lever ett hårt liv.
Det syns på honom, han är mager men framförallt är han nervös.
Han försöker förutse sin husses alla aggressiva nycker innan de sker och han är ständigt allert och mån om att vara till lags.
Jag har flera gånger velat gå fram till hans ägare å ryta
"Vad kostar han? Hur många flaskor vodka vill du ha för honom? Ge hit hunden!!!!"
Men självklart har jag inte gjort det, som alla andra går jag förbi, ser bort, får ont i hjärtat av dåligt samvete.

Jag ser på mina egna hundar.
Jag ser på min valp. Hur oändligt med rutiner, kärlek och tålamod han behöver.
Näringsriktig kost, stimulans, sömn, miljöträning och trygghet.
Trygghet framför allt.
Så han kan växa. Växa och bli en stor, stark, snäll och harmonisk hund.
Just nu ligger han vid mina fötter och sover. Mätt i magen av god mat, trött efter promenad o bus.
Han väntar på att madrassen skall plockas fram så han kan krypa nära intill mej, känna min hud och doft och somna för natten.
Olika faller ödets lott.
Även för en hund.

Puss/ Asta

Hur ska vi bemöta ett demokratiskt valt parti?

 

Sverige demokraterna skall rensa rasisterna ut ur partiet.
Vad blir kvar då?
Vill man vara lite elak så kan man säga att misstaget att rensa ut själen och tanken med ett parti har redan Folkpartiet gjort. För X antal år sedan försvann de liberala krafterna och se vad som blev kvar?!
En nissse till partiledare som kommer med det ena verklighetsfrånvända förslaget efter det andra om hur skolan skall fungera bättre och som ivrar på om språktest för invandrare och annat dumt.
Men för all del, minskad rasism och en mer sansad vokabulär är väl aldrig fel.
Problemet är bara att jag inte tror på Jimmie Åkesson.
Han är lika rasistiskt som de mer råbarkade busarna sitt parti, han har bara lite tjusigare yta.

När jag var på fackkurs diskuterades det huruvida ett förbund som vårt kunde samarbeta med Sverige Demokraterna eller inte?
För mej är svaret självklart.
De må vara folkvalda, satta i riksdagen av folket under ett demokratiskt val, men deras partiprogram går stick i stäv med mitt samvete och med mitt yrkes etiska koder som alla sjuksköterskor har att förhålla sej till.
De må vara valda hur mycket som helst, varje sund människa och organisation bör hålla sej borta från allt samarbete med detta parti som så tydligt delar upp människor mellan vi och dom.
Ett parti som i princip vill strypa möjligheten för människor att söka skydd undan krig och förföljelser. Ett parti som anser att samhällets mest utsatta som papperslösa flyktingar inte skall ha rätt till någon som helst vård eller hjälp.
Jag kan inte beblanda mej med den typen av åsikter, jag kan inte köpslå med dem utan att det solkar ner också mej.

Samma diskussion har förts i massmedia ända sedan det stod klart att Sd förmodligen skulle ta sej in i riksdagen. De övriga partierna har inte riktigt vetat hur de skall hantera Sverige demokraterna.
Några har försökt ta debatten, andra har negligerat dem.
Vad som är rätt är svårt att säga.
Genom att debattera med Sd ger man dem ett utrymme till att synas och höras, genom att inte göra det langar vi åt dem offerkoftan och låter deras galenskap stå oemotsagd.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen...
Det finns mycket som gör mej irriterad här i världen.
Många saker och många egenskaper som jag har svårt att tåla, men dumhet hör absolut till det som jag har besvärligast med.
Du må rösta på Sd för att du är rasist, för att du vill röra om i grytan hos etablissemanget eller för att du är så jävla dåligt insatt att du går på flosker... hur som helst är du korkad.
Politiken håller inte. Den är osolidarisk, verklighetsfrånvänd och korkad.
Sverige demokraterna utnyttjar dumma människor och demokrati för sina odemokratiska åsikter och mål.
Du kan aldrig räkna med någon respekt från mej.

Puss/ Asta

Åhhh vad fina ni är...


... så många härliga kommentarer jag fick.
Sånt gör en liten bloggkärring lycklig ska ni veta.

