En bekännelse...

 

Ja till och med jag måste erkänna det...
Jag HAR gått och blivit en "hundtant." En udda fågel, ett original i min kärlek till hundarna.
Å innan ni, söta människor, går i försvar åt mej så måste jag erkänna ytterligare en sak... jag släpper bara fram några procent av min tokighet här på bloggen.
Få människor även i det riktiga livet känner till hur illa ställt det är.
Å Gottfrid, älskade Gottfrid, han blev på nåt sätt droppen som fick bägaren att rinna över...

I många år har jag ägnat mej åt den udda ovanan att "tala" för Märta.
Hon har ett speciellt tonfall, pratar inte helt rent och har mycket höga tankar om sej själv.
Hon säger saker som "Jag kan allting mamma, allting utom att åka slalom", "Jag såg att den där gamla tanten var en mördare, det gjorde jag faktiskt."
Överlag är hon väldigt förtjust i att säga ordet faktiskt.
Märta och jag har dialoger.
Hon med sin röst och jag med min.
Vi tjafsar, samtycker, diskuterar (och jag växlar hela tiden mellan de olika rösterna.)
Hmmm. Ska vi sansa oss lite och försöka undvika att ställa en psykiatrisk diagnos på detta... bara en stund till.
Mitt "Märtaprat" är så smittande att även barnen (i olika grad) har lagt sej till att tala för Märta med hennes röst och alla hennes "faktiskt." Den enda som helt klarat sej från denna åkomma men som upplever det väldigt prövande att leva kring den är inte helt förvånande... ja, vi säger det tillsammans va?!... Maken!

Nu har som sagt ännu en liten prins flyttat hit.
Å självklart talar jag för honom oxå. Hans röst och självsäkra inställning till livet är väldigt lik Märtas.
Jag har prövat en skånsk dialekt till honom, men det vill sej inte riktigt.
Nu börjar det bli riktigt tokigt när vi för samtal...
Märta säger en sak, Gottfrid säger sitt, jag håller inte med, Gottfrid vidhåller sin ståndpunkt, Märta svarar nåt helt annat...
Ja det kanske är svårt att... som frisk... förstå sej på detta märkliga beteende.
Får se om jag kan spela in en video på detta vid tillfälle.
När vi för samtal?!
Åhhh, i princip jämt.
På promenader, framför tvn när vi ser en film, när vi äter...

På tal om mat. Det är kinkiga små divor jag har till hundar.
Trots bästa hundfodret i La Stada så duger det inte riktigt till.
Märta har alltid fått vispgrädde i sin mat.
Vi lägger åtskilliga stålar på vispgrädde i Astas hushåll.
Gissa vem som inte är nöjd med det?
Just det, han ja...
Till mitt och Märtas försvar så äter hon mindre mängd foder, kanske hälften av vad hon borde, så hon behöver lite energiberikande tillsatser. Och dubbelt så mycket mat hade ju oxå blivit dyrt.
Gottfrid visade sej vara inte fullt lika lättmutad. Han tyckte inte vispgrädden var nån höjdare... om den inte råkade vara i Märtas stulna mat.
Nej, Gottfrid är mer en köttkille. Han vill ha nötfärs i sina tre mål mat om dagen för att göra annat än att bara föraktfullt lukta på maten och säga"Det tänker jag inte äta mamma, faktiskt inte. Å tog du hit en liten valp för att han skulle svälta ihjäl kanske?! Va?! Var det så du tänkte. Det är faktiskt inte snällt faktiskt."
Så ja, jag steker nötfärs. Tre gånger om dagen.
Mini... den tokan... föreslog att jag skulle steka HELA dagens nötfärs.
Ehhhh?!
Han vill ju så klart ha den nystekt. Hur tänkte hon där? Tänkte hon alls?
Just den ökade nötfärsbudgeten har maken tack å lov ingen koll på ännu.
Å jag... ja jag hoppas att han en dag ska säga" Nej, vet du mamma, från o med idag är jag en stor kille som helst äter mitt utmärkta kvalitetsfoder naturellt.
Mmmm.

Så sover jag som sagt i köket.
På en tunn utsliten skumgummimadrass vi tänkt slänga många gånger. 90 cm bred. Eller om det är 80 cm. Detta tillsammans med en vuxen Dogue de Bordeauxtanta och en för varje dag lite större valp.
Å jag sover gott!
Mycket goare än på övervåningen i min 1,40 säng.
Jag har ju sen flera år tillbaka haft eget sovrum. För att maken snarkar så och tar plats i dubbelsängen.
Ja ni kan tänka er att han nu har sina invändningar.

Jag umgås helst med mina djur.
Är ogärna borta från dem längre än nödvändigt.
Ogillar att gå på fester el andra tillställningar när jag är ledig för "det stjäl tid från hundarna."
Sanningen är att jag inte litar på att någon annan tar hand om dem, inte som jag kan.
Noterar ju att människor i min omgivning lättare lämnar ifrån sej sina spädbarn än vad jag lämnar mina hundar och så var det även innan Gottepojken kom.
Utomlands nån vecka får jag blockera tankarna allt vad jag äger o har.
Det brukar gå bra de första dagarna, eller ja... bra å bra... det är hanterbart.
Men i slutet av veckan har jag saknat Märta så att ingen ens får nämna hennes namn. Eller ordet "hund" eller "djur" eller något som kan associeras med henne.
Tankegångarna kan bli avancerade.
Mini sa sist "Titta, en fisk" när vi badade.
En fisk -> kan ätas av katter-> hund!
Å så började jag grina!
Det finns inga människor jag saknar så snabbt och så ursinnigt.

Men det var först ikväll jag insåg att det nåt patologiska nivåer.
Gottfrid låg och sov på golvet. Jag kröp nära. Han luktade kiss i ansiktet. Hundkiss.
Jag pussade honom ändå. I mungipan, på öronen, på munnen, på kinden.
Hela tiden medveten om kisslukten och PLÖTSLIGT slog det mej... vem förutom jag skulle göra nåt sånt här?!

Nu! kära vänner har ni fått en liiiten inblick i min konstiga sinnesvärd.
Så varsegoda. Dignosgissning på detta?!

Puss/ Asta

Ja... här är hon. Galenpannan från Halland.