I passet i alla fall

 

Om någon har en mental fjärrkontroll så var snäll och rikta den åt mitt håll.
Var vänlig och tryck på "av" vad det gäller filosoferande.
Jag är nämligen så våldsamt trött på mej själv. På mitt eviga funderande.
Vem är jag? Var är jag? Vad har jag varit förut?
Vart vill jag? Vad tror jag på?
Vem älskar jag och vem älskar jag inte?
Vad vill jag? Vem vill jag vara? Vad kännetecknar mej?
Trött, trött, trött på att fundera när jag ändå inte kommer på något svar.
Eller jag kommer på olika svar varje gång jag ställer frågan.
Är det konstigt att man skulle vilja vara religiös? Eller andlig?
Så man kunde fråga Gud el spåkärringen om svar.
Vem är jag?

Tja, jag är 43 år gammal.
Säger både körkort och pass så det måste stämma.
Född i maj. 1969. Äldsta barnet. Präglat av det.
Ett barn av -70 tal. Storstadsunge. Förorts kid, skilsmässobarn.
Påverkar det mej ännu?
På pappret 43 år.
Ibland känner jag mej som dubbelt så gammal. rätt ofta om sanningen ska fram, och detta är ju den typ av inlägg. Navelskådande.
Tanttecknen hopar sej. Bekymrar mej allt mindre.
Fast ibland känner jag mej som 27. Har svårt att identifiera mej med ordet "medelålders."
Med att ha klimakteriet runt hörnan.
Vallningar. Psykbryt. Ökad risk för hjärtinfarkt.
Vem är jag?
43 år var det ja. Mentalt mindre säkert...

Jag är mamma.
Ja det är jag. Till jordens fyra mest fantastiska människor.
Om ni frågar mej alltså. Å möjligtvis barnens far.
Ni kanske tycker era barn är de mest fantastiska?
Well, fina är de i alla fall.
Vackra, kloka, kärleksfulla människor.
Hela. Eller ja, så hel det går att vara när livet drabbar en.
På gott o ont.
Helt hela människor blir sällan intressanta.

Jag är hustru.
Som sover med mina hundar på ett annat våningsplan än min make.
Som oftast hinner säga "hej" och "god natt" och om jag vill låta extra kärleksfull "hur har du haft det i dag då?" För vi jobbar alltid olika pass.
Men visst, vi är vigda. Inga skilsmässopapper är inlämnade. Bor på samma adress.
Vi gillar att se på hockey ihop.
Vi tjafsar ofta om politik. Trots att båda är sossar.
Båda har vi få intressen. Med undantag hockey o politik är inga gemensamma.

Jag är sjuksköterska.
Säger mej vara stolt över mitt jobb. Har aldrig varit på en anställningsintervju i hela mitt liv.
Men längtar bort. Ibland.
Har student. Hon säger att "du är så lugn även när det är stressigt."
Jag bär stressen under huden. Ler å är tålmodig på utsidan.
Vill vidare. Vill vara kvar.
Trygg, stolt, less på, ambivalent.

Vem är jag?
Jag är en 43 årig kvinna.
I passet i alla fall.

Puss/ Asta