lördag 29 september 2012

Böneutrop

 Fittja moské i Botkyrka.

Moskén i Fittja är ett steg närmare att få köra böneutrop från minareter rapporterar bland annat Aftonbladet. Det har aldrig tidigare tillåtits i Sverige som jag förstår utan att vara särskilt insatt.
Men hallå... really?!
Är detta verkligen något att bråka om?
För vilka... förutom Sverige demokrater... kan detta vara ett problem?

Vi har religionsfrihet i Sverige. Det ingår, som det anstår en demokrati, i den svenska grundlagen.
Du kan, om du vill gå ur svenska kyrkan och du får lov att tillhöra vilket samfund du vill. Kyrkorna ringer i sina dånande klockor till gudstjänst.
Så vad är problemet med några minuters böneutrop från en moské?
Det tillhör Islam. Jag tycker snarare att det är märkligt att det inte varit tillåtet tidigare.

Sverige är inte längre ett kristet land. Vi var det en gång, och innan dess tillbad vi en gång asagudarna.
Numera består Sverige av hela världens religioner och är det då inte rimligt att det märks?
Att det får ta plats?
Är svenskarna verkligen så islamofobiska att detta är ett hot?
Vad tror vi det ska leda till?
Att vi alla blir hjärntvättade och att muslimerna ska ta över Sverige or what?!

Nej, jag tycker det är tokigt å inskränkt. Det är vad jag tycker. Nu ska jag sova.
God natt vänner.

Puss/ Asta



Självkänsla

Jag hörde idag en snutt på radion där Christian Luuk och Towa Magnusson talade om självkänsla.
De talade om hur det var att få negativa recensioner och omdömen samt kritik i sitt privata och huruvida de brydde sej. Vilket de båda gjorde... mer än vad de egentligen önskade.
De talade oxå om motsatsen, vem man blir om man inte bryr sej.
Christian Luuk hade en kompis som tog kritik med en axelryckning. Allt bara rann av honom.
Kompisen var själv väldigt direkt med vad han själv tyckte till andra och tog ingen notis om i vilken jord det landade.

Gränsen mellan att vara ärlig och att vara oförskämd är ibland hårfin.
Andra sidan av myntet att vara okänslig för kritik kan vara att man är en smula oempatisk. Jag tror inte heller att det alltid är så, att den som är bra på att ge kritik oxå per automatik är bra på att ta kritik. Många som skryter med att vara "raka" och gärna bjuder på goda råd och synpunkter bryter halvt ihop när de tilldelas samma medicin.
Både Luuk och Magnusson var ense om att de hellre var för känsliga eller för okänsliga.
En balans hade varit det bästa...

Så, hur når man dit?
Jag har skrivit om det många gånger. Hur ökar man sin självkänsla?
Mitt självförtroende är hyfsat men det bygger alltid på prestation.
Utan att vara iordningfixad känner jag mej ful. Utan att ha kontroll på jobbet känner jag mej som en skrutt sjuksköterska. Efter gräl med barnen så känner jag mej som en oduglig mamma.
Men oftast grälar jag inte med kidsen, jag har kontroll på jobbet och jag är sminkad och då är självförtroendet helt acceptabelt.
Men när man skalar av allt det där, allt jag gör och allt jag sminkar på... under och utan prestation... då är det bräckligare.
Ett självförtroende är förhållandevis lätt att träna upp. Fake it until you make it ni vet...
Men hur hundan gör man med självkänslan.
Å rekommendera inte "Självkänsla nu" med Mia Törnblom, jag tror inte på sånt.
Jag HAR försökt med tacksamhetslistor och "bra med mej listor" och inte komma ett skit närmare.
Kanske är det något man föds med? Kanske är det något som implementeras inom en som litet barn?
Kanske kan man helt enkelt inte lära sej det som vuxen?
Eller kan man? Vad tror ni?

Puss/ Asta

fredag 28 september 2012

Väckte ha begär

 BLACK HALF CHECK COLLAR - LEATHER W RHINESTONES

Åhhhh vilket fint halsband tänkte jag.
Gottfrid har vuxit ut sitt första och det han har nu är inget bra.
Men 633 kr?!?!

Tyckte du oxå att det var fint och har mer pengar än mej så hittar du det här

Puss/ Asta

En riktig ragata

Sveriges televisions Debatt gjorde tydligen bort sej igår när det debatterades lilla Haddile friskt.
Mannen som tog hand om flickan under hennes första månader (å även förhördes ch misstänktes för grov misshandel) var där som "den biologiska mammans språkrör" och fick tydligen breda ut sej rätt friskt och oemotsagt.
Jag har inte sett programmet själv än... och det vet i tusan om jag orkar.
Jag har alltid tyckt att Belinda Olsson är rätt värdelös i rollen som programledare/ debattledare.
Rörig, utan auktoritet, smått näbbig. Njä. Tyvärr.
Oavsett ämne brukar jag bli mest uppretad på henne.

Det finns ju en del som man retar sej på eller hur?!
En del saker är förstås bra att man går igång på. Jag är ganska stridigt lagd och har svårt att hålla tyst om vad jag tänker. Bra drag i min roll som sjuksköterska ibland när jag behöver stå upp för patienten.
Bra drag som förtroendevald för facket... absolut.
Mindre drag när det kommer till saker som jag egentligen inte har med att göra.
När jag (tack o lov) kniper käft om det men ändå triggas igång och låter det stjäla en massa energi för att jag i mitt huvud går runt och muttrar för mej själv.
Gör ni så oxå?
Eller kan andra människor släppa tokerier om det inte angår dem?

Jag kan till exempel gå... en strålande vacker dag med mina hundar, vara ledig, må bra... och älta nåt så fånigt som ett blogginlägg som retat livet ur mej eller en gammal redan överspelad konflikt med någon.
Ju mer jag tänker på det desstu mer uppretad blir jag.
Å så säger jag strängt till mej själv att "Men för fan, SLÄPP det nu, skit i det... solen skiner" men det är jättesvårt att tvinga hjärnan till vad den ska tänka på eller vad den inte ska fundera över.
I mitt huvud skriver jag jätte elaka kommentarer eller ringer upp personer och skäller ut dem eller hittar på nån vansinnig hämnd som sätter den jag är sur på i klistret ordentligt... saker jag aldrig skulle göra på riktigt men i min tanke blir jag besatt.
Händer detta er med eller är det jag som är fullkomligt galen?
Jag är ju... utåt sätt... en rätt snäll människa skulle jag vilja säga.
I min tankevärld kan jag vara nån helt annan. En riktig ragata.

Här tänkte jag fråga vad ni går igång på som egentligen inte angår er... men jag tror jag gör tvärtom, för här behöver vi verkligen vända tankarna.
Vad gör er lyckliga precis just nu?!
Please tell me!

Puss/ Asta

torsdag 27 september 2012

Frånvarande fäder

Ikväll när jag körde hem från jobbet så lyssnade jag på Karlavagnen.
Ikväll handlade det om frånvarande fäder.
Bland annat var Anders Carlberg där från Fryshuset i Stockholm som i många år arbetat med  resultatet av frånvarande fäder... aggressiva, förvirrade pojkar. Allt ifrån skinnskallar till bråkiga invandrargrabbar och alla grupper där emellan.
Bland kriminella på våra tunga anstalter är män som blivit övergivna av sina fäder överrepresenterade in absurdum. Alla pojkar som växer upp utan sin pappa blir inte kriminella, men nästan alla kriminella har det gemensamt.

Programmet och de som ringde in väckte många tankar.
Jag hör ju själv till kategorin så som många barn av min tid.
Idag är det ett barn av tio som träffar sin pappa mer sällan än en gång i månaden.
På -70 talet törs jag säga att det var många fler.
Allt var inte bättre förr...

