Ja tack

 

Jag har precis sett på "Yes man" med Jim Carrey.
Carrey har en tendens att bli lite too much i vissa filmer, men när han håller sej bakom den tunna linjen mellan komik och galenskap är han fantastisk rolig.
Jag kan börja fnissa bara jag tänker på honom.
Yes man handlar om en rätt instängd, smånegativ man som på ett väckelsemöte ingår ett kontrakt med sej själv om att säga JA till allting.
Givetvis sker det knäppa förvecklingar kring detta, galna konsekvenser av allt "ja tack" men det leder honom oxå in på nya vägar, framgång och kärlek.
Filmen påminner en hel del om Lier lier där han inte fick ljuga.
Det är ju ingen film man minns för livet men den gjorde söndagskvällen roligare, och som sagt, jag fnissar lite ännu...

Tänk själv. Om ni plötsligt började säga JA konsekvent till allting.
För Jim Carreys rollfigur innebar det att han skjutsade hemlösa, fick bensinstopp, träffade en härlig tjej, blev avsugen av en gammal tant som han bodde granne med, att han gjorde kunder lyckliga på jobbet, avancerade i sin karriär osv.
Vad skulle det innebära för mej? Å för dej?
Antagligen en hel del tokigt...
Men handen på hjärtat, är det inte lite väl enkelt att säga nej?!
Då menar jag inte till plikter. Till tjänster, att skjutsa ungar, ta ett extrapass, låna ut pengar osv för sånt är vi kvinnor oftast allt för bra på men jag menar JA till livet. Till sånt som är lite ovant, okänt, omständigt... ja, läskigt rent av.
Jag är i alla fall jätte bra på att säga "Nej, tyvärr, jag kan inte" eller "Tyvärr, det har jag ingen möjlighet till" eller "Nej, det har jag aldrig gjort förr."

Jag hade till och med det som nyårslöfte ett år... var det 2010?... att "våga lite mer" vilket för mej är det samma som att säga ja. Det gick "så där", det var verkligen inte något sensationellt modigt år.
Men man kanske skulle göra ett nytt försök till att utmana sej själv?!
Jag behöver ju inte boka tid till att hoppa bungyjump imorgon, jag kan börja med något enklare, fånga chansen när den dyker upp lixom.
Hur bra är ni på att utmana er själva och säga ja till saker som egentligen skrämmer er eller tar emot?

Alla människor har ju olika hang up's. För en del kan det vara sociala sammanhang, att gå på partyn där man knappt känner någon eller att gå på en lite skummare svartkrog.
Andra kan vara rädda för att ta tag i praktiska saker, ringa myndigheter, stå upp för sej själva gentemot okända.
Ytterligare andra kan skrämmas av att köra bil till platser de aldrig kört förut, att prata inför en grupp eller att gå på rangliga broar.
Å så finns det ju Asta då... som är rädd för nästan allt :) Nja, inte allt... men en särskilt tuff människa är jag inte precis.

Att säga "ja" oftare känns både lättare och "rättare" än att ta sej an utmaningen från Carreys andra film Lier lier... att aldrig få ljuga. Att alltid alltid vara totalt sanningsenlig och uppriktig.
Ni kanske tycker att ni är det? Tänk igen...
Man behöver inte umgås med andra människor långa stunder innan man börjar sväva på sanningshalten. Håller inne med en massa åsikter å tankar.
Efter en vecka skulle man förmodligen inte ha varken partner, vänner eller arbete kvar.

Men ja... det kan vi väl säga lite mer. Eller?

Puss/ Asta