Sms på morgonkvisten

 

Man kan vakna bättre på sin lediga dag än vad jag gjorde på min. Det kan man.
Först väcktes jag ur min törnrosa dvala av min make. Å inte av den kärleksfulla kyssen utan av att han stressat och irriterat stampade runt här å muttrade om att "batteriet i bilen var dött."
Han fick ta min bil, så i detta nu är jag billös, och äntligen lägrade sej friden.
Gottfrid kissade... ute!!! och sen kröp vi under täcket igen.
Då kommer Mini och röjer runt.

Sekunden efter att hon gått surrar det till av ett sms ljud.
"Hej. Sitter här och undrar varför du aldrig svarar mej?"
Mormor 07:22.
Jag kan inte riktigt påstå att morgonhumöret och livsglädjen fick en skjuts upp där.
Jag fattade precis vad hon menade men skrev ändå
"Svarar på vadå?"
Sekunden senare ringer hon.
Jag funderade allvarligt... många signaler... på att inte ta det men tillslut gjorde jag ändå det.
Mot bättre vetande.
En kort men intensiv utskällning följde. Om att hon ringt mej. Flera gånger.
Försökte förklara att "jo, men jag var på jobbet och när jag slutade sov du och sen glömde jag. Om du saknar mej/ vill mej nåt så kan väl du göra ett nytt försök."
Ja... vi behöver inte ta hela konversationen, men så enkelt går det inte riktigt till i mormors värld.

I min enfald kan jag tänka att en pensionär helt utan andra intressen än att följa diverse eftermiddagsserier på tv'n har mer tid... och möjlighet att komma ihåg att ringa... än en kvinna mitt i livet med familj, två hundar och ett heltidsjobb att sköta.
Men det är som sagt min enfald.
I mormors värld ringer man varannan gång. Om man bryr sej. Om man inte hatar varandra.
I mormors värld måste man bli hembjuden till varandra för att kunna komma. Även inom familjen.
Trots att jag vuxit upp där å gått som barn i familjen.
Jag brukar alltid böja mej för mormors humör. Matriarkatets vrede.
Alla vet hur sur mormor blir annars. Hur sårad hon blir.
Men idag var jag väl för morgontrött helt enkelt... för sur själv... och konfronterade henne med att jag inte uppskattar att vakna av en utskällning å hon la på luren i örat på mej.
Bha.

Som sagt, jag är uppvuxen hos mina morföräldrar.
Mormor är i mångt och mycket "min mamma". Jag älskar henne (så klart), är henne tacksam för mycket (så klart)... men retar oxå ihjäl mej på hennes behov av martyrskap, hur hon lever på sin offerroll och gör alla problem och oförrätter till sina egna.
Hur hon alltid har nåt gnälligt och negativt i bakfickan att dra fram i varje konversation och hur hon är fullkomligt lysande på att ge alla i sin omgivning dåligt samvete.
Jag är mycket lik min mormor. På många sätt.
Skillnaden är kanske att jag vaktar på dessa egenskaper och ser dem som nåt negativt och inte som luft som måste inhaleras.
Jag är på mej själv när jag vältrar mej i bitterhet och självömkan.
Talar strängt till mej själv att "okej, om ditt liv känns förjävligt så gör nåt åt det då! Ändra det! Ingen annan har ansvar att förändra ditt liv."
Jag kan väl inte precis skryta med att jag är skitbra på det och borde ge ut en bok i ämnet, men jag försöker åtminstone... hela tiden!

God morgon!

Puss/ Asta