Att pappor och en manlig förebild är viktigt för pojkar är något som man hör rätt ofta.
Som är en gammal sanning.
Jag tror att papporna är minst lika viktiga för döttrarna, att det påverkar deras syn på män och sin egen självbild precis lika mycket. Men flickor är sällan... eller har inte varit i alla fall... lika utåtagerande som pojkar.
De har istället för att blivit aggressiva vänt föraktet inåt, mot sej själva.
De flickor som växer upp med en närvarande stöttande och kärleksfull pappa som inger trygghet och bekräftar får ett helt annat självförtroende, i nära relationer men oxå gällande att ta för sej, göra karriär, tro på sej själva.

För egen del kan jag säga att jag läkt upplevelsen av att ha blivit övergiven av min pappa till kanske 60-70%. I min vardag tänker jag inte på det men titt som tätt spricker såret upp.
Jag förstår hur det blev som det blev, jag har förlåtit, men jag har inte och kommer aldrig att glömma.
Mitt förstånd har accepterat det men mentalt är jag fortfarande bortvald och strävar hela tiden efter pappas och andra människors kärlek och bekräftelse.
Jag har valt att ha fortsatt kontakt med min pappa, att acceptera läget och hans begränsningar i sin  omsorg om mej och mina barn. Han är, och har inte förmågan, att vara "pappa" om ni förstår hur jag menar.
Vi är istället två vuxna människor som gillar varann och som försöker att hantera situationen så väl vi kan.
Jag är pappas flicka.
Lik honom, delvis till utseendet, men framförallt till sättet att vara. Både positivt och negativt.
Vi skrattar åt samma saker, vi delar många åsikter, vi är båda lite sarkastiska och bessersmittiga.
Vi söker bekräftelse och vi blir sårade för samma saker hos varandra.
Vi babblar i munnen på varandra men har svårt att tala om det som är känsligt i vår relation.
Jag kunde ha valt att be honom fara och flyga för att han är den han är, för att han inte förmår, över att han inte bryr sej nämnvärt om sina barnbarn osv Jag kunde ha tänkt att "det är hans förlust", många i min omgivning har ställt sej undrande till att jag inte gjort så.
Men jag tror inte att det skulle gjort att jag mått bättre.

Jag tror att i stort sätt alla föräldrar gör så gott de kan.
Ut efter sina egna förmågor.
Min pappa hade ingen lätt uppväxt, ingen bra å god relation till sin far.
Han fick själv inte känna att han var viktig och älskad, värdefull för sin egen skull av sin pappa.
Min pappa var ung när han blev pappa till mej och -70 talet var som det var.
Pappa är någonstans själv offer i det här och med fyra egna ungar vet jag att man kan ha de bästa intentioner och göra sitt bästa... men ändå inte räcka till.

Resultatet i samhället och för den enskilda individen av frånvarande fäder är ändå förödande.
Den enda "boten" mot detta är att fortsätta mot ett jämställt samhälle.
Att involvera män och göra dem från start lika viktiga i barnens liv som mammorna är.
Det är betydligt svårare för en man att överge ett barn som han från starten har fått ansvar och omvårdnadskrav från.

God natt.

Puss/ Asta

Kan man förbruka sin rätt som förälder?

 

Usch, jag hinner ingenting.
"Lägga mej tidigt" blev det inte mycket av. Låg å spelade wordfeud klockan halv två och somnade väl en stund där efter.
Blev väckt klockan fyra av en gråtande Mini med träningsvärk och klockan sju av en morgontrött make. Kissade lilleman båda gångerna så i natt slapp vi olyckor.
Ja, sen blir det som det blir...
Ubersvårt att slita sej från madrassen och en prins som bara vill gosa, ligga nära och pussas.
Jag menar, hur sliter man sej från det?!
Det gjorde jag inte. Men när sockerprinsen förvandlades till Hugo huggorm var det enklare.

Så nu har jag som vanligt superbråttom med allt som skall hinnas med innan jobb.
Världsviktiga saker som tvagning, insmörjandet av massa krämer, sminkning, föning och plattning av hår och sånt ni vet. Bha! Ibland blir jag så trött.
Att vara kille verkar så enkelt. Duscha, deo... klart å iväg!
Fast, njää... jag skulle inte vilja byta ändå.

I tidningarna kan man läsa att Haddiles riktiga mamma skall ha gett sig till känna via ombud.
Ni vet den två åriga flickan som här om veckan höll på att bli utvisad till ett barnhem i Frankrike för att hon inte "var Sveriges ansvar." Hon som bott hos en fosterfamilj i Skåne sedan hon kom dit som 4 månaders bäbis, övergiven av sin mamma och misshandlad av pappan.
Jag känner mej väldigt kluven här.
Jag vet ju att det är så det fungerar med familjehem. Det skall vara ett trygg plats, ett ersättningshem, men hela tiden skall socialtjänsten arbeta med att om det är möjligt återförena barnet med sina biologiska föräldrar.
Jag skulle aldrig i livet kunna agera fosterfamilj för så här små barn.
Alldeles oavsett hur väl man känner till förutsättningarna innan, så hur gör man för att inte fästa sej och se på ungen som sin när hon bott hos mej sedan hon var 4 månader.
Om jag badat henne, burit henne, matat henne, tröstat, lekt, pussat, fostrat...
Det är för mej en omöjlig ekvation, något jag aldrig skulle klarat av.

Till kärnfrågan...
Vilken rätt har en förälder till sitt barn?
Vad krävs för att denna rätt skall förbrukas?
Är en biologisk mamma alltid "det bästa" för barnet?
I vilken situation ställs barnets rätt mot förälderns rätt?
Det är svåra frågor. Inte helt enkla att besvara så klart.
Vi vet mycket lite om varför Haddiles biologiska mamma övergav sitt barn, inte förmådde och varför hon hållit sej borta hela den här tiden.
Vi vet precis lika lite om hon med rätt stöttning skulle kunna klara av att återskapa band till sin dotter och ta hand om henne på ett bra sätt.
Och vi vet egentligen ingenting om vad som i slutändan är det rätta för Haddile?
För den lilla flickan som bor i den enda familj hon känner till, med den enda mamman och pappan hon vet om.
Jag är glad att jag slipper fatta beslut här, men jag hoppas att de som gör det tar sej tid och gör det ordentligt

Puss/ Asta

Bildkollage på mina finaste väninnor.

 
Bild: Finaste tjejerna. Bästaste av de bästa. Cissi å Märta

Åsa skriver ett spännande inlägg om kvinnlig vänskap.
Kvinnlig vänskap är så mycket mer spännande än vad manlig vänskap verkar vara.
Killar är lixom bara polare. Punkt slut.
Många män pratar inte ens om viktiga, känsliga och svåra saker med sina bästa polare.
Mister de en står där tusen åter.
 

Bild: En av mina äldsta vänner...äldsta som i tid vi varit bundisar. Sen grundvuxtiden.

För mej är ofta en ny lovande vänskap som en förälskelse.
Jag blir lycklig av att se på henne, tycker hon är vackrast å smartast i världen, tänker på henne massor, är stolt över att hon är "min." Egentligen är det bara den sexuella lusten som fattas för att det skulle kunna vara som vilken förälskelse som helst. 
En äldre vänskap och andra sidan blir så där ömsint och kärleksfull som ett riktigt bra äktenskap.






Bild: Fina systera Mi

Det härliga är ju att man kan ha flera nära väninnor. Att man kan omge sej med härliga kvinnor vars egenskaper skiljer sej men som alla har gemensamt att man tycker så mycket om!
Fast svartsjuka bland kvinnlig vänskap är inte helt ovanlig!
Jag har själv drabbats... både av svartsjuka vänner och av den förtärande sjukan själv.
Det är inte så konstigt, alla har vi behov av att vara speciella och utvalda. Alla är vi någonstans rädda för att bli ratade och ersatta.
Jag tror det är denna känsla... så snarlik förälskelse... som gör att tjejer och kvinnor oftast har lättast för att umgås i jämna par. Att två och fyra tjejkompisar funkar bra, men när det är tre så blir det... mer komplicerat.