Igår blev det inte mycket häng här på bloggen.
Maken och jag delar ju som bekant dator sedan min laptop så tragiskt avled i sviterna av ett trauma för några månader sedan.
Å att konkurrera med maken om tid här, det kräver både list å envishet samt ett visst mått av aggressivitet. Pallade inte riktigt med det igår, vilket var bra för då fick jag tillfälle att krypa upp i soffan och riktigt komma in i boken som jag valde för Bloggdalas bokcirkel.
Nu har jag läst två tredjedelar av "En dag" och nja... jag ska inte säga vad jag tycker.
Spar på det tills boken är utläst och vi har vår recensionsdag. På torsdag, inte sant?!
Hoppas det går bra för er andra med.

Jag har en riktig slappedag.
Nähä?! säger ni ironiskt.
Kom i säng sent å då började övriga familjen spela poker.
Vi snackar klockan klockan TVÅ på natten.
Vid fyra vaknade jag igen.
Äckelmagade... blunda nu...
Gottfrid bajsade diarré på parkettgolvet.
Samtidigt envisades katten med att hon ville ut mitt i moppandet.
Strax därpå hade vi en inbrottstjuv/ mördare på tomten... oklart vilket... men Märta började skälla helt besatt och rusade från fönster till fönster.
Lillkillen kände ansvaret att skydda mamma och kröp ner nära nära mej där han låg å småmorrade och huffade.

Nåväl, inget av ovanstående försvarar att jag hänger här vid datorn i pyjamas å inte har ätit mer till frukost än tre nävar jordnötter när klockan är snart två på dagen.
Måste ta tag i mitt liv...
... lite ledvärk å frysningar till trots.

Puss/ Asta

lördag 13 oktober 2012

Nu har jag tjuvat igen

Stal en lista inne hos allas vår Kakaoböna, vi får väl se om ni mäktar med att läsa hela och om ni får veta något ni inte visste innan...
 

1. Jag kallas för:
Anni ibland av mina föräldrar.
2. Jag är bra på:
Att skjuta på saker jag tycker är jobbigt, att tänka "det gör jag sen."
3. Jag är sämre på:
Att ha överseende med dumhet.
4. Detta är jag rädd för:
Så klart att något ska hända mina barn. Eller mina hundar. Eller andra jag älskar.
Att jag själv ska dö. Vill skona mina barn från den sorgen ännu ett tag.
5. Detta packar jag i min handväska på morgonen:
Snus och mobil känns viktigast

6. Detta finns i min handväska:
Snus å mobil som sagt. Nycklar, plånbok, almanacka, fishermans friend, inhalationer, pennor, läppstift bajspåsar och en jäkla massa skräp.
7. Detta tycker jag om att göra:
Gå ut med havet, få saker jag skjutit upp gjorda, gosa med mina hundar, umgås med dem jag älskar.
8. Detta uppskattar jag hos min partner:
Hans lojalitet mot mej och barnen, hans rakhet gentemot människor och att han accepterar människor för vad de är.
9. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Mycket så klart men det jag spontant tänker på är att få uppleva barnbarn, föda upp minst en kull valpar, se New York, äga en Fransk bulldog, klappa en varg, skriva en bok och få den utgiven.
10. Något jag vill ha i present:
Ett par gröna skinnhandskar.
11. Detta har jag på mig just nu:
Min tunna onepiece i vitt med röda ränder
12. Musik jag gillar:
Lyssnar på mycket men tycker väldigt mkt om svenskt. Lars Winnerbeck, Lisa Ekdahl, Melissa Horn, Ulf Lundell, Säkert osv.
13. Favoritlåt just nu:
Pinks One last kiss
14. En bok jag gillar
Min favorit alla kategorier är Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
 

