Bra nog

 

Upptäckte en ny härlig blogg idag. För sån är jag som skriver på ett roligt sätt om föräldraskapet så som det faktiskt ÄR... inte bara lull lull och puttinuttigt.
Nu var det ju förvisso ett tag sedan jag var småbarnsmamma. Asta har gått å blivit tant, fått vuxna ungar och behandlar nu sina fyrbenta inte bara som småbarn utan som blåblodiga småbarn. Prinsar och prinsessor.
Men ännu har inte demensen käkat upp min hjärna fullständigt och visst minns jag... bitvis... hur det var.

Jag började ganska ambitiöst som 17 årig förstagångsmamma. Mest för att bevisa att jag faktiskt dög!
Nej, det var inga hjärnspöken som sa mej att jag inte gjorde det utan livs levande människor.
"Hur ska detta gå?!" "Åhhh du är då duuuuktig, så duuuuuktig du är som kan byta en bajsblöja."
Typ,
Så jag gjorde barnmaten själv. Frös in smakportioner. Morot. Palsternacka. Banan och hallon.
I början... sen köpte jag färdigt. Ibland i alla fall. Findus färdiga gröt var guld 04:00 när hungriga barn vaknade och bröstmjölken sinat.
Jag bakade med barnen. Jag gjorde färgglad playdoo lera. Jag samlade på pysselsaker, allt från kottar å stenar till piprensare och såna dör runda pappkulor. Vad heter det... flörtkulor?
Jag var MYCKET pedagogisk. Läste massor av sagor. Spenderade massa tid med dem. Kramades mycket.

Men...
♥Jag rökte under fläkten ( detta var -90 tal.)

♥Jag drack alkohol ibland när barnen var med.

♥Jag kunde bli tokarg på ungarna... till o med mitt inne i affären.
En gång blev jag så arg på min yngsta som var 4-5 månader å väckte mej gång på gång på gång att jag resolut satte henne i spjälsängen (där hon aldrig sov) smälde igen dörren, satte på musik och ignorerade henne. Jag höll på att bli farlig å tokig. Efter en kvart hade jag återvunnit lugnet.


♥ Jag var inte helt rättvis

♥ Jag lät dem klä av sej nakna på kalas. Särskilt dotter nr II hade en fabläs för det.

♥ Jag lät dem åka på den höga ruschkanan utan att krypa bakom och vakta som de flesta andra föräldrarna gjorde och ibland trillade de å slog sej. Mina barn alltså, inte de andra föräldrarna.

♥ Jag avskydde att vara klassförälder och tyckte... faktiskt... det var rätt trist att följa med till skolan och "se hur en dag såg ut." Grill å leksamkvämen i slutet av terminerna hoppade jag inte heller jämfota över.

♥ Jag missade ofta att det var utflyktsdag varpå mina stackars ungar fick vanlig macka och färdigblandad saft som matsänk och inte alls piffiga pannkakor eller varmkorv på termos.

♥ Jag lät dem passa varandra, ta ansvar för varandra, hjälpa till i den mån de fixade det.

♥ Jag lät dem gå den korta men mörka vägen hem från sina eftermiddagsaktiviteter själv.

♥ Jag lät dem höra mina och makens mindre mogna gräl.

♥ De har sett mej gråta, skratta, våndas

Jag har förmodligen gjort en massa fel med mina ungar.
Men vet ni vad, de blev världens finaste ungar och så där skitstora men har de inte av att jag ibland glömde skicka med frukten till fruktstunden.
Förmodligen måste jag ha gjort en hel del bra saker oxå?!
Eftersom de fyra i princip är de finaste människorna jag vet!

Puss/ Asta