 
Bild: Min nyaste polarinna. Ni känner igen henne va? :)

Själv kan jag inte säga att jag har många riktigt nära vänner.
De jag har är sins emellan väldigt olika och ingen av dem är helt lik mej.
En del är sociala, andra blyga. En del rakt på sak och andra mer försiktiga.
En del ger mej "ärliga besked" och andra är mer stöttande.
Å jag har nog behov av alltihop. Allihopa är fantastiska!
Nu mera är jag rätt så kräsen på att släppa in nya människor i mitt liv.
Alla har de någon gemensam viktig nämnare med mej, speglar något hos mej och är en kontrast på andra sätt.

 
Bild:Lillebror å jag. Han är ju ingen tjej förstås men det vore konstigt att tala vänskap utan honom.

Bilderna ni ser är en bukett av de allra närmsta och käraste vännerna.
Egentligen är det dumt att lägga ut, för alltid glömmer man någon som kanske blir sårad och känner att "Jaha. Nähä. Dit hörde inte jag nä?!"
Jag ber på förhand om ursäkt.

Puss/ Asta

 
Bild: En av mina äldsta vänner, fina China. Oj, 19-20 år eller nåt sånt.


Bild: Malin, raring, polarinna sen 10-11 år. Vi ses allt för sällan. 

 
Bild: En av mina nyaste och lovande vänskaper. Fina Jai. 

Gammal bild på mej och älskade "mamma" på jobbet.

onsdag 26 september 2012

Florerande lista

 
I brist på blogginspiration å ork så kör vi en lista som figurerat både här å där i Bloggdala
1. Om du fick vakna upp som någon annan för en dag, vem skulle du vilja vara?
Får man lov att säga en historisk person?
Den som jag är mest nyfiken på, alla kategorier, är Jesus.
Hur tänkte han? Vem var han? Såg han på sej själv som Guds son?
Å om det var så... vad sa Gud till honom mer?
Kanske var han bara en cool rebell?!
Vad tror ni???

2. Vad är det mest romantiska du har gjort? 
Är inte särskilt romantisk. Så det blir väl det vanliga "tjafset" som blommor, presenter å sex.

3. När grät du senast?
Nyss, när jag skrev ett jobbigt å för mej känslosamt mail. 

4. När var senaste gången du skrattade högt?
Det var nog härom dagen med Lillebror i bilen. Vi spelade in videos med mobiltelefonen och försökte vara så fåniga och dumdryga vi bara kunde. Bara vi skulle kunna tycka att nåt sånt är kul.

5. Vilken är din favoritstad i världen?
Är inte särskilt berest. Tycker mkt om Helsingör och Göteborg.

6. Vilket lösgodis är alltid med i din påse?
Rosa-blå sura flaskor, salmiakbalkar, choklad, colaflaskor, bumlingar och filidutter

7. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med hos dig själv? 
Mina händer, mina ögon o min mun

8. När du blir kär – vad faller du för? 
Genuint intresse, vackra underarmar, humor, män som är trygga i sej själva, intelligens, uppskattan och skäggstubb.

9. Och vad tror du att andra faller för hos dig?
Tja?! Min kombination av sårbarhet och styrka, min öppenhet och självironi, min humor och att jag är lite så där "vardagsklok."
Fast det är egentligen upp till andra att bedöma, så nååå... finns det nån beundrare där ute?

10. Hur är du när du är nyförälskad?
Äter inte, sover inte men är full av energi och känslor.Manisk närmast. Snäll, tålmodig, förlåtande och pussugen.

11. Du är en superhjälte – vilken är din superkraft?
Förmåga att tala med de döda och att se in i framtiden tror jag.
Eller att kunna påverka andra. Det vore coolt. Få Jimmie Åkesson att be om förlåtelse på bästa sändningstid, Reinfeltd att säga som det är och att kräva att nästa valslogan är helt sann typ "Rösta för ökade klassklyftor, rösta på Moderaterna."

Puss/ Asta

Analsex...

 

... är inget jag direkt går igång på.
Vet inte riktigt varför jag gav er den upplysningen så där bara helt apropå?!
Det var nog mer att jag ville ha en kittlande å spännande rubrik och helt uppenbart var ni intresserade eftersom ni är här!
Pillutta er, jag har inget mer att tillägga i ämnet just nu.

Har varit på kurs hela dagen och hade myyyyycket låga förväntningar!
Faktiskt kändes det som om jag gick dit mer eller mindre under vapenhot.
Det handlade om sårvård.
Ja, ni hör ju...
Men av någon outgrundlig anledning har jag gått å blivit "sårombud" på min avdelning.
Blev inlurad i det för några år sedan med motiveringen "du ska vara med på inspektion 2 ggr om året, det är inget betungande alls" och säkert får jag någon 50 lapp mer i lön per månad i och med detta uppdrag.
Innan skatt givetvis. Självklart innan skatt.
Men det var faktiskt en jätte intressant dag!
Undersköterskan som föreläste verkade vara ett allvetande orakel, jag blev något fruktansvärt imponerad av all hennes kunskap om sår, såromläggning, förband och kompression.
Vid ett tillfälle sa hon "Ni säger ingenting?!" och jag svarade henne helt sanningsenligt att
"Vi är helt fängslade!"
Å det var jag verkligen, det var en av de mest givande föreläsningar jag varit på i hela mitt liv.
Om sår?!?! Ja då fattar ni själva.

Nu är jag helt slut. Somnade sent. Vaknade supertidigt.
Jag har skrivit ett jobbigt mail som legat och gnagt å gjort ont ett tag och jag har lagat mat och lyckats med att bränna pommes fritesen igen. Jag är faktiskt halvskaplig på att laga käk men bränner rätt ofta mina pommes.
Förnärvarande kämpar jag med att hålla mej vaken och att invänta "Bonde söker fru" å Dallas.
Ska försöka göra någolunda tidig sänggång för jag jobbar imorgon igen.

Puss/ Asta

Ps. Å nej, som vanligt är det är inte rumpinnehavaren på bilden som skrivit brevet inlägget.

måndag 24 september 2012

Inga tomtejävlar ännu

 

Idag är det 3 månader kvar till julafton påpekar människor runt om på facebook.
Kan vi inte ta en sak i taget? Njuta av hösten?
Tids nog kommer ju den där "nu-ska-vi-alla-vara-lyckliga-och-harmoniska-å-laga-en-massa-mat-å-köpa-en-massa-julklappar-vi-inte-har-råd-med-och-som-ingen-behöver-hetsen" ändå.
Nej, inte ett ord mer nu om glögg å julklappsinköp å julsånger å gardiner å tomtejävlar på MINST en månad. Minst!

Igår var Gottfrid 4 månader. Mammas lilla prins.
Han växer förhållandevis långsamt och är fortfarande en liten skrutt. Väger ca 20 kg och är väldigt mycket "bäbis."
Jag har idag snokat rätt på en ny valpkurs i grannstaden där jag arbetar.
Tjejen jag tidigare var i kontakt med höll ju kurs "nästgårds" ungefär, men dessvärre skulle hon köra den i ett ridhus och det fungerar inte för någon som är så tokallergisk som jag är mot hästar.
Tyvärr, för hon verkade väldigt vettig och det var ju ett + med det korta avståndet.
Men men, jag hoppas att denna tjejen oxå är bra.
Byrackabyrån hette hennes firma. Via sms har hon lovat höra av sej i dagarna.

