Om att vara landstingsanställd

Min äldsta dotter kom med en fråga på efterkälken, en klurig en.

"Jag har också en fråga... hur ser du på din roll som landstingsanställd sjuksköterska? Tror du att du kommer vilja jobba för landstinget hela din karriär (om du inte läser distrikt då)? Skulle du kunna jobba privat om du blev erbjuden justa tider och en rejäl lön?
Hur ser du på att en stor del av nyfärdiga sjuksköterskor väljer bort landstinget som arbetsgivare?"

Uff. Det beror på vilken dag jag får frågan.
Jag har ett och annat att säga om Hallands landsting som arbetsgivare som inte är mjölk å honung precis och visst finns det stunder som jag kan tänka mej att gå till kommunen som av någon anledning verkar ha råd och möjlighet att erbjuda bättre arbetsvilkor och högre lön men jag gillar ändå tempot med att arbeta på en akutvårdsavdelning.

Om jag tar slutdelen av frågan först... hur jag ser på att så många nyfärdiga sjuksköterskor väljer kommunen el Norge istället för landstinget så kan jag väl bara säga att jag förstår dem!
Betydligt lugnare arbetstempo och bättre lön.
Landstingen tar sej inte råd att ge lika långa vikariat som kommunen som alltid är ute i bättre tid inför sommarsemestrarna och de erbjuder fler fasta tjänster.
Det kostar att inte betala! Det borde landstingen ha lärt sej vid det här laget.
Det är samma jäkla kaos sommar efter sommar.
Sjuksköterskebrist och ingen som söker tjänsterna.
Kanske är det helt enkelt så att nya sjuksköterskor inte nöjer sej med "en trevlig stad nära sol och salta bad" utan faktiskt både  vill ha betalt och ha drägliga förhållanden.
Istället får landstinget år efter år "locka" sin personal med att avstå semesterveckor för löjligt låga ersättningar och/ eller låta personalen jobba extra och dubbelpass.
Käckt!
Efter de krävande sommarmånaderna kommer nämligen hösten som man av erfarenhet vet är den tuffaste tiden inom slutenvården.
Då är personalen redan utarbetad.
Det finns ingen annan väg än att höja lönerna och att erbjuda längre vikariat/ fler tjänster.
Med viss överkapacitet av personal på avdelningen så skulle vi själva kunna lösa mycket av sjukdom och semestrar och där till inte bli så förbannat slutkörda.

Frågan om en privat arbetsgivare är mer känslig för mej som gammal socialdemokrat.
Jag kan väl säga som så att jag definitivt tycker att slutenvård/ akutvård inte skall bedrivas av privata aktörer.
Vårdcentraler och inom kommunen... tja, kanske.
Vinster skall inte gå till några aktieägare och skattas utomlands. Det borde vara förbjudet.
Vinster som återinvesteras inom företaget och kommer patienterna/ vårdtagarna till godo... tja, där är jag mer öppen. Mindre tvärsäker.
Men vård skall bedrivas där vård behövs och inte där det känns vackert att slå upp en vårdcentral.
I min egen stad är jag grymt trött på vårdcentralen!
Snorkigt och otrevligt bemötande verkar vara mer regel än undantag där och läkarna byts hela tiden ut (stafettläkare?) och verkar vara av den typen som inte får jobb någon annanstans.
De privata aktörerna kan erbjuda en helt annan kontinuitet och service.
Det är synd. Riktigt sorgligt.
Jag antar att det beror på att den primärvården inte kunnat erbjuda samma löner och villkor till sina anställningar varpå de sökt sej till den privata marknaden.
Jag skulle kunna tänka mej att arbeta för en privat arbetsgivare om löner och villkor var bra, men riktigt rätt i hjärtat skulle det inte kännas.
Flera privata aktörer har dessutom förhandlat bort rätten att offentligt kritisera sin arbetsgivare, att tala med journalister osv... men jag har för mej att det skall ändras?!
Det är hur som helst något som känns mej väldigt fjärran och som jag inte skulle kunna acceptera.
Mycket kan man kritisera landstinget för men aldrig att det fackliga arbetet hotas eller att vår rätt att yttra oss kritiseras.

Sammanfattningsvis blir alltså svaret... "jag vet inte."
Jag tror generellt att landstingsanställda hör till den lojalaste gruppen anställda som finns.
Vi är vana vid att bita ihop och kämpa på för patienternas skull och för verksamheten.
Vi springer fortare, vi pressar oss själva hårdare, vi byter, jobbar extra, fixar och trixar för patienterna och för våra kollegors skull.
Men jag ser tendenser på att nog börjar bli nog.
På att fler och fler även av oss som jobbat ett tag söker oss vidare till andra arbetsgivare och andra branscher.
Don´t push me to far alltså...

Puss/ Asta