Samhällets svek

 

Jag har väl egentligen aldrig haft något till övers för Sverige demokrater men läser ändå med förfäran att en av partiets mer omtalade personer William Petzäll är död blott 24 år gammal till följd av sitt drogmissbruk. Hans mamma skrev i juni  debattartikel i Aftonbladet.
Hon berättar om sonens kamp och beskriver sin egen frustration över att inte få någon hjälp.
Eller tillräcklig hjälp.

Jag känner väldigt väl igen mej i min mammas långvariga kamp för min bror.
Den som började för snart 25 år sedan.
Minns hur hon letade efter honom på stan om nätterna. I parker och mörka gränder.
Hur hon satt med honom. Först på BUP och senare på psykakuten.
Hur hon ringde polisen, socialtjänsten, Föräldraföreningen mot narkotika.
Hur hon stångades, stred och kämpade.

Han fick ingen hjälp. Eller han fick för lite hjälp.
Öppenvårdskontakter. Kortare turer på behandlingshem. Akuta LVM inskrivningar på sjukhus.
Å sen tillbaka. Alltid tillbaka till lägenheten på Hisingen.
Till drogerna. Till ensamheten. Till dåligt umgänge.

Min bror är nu 40 år.
Han har varit missbrukare längre tid än han har varit frisk.
Hans kropp är trasig och förstörd. Hans psyke likaså.
Han saknar verklighetsförankring även de korta stunder som han är nykter och "ren."
Han har kostat samhället enorma pengar i vårdkostnader, brott, socialbidrag mm som mest bidragit till att hålla hans drogkonsumtion igång.
Min mamma blev medberoende.
Det blir i princip alla som lever nära anhöriga som missbrukar.
För mammas del innebär det att hennes liv allt mer inskränkts till att oroa sej för min bror på bekostnad av socialt umgänge, kontakt med mej och mina barn, kärleksrelationer och annat.
Även hon har dragit på sej ett missbruk.
Min brors obehandlade sjukdom... missbruket... har således raserat inte bara hans liv utan även mammas.

Jag arbetar inom somavården.
Det är ständigt en pressad ekonomi och stora minus i budgeten.
Likväl skulle någon med livhotande sjukdom aldrig nekas vård oavsett ålder eller tidigare vårdsvängar.
Vissa patienter kostar 100 000 tals kronor, somliga miljoner, i kostsamma behandlingar, mediciner och vårddygn.
En 24 åring med njursvikt skulle aldrig nekas vård, dialys och transplantation.
Men en 24 årig narkoman kan man som samhälle tydligen bara strunta i.
Det är upprörande och gör mej heligt förbannad!!!
Jag kan inte se någon annan anledning till denna "samhällets prioritering" än att man faktiskt struntar i att dessa människor... med familj... går under.

Mina tankar till Petzälls familj och närstående.
En stor jävla risbuske till det samhälle och den människosyn som låter unga liv förgås utan att ge dem en reell chans till tillfrisknande.

Puss/ Asta