Idag har vi varit och miljötränat en stund själva.
Han är lustig Gotte, tycker inte om att gå hemifrån om inte Märta följer med.
De första 100-200 meterna får jag locka å pocka, busa och kalla för att få med mej honom medan han bara vill gå hem.
Sen är det som om han glömmer av att protestera/ ger upp för därefter promenerar han glatt med.
Om det inte är över skolgården förstås...
Det är liiite läskigt. Stora barn som springer och skriker nåt förfärligt. Brottas och jagar varan och lååååååter. Fast deras bollar är lite spännande.
Vi satte oss mitt i smeten och satt där tills Gottfrid först slappnade av och sen blev rastlös.
Han är en försiktig pojke men samtidigt så nyfiken och positiv.
När vi gick hemåt över skolgården kom ett gäng småtjejer i 10 års åldern som blev alldeles till sej å det verkade ömsesidigt. Det blev kram å pusskalas och Gottfrid kråmade och krumbuktade med hela sin lilla kropp så skojigt var det att väcka all denna beundran.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Familjefest

Samtal med mamma i mobilen igår påväg hem.

Jag gör mycket mot bättre vetande å igår var det att ringa henne efter tio på kvällen. När jag VET att hon inte är nykter.
Men igår var vi ändå på hyfsat humör.

Hon berättade om att det är rättegång i övermorgon.
En släkting har försökt ha ihjäl en annan.
Eller mindre kryptiskt, min kusin försökte bränna inne min bror.
Jo, men jag vet... det är ju helt... helt galet.
Hur som helst, mamma tvekade på om hon skulle gå och jag sa:
"Det är väl klart du ska gå. B är ju där (mammas syster å mor till mordbrännaren) och säkert mormor med"
Mamma stönade och verkade inte alls tycka om att jag påpekade detta uppenbara.
"Det blir ju som en släktträff" sa jag "En familjemiddag. De kanske bjuder på tårta."
"Tror du?" frågade mamma ironiskt glättigt.
"Ohhh ja, å sprit oxå säkert."
Sen fnissade vi en lång stund.

Ja, vad fan ska man göra då?!

Puss/ Asta

Sms på morgonkvisten

 

Man kan vakna bättre på sin lediga dag än vad jag gjorde på min. Det kan man.
Först väcktes jag ur min törnrosa dvala av min make. Å inte av den kärleksfulla kyssen utan av att han stressat och irriterat stampade runt här å muttrade om att "batteriet i bilen var dött."
Han fick ta min bil, så i detta nu är jag billös, och äntligen lägrade sej friden.
Gottfrid kissade... ute!!! och sen kröp vi under täcket igen.
Då kommer Mini och röjer runt.

Sekunden efter att hon gått surrar det till av ett sms ljud.
"Hej. Sitter här och undrar varför du aldrig svarar mej?"
Mormor 07:22.
Jag kan inte riktigt påstå att morgonhumöret och livsglädjen fick en skjuts upp där.
Jag fattade precis vad hon menade men skrev ändå
"Svarar på vadå?"
Sekunden senare ringer hon.
Jag funderade allvarligt... många signaler... på att inte ta det men tillslut gjorde jag ändå det.
Mot bättre vetande.
En kort men intensiv utskällning följde. Om att hon ringt mej. Flera gånger.
Försökte förklara att "jo, men jag var på jobbet och när jag slutade sov du och sen glömde jag. Om du saknar mej/ vill mej nåt så kan väl du göra ett nytt försök."
Ja... vi behöver inte ta hela konversationen, men så enkelt går det inte riktigt till i mormors värld.

I min enfald kan jag tänka att en pensionär helt utan andra intressen än att följa diverse eftermiddagsserier på tv'n har mer tid... och möjlighet att komma ihåg att ringa... än en kvinna mitt i livet med familj, två hundar och ett heltidsjobb att sköta.
Men det är som sagt min enfald.
I mormors värld ringer man varannan gång. Om man bryr sej. Om man inte hatar varandra.
I mormors värld måste man bli hembjuden till varandra för att kunna komma. Även inom familjen.
Trots att jag vuxit upp där å gått som barn i familjen.
Jag brukar alltid böja mej för mormors humör. Matriarkatets vrede.
Alla vet hur sur mormor blir annars. Hur sårad hon blir.
Men idag var jag väl för morgontrött helt enkelt... för sur själv... och konfronterade henne med att jag inte uppskattar att vakna av en utskällning å hon la på luren i örat på mej.
Bha.

Som sagt, jag är uppvuxen hos mina morföräldrar.
Mormor är i mångt och mycket "min mamma". Jag älskar henne (så klart), är henne tacksam för mycket (så klart)... men retar oxå ihjäl mej på hennes behov av martyrskap, hur hon lever på sin offerroll och gör alla problem och oförrätter till sina egna.
Hur hon alltid har nåt gnälligt och negativt i bakfickan att dra fram i varje konversation och hur hon är fullkomligt lysande på att ge alla i sin omgivning dåligt samvete.
Jag är mycket lik min mormor. På många sätt.
Skillnaden är kanske att jag vaktar på dessa egenskaper och ser dem som nåt negativt och inte som luft som måste inhaleras.
Jag är på mej själv när jag vältrar mej i bitterhet och självömkan.
Talar strängt till mej själv att "okej, om ditt liv känns förjävligt så gör nåt åt det då! Ändra det! Ingen annan har ansvar att förändra ditt liv."
Jag kan väl inte precis skryta med att jag är skitbra på det och borde ge ut en bok i ämnet, men jag försöker åtminstone... hela tiden!

God morgon!

Puss/ Asta

I passet i alla fall

 

Om någon har en mental fjärrkontroll så var snäll och rikta den åt mitt håll.
Var vänlig och tryck på "av" vad det gäller filosoferande.
Jag är nämligen så våldsamt trött på mej själv. På mitt eviga funderande.
Vem är jag? Var är jag? Vad har jag varit förut?
Vart vill jag? Vad tror jag på?
Vem älskar jag och vem älskar jag inte?
Vad vill jag? Vem vill jag vara? Vad kännetecknar mej?
Trött, trött, trött på att fundera när jag ändå inte kommer på något svar.
Eller jag kommer på olika svar varje gång jag ställer frågan.
Är det konstigt att man skulle vilja vara religiös? Eller andlig?
Så man kunde fråga Gud el spåkärringen om svar.
Vem är jag?

Tja, jag är 43 år gammal.
Säger både körkort och pass så det måste stämma.
Född i maj. 1969. Äldsta barnet. Präglat av det.
Ett barn av -70 tal. Storstadsunge. Förorts kid, skilsmässobarn.
Påverkar det mej ännu?
På pappret 43 år.
Ibland känner jag mej som dubbelt så gammal. rätt ofta om sanningen ska fram, och detta är ju den typ av inlägg. Navelskådande.
Tanttecknen hopar sej. Bekymrar mej allt mindre.
Fast ibland känner jag mej som 27. Har svårt att identifiera mej med ordet "medelålders."
Med att ha klimakteriet runt hörnan.
Vallningar. Psykbryt. Ökad risk för hjärtinfarkt.
Vem är jag?
43 år var det ja. Mentalt mindre säkert...

Jag är mamma.
Ja det är jag. Till jordens fyra mest fantastiska människor.
Om ni frågar mej alltså. Å möjligtvis barnens far.
Ni kanske tycker era barn är de mest fantastiska?
Well, fina är de i alla fall.
Vackra, kloka, kärleksfulla människor.
Hela. Eller ja, så hel det går att vara när livet drabbar en.
På gott o ont.
Helt hela människor blir sällan intressanta.

Jag är hustru.
Som sover med mina hundar på ett annat våningsplan än min make.
Som oftast hinner säga "hej" och "god natt" och om jag vill låta extra kärleksfull "hur har du haft det i dag då?" För vi jobbar alltid olika pass.
Men visst, vi är vigda. Inga skilsmässopapper är inlämnade. Bor på samma adress.
Vi gillar att se på hockey ihop.
Vi tjafsar ofta om politik. Trots att båda är sossar.
Båda har vi få intressen. Med undantag hockey o politik är inga gemensamma.