15. En film jag gillar:
Bästa film som någonsin gjorts och som borde ingå i undervisningen av alla högstadieelever är American history X.
16. Favorit tv-program?Älskar "Bonde söker fu"
17. Favoritdoft:
CK One summer (årets upplaga) och Dolce & Gabbana Light blue
18. Detta äter jag gärna:
Kyckling i alla former, rejält kött, pizza
19. Dricker helst:
Rödvin, öl, mjölk, vatten eller härliga drinkar.
20. Favoritgodis:
Choklad. Chips.
21. Hit vill jag gärna åka på semester:
Grekland! Alltid! Fast det är klart att västindien hade funkat oxå...
22. Färg på mina ögon:
Gröna
23. Min längd:
162 cm
24. Jag tror på:
Kärleken, hundars helande kraft, Gud
25. Människor jag beundrar.
Människor som ensamma förmår förändra, för sej själv å de sina eller i större sammanhang.
26. Så här bor jag:
I en småstad med ängar och hagar runt om relativt nära havet. Lite för nära grannarna.
27. Antal krukväxter hemma:
Jag lyckas ha ihjäl de flesta växter. Inte klokt... har hållit liv i 4 ungar men kan ha ihjäl en kaktus på nolltid.

28. Favoritfärg:
Röd.
29. Favoritcitat:
Summan av alla laster är konstant, vi har alla våra kors att bära.
30. Bästa present jag fått:
Kanske när maken sa ja till Gottfrid? Det var oväntat och härligt.
31. Om jag vann en miljard så skulle jag:
En miljard! Jösses så mycket pengar vill jag verkligen inte vinna.
32. Vad gör du just nu?
Svarar på en lista, får till rätt trista svar och undrar om någon egentligen kommer läsa detta. Skriver här rosa elefant så får vi se om någon noterar det. Skriv i kommentarsfältet i så fall.
33. Vad ska du göra idag?
Duscha, tvätta, gå ut med hundarna, se på hockey, laga mat.
34. Vilken är din favoritrestaurang?
I den här stan? Bratt.
35. När badade du i en pool senast?
Förra sommaren på Rhodos, saknar verkligen att bada i pool i Grekland. Det var en fantastisk pool med illusion av att pool och hav gick ihop.
36. Har du varit med i någon skolpjäs?
Ja, ihop med självaste Morgan Alling.
37. Har gått någon modevisning?
Nej.
38. Vilket musikinstrument ogillar du?
Nja, vet inte... tycker inte om hysterisk jazz... det ger mej hjärtklappning.
39. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Ja men självklart!

40. Har du åkt moped någon gång?
Åkt ja, kört nej
41. Har du skjutit någon gång?
Vattenpistol, räknas det?
42. Får du ofta felparkeringsböter?
Jadå, ett gäng gånger.    
43. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Bungy-jump... aldrig i livet. Fallskärm skulle vara fantastiskt men jag är osäker på om jag skulle våga.
44. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?Hypnotisören
45. Favoritpizza?
El Mucho med fläskfilé, lök och vitlök
46. Chips eller popcorn?
Chips
47. Vilken färg på läppstift använder du?
Varierar nu mellan ett väldigt diskret och ett ilsket rött.
48. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Nej... har lixom inte förutsättningarna. Skönhet är inte min grej.
49. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Med facket, åt en kalv entrecote som var fantastisk.
50. Favoritchoklad?
Ehhh tror Maraboue med karamelliserade mandlar och havssalt.
51. Har du vunnit något pris någon gång?
Skitsummor eller smågrejer.
52. Är du bra på matlagning?
Så där, inte dålig men inte särskilt bra heller.
53. Har du beställt något från shoppingprogrammen på tv?
Nej verkligen inte!
54. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
En viss uniform har vi väl i sjukvården även om det inte är den stiligaste precis.
55. Vad var det senaste du handlade?
Vin igår.

56. När var du på sjukhus senast:
I måndags gick jag av helgtjänstgöringen.
57. Det första du gör när du vaknar:
Gosar med Gottfrid som ligger tätt intill.
58. Vad är du tacksam för idag:
Att jag har det liv jag har.
59. Har du varit i tidningen?
Några gånger ja
60. Dröm jag har just nu:Det är väl den där eviga drömmen om ett hus/ stuga vid havet och att leva min hunddröm (att kunna försörja mej på det.)
61. Hemlig last:
Haha, att vara hemlig ligger väl lika lite för mej som att vara vacker. Tyvärr.
Har massor av laster.

Puss/ Asta