Frånvarande fäder

Ikväll när jag körde hem från jobbet så lyssnade jag på Karlavagnen.
Ikväll handlade det om frånvarande fäder.
Bland annat var Anders Carlberg där från Fryshuset i Stockholm som i många år arbetat med  resultatet av frånvarande fäder... aggressiva, förvirrade pojkar. Allt ifrån skinnskallar till bråkiga invandrargrabbar och alla grupper där emellan.
Bland kriminella på våra tunga anstalter är män som blivit övergivna av sina fäder överrepresenterade in absurdum. Alla pojkar som växer upp utan sin pappa blir inte kriminella, men nästan alla kriminella har det gemensamt.

Programmet och de som ringde in väckte många tankar.
Jag hör ju själv till kategorin så som många barn av min tid.
Idag är det ett barn av tio som träffar sin pappa mer sällan än en gång i månaden.
På -70 talet törs jag säga att det var många fler.
Allt var inte bättre förr...

Att pappor och en manlig förebild är viktigt för pojkar är något som man hör rätt ofta.
Som är en gammal sanning.
Jag tror att papporna är minst lika viktiga för döttrarna, att det påverkar deras syn på män och sin egen självbild precis lika mycket. Men flickor är sällan... eller har inte varit i alla fall... lika utåtagerande som pojkar.
De har istället för att blivit aggressiva vänt föraktet inåt, mot sej själva.
De flickor som växer upp med en närvarande stöttande och kärleksfull pappa som inger trygghet och bekräftar får ett helt annat självförtroende, i nära relationer men oxå gällande att ta för sej, göra karriär, tro på sej själva.

För egen del kan jag säga att jag läkt upplevelsen av att ha blivit övergiven av min pappa till kanske 60-70%. I min vardag tänker jag inte på det men titt som tätt spricker såret upp.
Jag förstår hur det blev som det blev, jag har förlåtit, men jag har inte och kommer aldrig att glömma.
Mitt förstånd har accepterat det men mentalt är jag fortfarande bortvald och strävar hela tiden efter pappas och andra människors kärlek och bekräftelse.
Jag har valt att ha fortsatt kontakt med min pappa, att acceptera läget och hans begränsningar i sin  omsorg om mej och mina barn. Han är, och har inte förmågan, att vara "pappa" om ni förstår hur jag menar.
Vi är istället två vuxna människor som gillar varann och som försöker att hantera situationen så väl vi kan.
Jag är pappas flicka.
Lik honom, delvis till utseendet, men framförallt till sättet att vara. Både positivt och negativt.
Vi skrattar åt samma saker, vi delar många åsikter, vi är båda lite sarkastiska och bessersmittiga.
Vi söker bekräftelse och vi blir sårade för samma saker hos varandra.
Vi babblar i munnen på varandra men har svårt att tala om det som är känsligt i vår relation.
Jag kunde ha valt att be honom fara och flyga för att han är den han är, för att han inte förmår, över att han inte bryr sej nämnvärt om sina barnbarn osv Jag kunde ha tänkt att "det är hans förlust", många i min omgivning har ställt sej undrande till att jag inte gjort så.
Men jag tror inte att det skulle gjort att jag mått bättre.

Jag tror att i stort sätt alla föräldrar gör så gott de kan.
Ut efter sina egna förmågor.
Min pappa hade ingen lätt uppväxt, ingen bra å god relation till sin far.
Han fick själv inte känna att han var viktig och älskad, värdefull för sin egen skull av sin pappa.
Min pappa var ung när han blev pappa till mej och -70 talet var som det var.
Pappa är någonstans själv offer i det här och med fyra egna ungar vet jag att man kan ha de bästa intentioner och göra sitt bästa... men ändå inte räcka till.

Resultatet i samhället och för den enskilda individen av frånvarande fäder är ändå förödande.
Den enda "boten" mot detta är att fortsätta mot ett jämställt samhälle.
Att involvera män och göra dem från start lika viktiga i barnens liv som mammorna är.
Det är betydligt svårare för en man att överge ett barn som han från starten har fått ansvar och omvårdnadskrav från.

God natt.

Puss/ Asta