Jag är sjuksköterska.
Säger mej vara stolt över mitt jobb. Har aldrig varit på en anställningsintervju i hela mitt liv.
Men längtar bort. Ibland.
Har student. Hon säger att "du är så lugn även när det är stressigt."
Jag bär stressen under huden. Ler å är tålmodig på utsidan.
Vill vidare. Vill vara kvar.
Trygg, stolt, less på, ambivalent.

Vem är jag?
Jag är en 43 årig kvinna.
I passet i alla fall.

Puss/ Asta

söndag 23 september 2012

Jag måste ju bara...

 Fostermamman Malén Liewehrs familj vill adoptera den lilla flickan som hotas av utvisning.

... skriva om detta vansinne som Migrationsverket ägnar sej åt, trots att så många andra redan gjort det.

Utvisningen av lilla Haddile 2 år.
Denna lilla flicka som blev övergiven som spädbarn av sin Algeriska mamma. Svårt misshandlad strax därpå av sin pappa och därefter har hon bott hos en och samma familj i Skåne.
Det är den enda familj hon känner till, de älskar henne som sin egen och vill adoptera henne.
Men Haddile är enligt Migrationsverket "inte Sveriges ansvar" och nu vill de utvisa henne till ett barnhem i Frankrike.

Migrationsverket skall i sina beslut alltid ta hänsyn till barnets bästa. Det står i lagen...
Hur Migrationsverket får ihop detta har jag ingen aning om och tydligen är det svårbegripligt för fler då hittills 91962 av Aftonbladets läsare skrivit på protestlistor. Protesterna flödar överallt, inte minst på bloggar och på Facebook. Har du ännu inte skrivit på protesten så kan du göra det här

Jag blir så vansinnigt arg och upprörd över en sån här inkompetens!!!
Man får helt enkelt inte vara så här korkad när man ansvarar över andra människors väl å ve.
Det går inte att se världen i en fyrkant och bara läsa sina förbannade paragrafer medan man är så full av prestige att det läcker ut ur öronen.
Det är en människa det handlar om! Ett litet barn som redan vid 2 år varit med om mer trauma än vad som är rimligt under ett helt liv!
Migrationsverket menar att det a.) är Frankrikes ansvar och b.) att flickan bör återförenas med sin biologiska mor. Men Haddile känner inte sin biologiska mamma, hon är försvunnen och har inte visat något intresse för sitt barn, ingen vet ens var hon är.

Ja, fy fan. Ibland ger man upp hoppet om mänskligheten...

Puss/ Asta

Hot mama

 Studded Bra - Bustier med nitar

Cool bh under kavaj när det är partyparty.
Blev faktiskt riktigt sugen även om jag kanske går på den typen av fester en gång vart tredje år.
Dock fanns den inte i min storlek.
Har du lite mindre tuttar hänghud än vad jag har å oxå tyckte den var fin så finns den här

Puss/ Asta

fredag 21 september 2012

Vill ha

 

Jag tror faktiskt inte att jag kan leva utan de här!!!

Ray Ban på Campadre.se.
Nu 979 kr.

Vill ha!!!!

Puss/ Asta

Hej hej





 Foto: Gene J. Puskar

Tänk om denna pojken kommer hem och spelar under NHL strejken. Mr Head & Shoulders, Världens mest välklädda idrottsman, Sveriges största målvakt genom tiderna.
Det vore ju fantastiskt roligt!
För oss Frölundaiter alltså, för er andra vore det en katastrof. Mohahaha....

Annars jobbat en relativt lugn kväll på jobbet.
Arbetat med lillebror, käkat pizza och haft det allmänt bra.
Vi samåkte å i bilen hem fjantade vi oss, spelade in videos och jag fnissade så jag höll på att kissa ner mej. Ingen kan servera mej sanningar om mej själv... rent oförskämt ärliga sådana... som Lillebror och jag höll på att skratta ihjäl mej.
Jag älskar den pojken. I do!

Nu ser maken på en film och Mini på en annan. Hundarna leker en lek som verkar gå ut på att låta som om de ska ha ihjäl varandra och jag har hällt upp ett glas rödvin och satt mej här hos er.
Har ni en bra fredag själva?
Här lär inte bli några klackar i taket ikväll... ja, när var det det senast?
Denna gången har jag dock jobbet att skylla på, jobbar hela jäkla helgen och tänkte komma i säng (på madrass) i rimlig tid.

Tankar jag hunnit tänka för övrigt ikväll...

♥ Ja ni har väl sett mitt inlägg nedan. Om plusmodellen. Som är väldigt mycket smalare än mej.
Vad gör det mej till... en fetknopp? Jag drar stl 38-40 lixom. När blev stl 34 normalt och stl 40 tjockis?! Hur ska unga kvinnor kunna relatera till det?!

♥ Migrationsverket som vill utvisa lilla Hadille 2 år som i nästan hela sitt liv bott hos en fosterfamilj i Skåne sedan hennes pappa misshandlat henne som spädbarn och mamman är försvunnen.
Fosterfamiljen älskar henne som sin egen och vill adoptera henne men Migrationsverket menar att hon är Frankrikes ansvar så hon ska till ett barnhem där.
Hur sover sådana här beslutsfattare om natten?
Grattis Sd... det måste lämna en bra smak i munnen inför helgen.

♥ Var ÄR vår bloggkollega Maria?! Hon uppdaterar ju alltid flera ggr per dag men har nu inte gett ett livstecken ifrån sej på över ett dygn. Är datorn sönder? Har hon fått söka akut med sitt ben? Har hon rymt? Kidnappats av någon internetkarl? Jag blir orolig på riktigt.

♥ Jag längtar efter sonen. Ja jag längtar efter alla mina barn, men sonen kommer hem imorgon.
Synd bara att jag jobbar men man kan inte få allt.

Natti natti

Puss/ Asta


Ralph Lauren gillar minsann plus modeller



Ehhhhh?!
Ja, vad säger man?!

Puss/ Asta

Ett sånt bra ordspråk

 

Nej, egentligen är detta ingen skitdag... bortsett från att vädret är riktigt pissigt... eller ja, egentligen vet jag inte om den är bra eller dålig för Gottfrid, Märta å jag sov alldeles för länge och jag har bara hunnit vakna och hinka kaffe samt undra var tusan Maria är. Hon har varit osynlig på både fb och bloggen sin i nåt dygn och det är inte likt henne?!
Nej, jag la in bilden bara för att jag tycker den är såååååå bra. Men visst ÄR den?!
När man har en riktig skitdag, oro omkring sej å allt bara går åt helvete så är det lätt att känna att hela livet suger.
Men låt oss leva livet dag för dag mina vänner.
Oavsett hur idag är så kanske imorgon blir fantastisk!

Jag jobbar hela helgen så jag misstänker att så där våldsamt många fantastiska saker kommer inte att ske just i helgen, men man vet aldrig.
Igår däremot var en riktigt trevlig dag.
Jag var ledig och min finaste Cissi kom hit.
Det var väl typ vid förra istiden vi sågs.
Men nu träffades vi och babblade om allt som hänt sedan sist.
Vi gick ner till havet med vovvarna, drack vin en helt vanlig torsdag och jag bjöd på korvstroganoff som är en av världens mest underskattade maträtter.
När hon gått hem såg jag å maken på hockey när Frölunda reste sej från 1-3 och vann med 7-6 mot Modo. Onödigt spännande hockeymatch.

Nu måste jag in i duschen å sätta lite fart här.

Puss/ Asta

torsdag 20 september 2012

Om att vara landstingsanställd

Min äldsta dotter kom med en fråga på efterkälken, en klurig en.

"Jag har också en fråga... hur ser du på din roll som landstingsanställd sjuksköterska? Tror du att du kommer vilja jobba för landstinget hela din karriär (om du inte läser distrikt då)? Skulle du kunna jobba privat om du blev erbjuden justa tider och en rejäl lön?
Hur ser du på att en stor del av nyfärdiga sjuksköterskor väljer bort landstinget som arbetsgivare
?"

Uff. Det beror på vilken dag jag får frågan.
Jag har ett och annat att säga om Hallands landsting som arbetsgivare som inte är mjölk å honung precis och visst finns det stunder som jag kan tänka mej att gå till kommunen som av någon anledning verkar ha råd och möjlighet att erbjuda bättre arbetsvilkor och högre lön men jag gillar ändå tempot med att arbeta på en akutvårdsavdelning.

Om jag tar slutdelen av frågan först... hur jag ser på att så många nyfärdiga sjuksköterskor väljer kommunen el Norge istället för landstinget så kan jag väl bara säga att jag förstår dem!
Betydligt lugnare arbetstempo och bättre lön.
Landstingen tar sej inte råd att ge lika långa vikariat som kommunen som alltid är ute i bättre tid inför sommarsemestrarna och de erbjuder fler fasta tjänster.
Det kostar att inte betala! Det borde landstingen ha lärt sej vid det här laget.
Det är samma jäkla kaos sommar efter sommar.
Sjuksköterskebrist och ingen som söker tjänsterna.
Kanske är det helt enkelt så att nya sjuksköterskor inte nöjer sej med "en trevlig stad nära sol och salta bad" utan faktiskt både  vill ha betalt och ha drägliga förhållanden.
Istället får landstinget år efter år "locka" sin personal med att avstå semesterveckor för löjligt låga ersättningar och/ eller låta personalen jobba extra och dubbelpass.
Käckt!
Efter de krävande sommarmånaderna kommer nämligen hösten som man av erfarenhet vet är den tuffaste tiden inom slutenvården.
Då är personalen redan utarbetad.
Det finns ingen annan väg än att höja lönerna och att erbjuda längre vikariat/ fler tjänster.
Med viss överkapacitet av personal på avdelningen så skulle vi själva kunna lösa mycket av sjukdom och semestrar och där till inte bli så förbannat slutkörda.

Frågan om en privat arbetsgivare är mer känslig för mej som gammal socialdemokrat.
Jag kan väl säga som så att jag definitivt tycker att slutenvård/ akutvård inte skall bedrivas av privata aktörer.
Vårdcentraler och inom kommunen... tja, kanske.
Vinster skall inte gå till några aktieägare och skattas utomlands. Det borde vara förbjudet.
Vinster som återinvesteras inom företaget och kommer patienterna/ vårdtagarna till godo... tja, där är jag mer öppen. Mindre tvärsäker.
Men vård skall bedrivas där vård behövs och inte där det känns vackert att slå upp en vårdcentral.
I min egen stad är jag grymt trött på vårdcentralen!
Snorkigt och otrevligt bemötande verkar vara mer regel än undantag där och läkarna byts hela tiden ut (stafettläkare?) och verkar vara av den typen som inte får jobb någon annanstans.
De privata aktörerna kan erbjuda en helt annan kontinuitet och service.
Det är synd. Riktigt sorgligt.
Jag antar att det beror på att den primärvården inte kunnat erbjuda samma löner och villkor till sina anställningar varpå de sökt sej till den privata marknaden.
Jag skulle kunna tänka mej att arbeta för en privat arbetsgivare om löner och villkor var bra, men riktigt rätt i hjärtat skulle det inte kännas.
Flera privata aktörer har dessutom förhandlat bort rätten att offentligt kritisera sin arbetsgivare, att tala med journalister osv... men jag har för mej att det skall ändras?!
Det är hur som helst något som känns mej väldigt fjärran och som jag inte skulle kunna acceptera.
Mycket kan man kritisera landstinget för men aldrig att det fackliga arbetet hotas eller att vår rätt att yttra oss kritiseras.

Sammanfattningsvis blir alltså svaret... "jag vet inte."
Jag tror generellt att landstingsanställda hör till den lojalaste gruppen anställda som finns.
Vi är vana vid att bita ihop och kämpa på för patienternas skull och för verksamheten.
Vi springer fortare, vi pressar oss själva hårdare, vi byter, jobbar extra, fixar och trixar för patienterna och för våra kollegors skull.
Men jag ser tendenser på att nog börjar bli nog.
På att fler och fler även av oss som jobbat ett tag söker oss vidare till andra arbetsgivare och andra branscher.
Don´t push me to far alltså...

Puss/ Asta

Asta ger svar på tal.

Hej på er finisar!

Jag hade ju här om dagen ett "Väga fråga inlägg" där ni läsare uppmanades att ställa era frågor till mej.
Så där rasande många frågor kom inte in, men jag är tacksam över dom jag fick!
Min Dotter nr II gav mej bannor att jag svarade på korta frågor i kommentarsfältet... så fick man tydligen inte göra, aja baja :)  så de kommer här ännu en gång i hop med resten.
Min tro och syn på religionen fick ett eget inlägg..



Foto: Till bloggen
M Poppins undrar...
Jag undrar hur du ser på otrohet?
Vad jag förstår har du varit gift med din man länge och ni har fyra barn, hur känns det? Äktenskapet, hur gör ni för att hålla det vid liv? Är du kär i din man, är ni romantiska med varandra, om inte, varför? Har ni aldrig varit det, vad föll du för hos honom? Hur gifte i er?


Oj! Jag tror att detta egentligen oxå kräver ett eget inlägg för det är stora frågor.
Som jag svarade dej Poppins i kommentaren så kan jag, av hänsyn till min man som inte uppskattar när jag "in för hela världen berättar hur vi har det" gå in särskilt ingående på det här å nu.
Ja, jag har varit gift länge. Gifte mej som 19 åring med Dotter nr II i magen.
Vi gifte oss enkelt och billigt, var ju inte precis förmögna men jag fick ändå de ingridienser som var viktiga för mej... då.
Maffig vacker bröllopsklänning (efter modet som rådde då), bröllopskort tagna hos fotograf, enklare fest på kvällen och bröllopsnatt på hotell... och frågan är om vi någonsin haft så lite sex som just den natten:)
I år har vi varit gifta 24 år.
Det är ofattbart länge. Hela mitt vuxna liv.
Vi har vuxit ihop kan man säga. Rollerna går in i varandra. Han är mycket mer än min make, han är min familj. Som en pappa/ bror... låter ju fruktansvärt romantiskt. Not!
Nej, men han är en stor trygghet. Förmodligen den som känner mej bäst i hela världen inklusive mej själv.
Även om jag kan se att vårt äktenskap kanske en dag tar slut så kan jag inte se mitt liv utan honom i någon form.
Ett långt äktenskap är hårt jobb.
Jag kan ärligt talat säga att vi inte alla dessa år varit tillsammans av okrossbar kärlek precis.
Hur vi håller det levande?
Tja, här tassar jag in på mark som jag vet maken inte vill jag ska prata om.
Vi har varit kassa på det sista tiden. Vi får jobba hårdare helt enkelt.
Otrohet?
Oerhört laddad fråga, inte sant?!
Det är klart att otrohet alltid är nåt dåligt. Det ligger ju i själva ordet.
Ändå "drabbar" det ju mer el mindre vart enda par som är tillsammans tillräckligt länge.
Jag tror att otrohet sällan handlar om kåthet, åtminstone inte för kvinnors del... och jag tror faktiskt att det gäller män med. Åtminstone inte enbart.
Det handlar om en frustration inom den egna relationen, ett behov av att bli sedd som en intelligent, intressant och attraktiv människa, det handlar om spänning och ibland förälskelse.
Att de bitarna saknas inom den egna relationen och att man kanske gett upp hoppet om att det ska återuppstå.
Man behöver inte vara en "dålig människa" för att man är otrogen.
Så enkelt är det inte...
Men självklart river det för de allra flesta par upp stora och djupa sår i tilliten när en otrohet på något sätt uppdagas. Skall ett par klara sej igenom en otrohet krävs oerhört mycket arbete och vilja att jobba med relationen. Jag tror faktiskt få reder ut det utan att få professionell hjälp.

Ingela frågar...
Skulle nog kunna ställa en och annan fråga men nöjer mej med en oskyldig men nog så kul sådan, vad kan du tänka dej att äta var dag resten av ditt liv Asta? 

Pizza! Absolut. Skulle förmodligen tröttna på det med men inte alls lika snabbt som på någon annan mat.

 

Maria frågar...
Hund dagiset du drömmer om? Hur tänker du omkring det? 

Tja, alltså det är ju min stooora stoooora dröm som då tyvärr krockar med att det tyvärr vore min makes stooora stooora mardröm...
Drömmen kräver nästan att jag har min partner med mej då det blir som en livsstil.
Jag skulle vilja flytta här ifrån. Köpa en gård i närheten. Den skall ligga lite för sej själv så man inte stör några grannar men ändå nära för kunderna.
Bygga upp hundstall med rastgårdar. Kunna ta emot 10-15 dagishundar. Priset för att ha sin hund på dagis ligger ungefär på 100 kr/ dag... och JA det finns en efterfrågan.
Jag skulle även ha möjlighet att kunna ta emot inackorderingar av hundar när matte och husse ska resa iväg.
De hundar som går ihop och gillar varandra kunde gå tillsammans, de andra fick vara i egna inhägnader. Jag turas om att ha dagishundarna inne med mina egna hundar. 1 längre promenad om dagen får hundarna, det skulle även finnas en stor hage där de kunde rasa ut och leka med varann.
Så småningom skulle jag även byggt upp en uppfödarverksamhet med några... två-tre- fyra kullar per år.
Eventuellt skulle jag även damma av min diplomerade instruktörs titel. Tror den behöver uppdateras för att gälla och hålla lite kurser på gården. I första hand för mina dagishundar men även andra.
Jag skulle även sälja lite smått och gott i hundfoderväg, hemmagjort hundgodis osv.
Jag drömmer om ett personligt och varmt hunddagis där jag brygger kaffe till mina hussar å mattar och tar en kopp med dem vid lämning el hämtning.
Jag tror absolut på den här idén, inte på att den gör mej rik, men att det går att överleva.
Å att leva ett RIKT liv.
Men som sagt, det kräver att man har en partner som oxå delar den här drömmen.

Millan...
Ja jag kör på frågan "vem din favorit är i ensam mamma söker"

Jag tror Jenny. Polisen. Hon verkar rejäl...
Men lite VÄL hurtig nästan, fasen vad hon kör med de stackars karlarna. Det är upp å gympa halv sju på morgonen, putsa fönster, skura hennes bil, spela fotboll. JAG hade inte velat vara ihop med henne.


Siv frågar...
Mina fråga är hur länge har du haft hund?

Mina föräldrar hade hundar när jag var liten.
Senare passade jag andras hundar, gick ut med dom osv. Min mosters rottweiler bodde lika mkt hos mej som hos henne. Vi gick kurser ihop på brukshundsklubben jag å Cindy. Hon var en härlig men vaktig rottistös.
Min första egna hund köpte jag när vi flyttade till hus och jag "ändå gick hemma med tre småbarn"... jo hejsan. Det var över 20 år sen.
Det var en Bouvier des Flandres som hette Baron. Vi var mycket på brukshundsklubben, gick många kurser och tävlade en del.
Ett par år hade jag även en Riesen tik.
Sen dog Baron då och 4 månader senare köpte jag Märta.

Dotter nr II undrar...
Jag undrar om 2012 SÅKLART! Hur är dina tankar kring detta datum, tror du det sker någonting alls? :)

 Hmmm, jag har faktiskt noterat datumet i min nya almanacka.
Jag TROR ingenting kommer att hända men nojig som jag är som kickar det ändå igång lite "undergångsångest" hos mej för TÄNK om jag har fel :)
Ja, jag vet att du säger att det kan vara "så som vi nu känner världen" och att det kan vara något positivt men samtidigt så går väldigt lite åt rätt håll.
Det är krig, det är kärnvapenmakter som spänner musklerna, det är terrorism, det är den ökade spänning mellan väst och muslimska länder, det är miljöförstöring och naturkatastrofer.
Jag vill helt enkelt bara att det ska bli den 22:e december.
Vi har en doktor på jobbet som är helt övertygad om att nåt ska ske och som redovisar en massa tecken på att så är på G. Döda fåglar som faller från skyn osv.

Det var allt för denna gång.

Puss/ Asta

Bonde söker fru

 

Det är märkligt att det kan vara så, men årets upplaga av "Bonde söker fru" gör mej faktiskt lycklig!
Det bor många härliga människor här ute i Svea rikes land och inte minst våra bönder och deras kvinnor.
I år har Tv4 verkligen lyckats få tag på ett härligt gäng bönder.
Min favorit är fortfarande kamelbonden från Öland. Kollegorna tittade suspekt på mej när jag sa det, men jag kan se bortom det där tomteskägget och in i de där härligt glittrande ögonen.
Det känns som en trygg karl, en självklar man, och jag tror inte att det finns någon egenskap som jag finner mer attraktiv.
Attans att jag inte är singel för då skulle jag ha sökt och sopat banan med de andra kvinnorna :)

Jag gillar dom alla! Klas med sina stora tänder är så himla charmig. Kjell-Arne (hette han så? Vad har han för sadist till föräldrar?) så varm och blyg, och den unga killen... målmedveten och social.
Kvinnorna går inte av för hackor de heller.
Gillade särskilt "hon som inte var så blond" och som gillade att mecka med bilar och köra kross.
Hon uppvaktade Klas. Å så gillade jag den rödhåriga kvinnan som blev förälskad i Bengt efter 5 minuter.
Mest alltså, för jag gillade dem alla.

Programmet är hånat och förlöjligat av många men faktum är ju att det måste vara en succé efter som det sänds år efter år. Många hållfasta kärlekspar har det oxå blivit... och om det så bara blivit ett enda så är väl det fint nog?
Kärlek är ju ett mirakel som Björn Ranelid säger och det stämmer verkligen.
Kanske är det större än så? Själva meningen med livet...
Jag tycker i alla fall att det är härligt att få se alla dessa vackra svenska sommarvyer, spännande människor och romantik som uppstår.
Det gör mej glad. Ja nästan lycklig faktiskt. Å det är inte fy skam gjort av tv underhållning på onsdagskvällar.

Nu ska jag sova. Natti natti på er.

Puss/ Asta

onsdag 19 september 2012

Uppdatering

Vet i fan om Agria läste mitt inlägg eller om Gudarna bara bestämde sej för att vara snälla men plötsligt meddelar Agria att de struntar i besiktningspappret och att vi erhåller 3000 kr.
Hatten av!

Tjolahopp då drar jag till arbetet. Är nog utvilad ändå för just nu längtar jag efter lite patientkontakt.

Puss/ Asta

Så här behandlar Agria trogna kunder

 

Jag måste bara skriva om försäkringsbolaget Agria.
Jag har haft Märta försäkrad där i hela hennes liv, alltså 7½ år. För det har jag betalat flera hundra kronor i månaden.
Får erkänna att jag har dålig koll på det exakta beloppet då det är maken som sköter räkningarna i det här hushållet, men som han brukar muttra irriterat "det kostar ta me fan mer än att försäkra bilen."

Märta har tack o lov varit en frisk hund. Vi har varit hos veterinären en dryga handfull gånger och då hamnat under självrisken på 1400 kr.
Så kom då den här... ursäkta språket... jävla sommaren.
Först insjuknar Märta i en akut livmoderinflammation och får opereras.
Det kostade 16000 och där gick försäkringen in och tog en ansenlig bit så min arma plånbok "endast" fick betala 4500 kr.
Flott. Det är lixom därför man har en försäkring.

Två-tre veckor senare upptäcker jag då ett stort hål i Märtas ena nedre huggtand.
Jag hade som hundägare där inget val, självklart behövde det åtgärdas.
Kariesskadan i sej kunde orsaka henne stor smärta och därtill skulle det otvivelaktigt ha lett till större problem som infektioner och skit.
Visste du att tandproblem kan leda till både blodförgiftningar och hjärtproblem?!
Märta fick självklart sövas inför det här och under genomgången av hennes tänder fann veterinären ytterligare tänder som behövde dras.
Kalaset kostade nästan 5000 kr och veterinären tvivlade på att Agria skulle täcka för detta.
Trots att det var en nödvändighet.
Men maken stod på sej och veterinären skickade in uppgifterna om vad som vår åtgärdat.

Efter några veckor kom så besked om att vi FÅR ersättning för 3 (av 4) tänder och lyckan var stor!
Jag är inte gjord av pengar och dessa veterinärskostnader hade slitit stora hål i vår ekonomi. Tömt vår buffert.
Knuxet var bara att de ville ha "besiktningsintyg."
Jag tog för givet att de menade det intyg opererande veterinär skickat med om Märtas tandstatus.
Tandkort tror jag det kallades.
Men nej nej, så var inte fallet.
Agria ville ha besiktningsintyget från när Märta var 7½ VECKA gammal.
Självklart ifrågasatte jag detta.
Vad har hennes nu åldrade och kariesskadade tänder med hennes då helt nykläckta mjölktänder att göra? Det har runnit lite vatten under broarna på 7½ ÅR.
Men det hjälptes inte...
Jag skulle gärna få ersättning, bara besiktningspappret kom fram.
Problemet var bara att det är borta. Under mina dryga 20 år som hundägare har jag ALDRIG förstått att detta lilla papper skall sparas som en viktig handling under resten av hundens liv!
Jag har sett det som ett kvitto/ besiktning av att jag som köpare betalar för en i nuläget frisk valp.
Intyget får dessutom inte vara mer än nån vecka el två gammalt när hunden levereras.
Frustration då jag VET att hela intyget var utan anmärkning. Att allt som står om tänder är att hon har ett korrekt bett. Det är allt som går att se på en liten valps mjölktänder.
Frustration över att Agria vet detta mycket väl att intyget inte har någon betydelse och ändå väljer att bråka så med en gammal och trogen kund.
Jag hade varit irriterad... men inte tillnärmelsevis... så mycket som nu om vi fått nej från början.
"Nej tyvärr, kariesskador ersätter inte vi."
Nu blir det bara fånigt och dumt och jag blir så satans ARG!!!

Puss/ Asta


Vore inte det mycket roligare?

 

Det är många år sedan jag lämnade "småbarnsåren" nu.
Ibland känns det visserligen som alldeles nyss, ibland känns det som ett annat liv.
Tiden när det bodde fyra små barn här och allihop var mitt ansvar.
Jag minns det inte som särskilt jobbigt...
Kanske för att just jobbiga saker av någon anledning bleknar med tiden, men jag tror oxå att det var enklare att vara förälder förr (... det låter som om jag pratar om stenåldern.)

Jag tror att många unga föräldrar idag har sådana krav på sej själva att göra så rätt och att vara så perfekta.
Jag tror att man dessutom många gånger har krav på sej att fortsätta sina spännande liv MED barnen.
Att sträva efter den där karriären, resa på spännande långresor, upprätthålla det där perfekta hemmet.
Som förälder så ska du tänka genus, ekologiskt, jämställt, pedagogiskt. Att som jag gjorde... gå på nån slags instinkt går inte för sej.
Det verkar också vara så att föräldrar mammor synar och dömer varandra hårdare nu mera.
När någon inte klarar av att leva upp till allt det där... perfekta.
Står du utanför småbarnsåren och vill ha en inblick i allt det här konkurrerande och dömande så kan du gå in på snart sagt vilket forum som helst. Familjeliv.se är ett sånt skrämmande ställe.

Mina barn är som sagt stora.
Numera är jag hundmamma istället. Men även här kan jag känna av det där.
Andras kritiska inställning.
Igår kväll satt jag i flera timmar och såg på hockey. Nästan hela tiden med en snart 20 kg tung valp i knät.
Min arm domnade, låret gjorde ont medan han snusade och sov med nosen inkörd mellan min haka och axel.
Å jag tänkte "så här fostrar man en snäll och kärleksfull hund."
Många skulle ha synpunkter på det. "Hundar ska ligga på golvet. Punkt."

Nu till min poäng... jag tror att de flesta föräldrar (till människobarn el hundbarn) gör så gott de kan, fostrar och älskar utefter sin egen tro.
Sin EGEN hund. Sitt EGNA barn. Som DE ska leva med.
Andra, som tror att deras sätt är så mycket bättre, får gärna fostra och älska sina barn efter sin tro.

Vore inte det mycket mycket enklare och roligare?!

Puss/ Asta

En bekännelse...

 

Ja till och med jag måste erkänna det...
Jag HAR gått och blivit en "hundtant." En udda fågel, ett original i min kärlek till hundarna.
Å innan ni, söta människor, går i försvar åt mej så måste jag erkänna ytterligare en sak... jag släpper bara fram några procent av min tokighet här på bloggen.
Få människor även i det riktiga livet känner till hur illa ställt det är.
Å Gottfrid, älskade Gottfrid, han blev på nåt sätt droppen som fick bägaren att rinna över...

I många år har jag ägnat mej åt den udda ovanan att "tala" för Märta.
Hon har ett speciellt tonfall, pratar inte helt rent och har mycket höga tankar om sej själv.
Hon säger saker som "Jag kan allting mamma, allting utom att åka slalom", "Jag såg att den där gamla tanten var en mördare, det gjorde jag faktiskt."
Överlag är hon väldigt förtjust i att säga ordet faktiskt.
Märta och jag har dialoger.
Hon med sin röst och jag med min.
Vi tjafsar, samtycker, diskuterar (och jag växlar hela tiden mellan de olika rösterna.)
Hmmm. Ska vi sansa oss lite och försöka undvika att ställa en psykiatrisk diagnos på detta... bara en stund till.
Mitt "Märtaprat" är så smittande att även barnen (i olika grad) har lagt sej till att tala för Märta med hennes röst och alla hennes "faktiskt." Den enda som helt klarat sej från denna åkomma men som upplever det väldigt prövande att leva kring den är inte helt förvånande... ja, vi säger det tillsammans va?!... Maken!

Nu har som sagt ännu en liten prins flyttat hit.
Å självklart talar jag för honom oxå. Hans röst och självsäkra inställning till livet är väldigt lik Märtas.
Jag har prövat en skånsk dialekt till honom, men det vill sej inte riktigt.
Nu börjar det bli riktigt tokigt när vi för samtal...
Märta säger en sak, Gottfrid säger sitt, jag håller inte med, Gottfrid vidhåller sin ståndpunkt, Märta svarar nåt helt annat...
Ja det kanske är svårt att... som frisk... förstå sej på detta märkliga beteende.
Får se om jag kan spela in en video på detta vid tillfälle.
När vi för samtal?!
Åhhh, i princip jämt.
På promenader, framför tvn när vi ser en film, när vi äter...

På tal om mat. Det är kinkiga små divor jag har till hundar.
Trots bästa hundfodret i La Stada så duger det inte riktigt till.
Märta har alltid fått vispgrädde i sin mat.
Vi lägger åtskilliga stålar på vispgrädde i Astas hushåll.
Gissa vem som inte är nöjd med det?
Just det, han ja...
Till mitt och Märtas försvar så äter hon mindre mängd foder, kanske hälften av vad hon borde, så hon behöver lite energiberikande tillsatser. Och dubbelt så mycket mat hade ju oxå blivit dyrt.
Gottfrid visade sej vara inte fullt lika lättmutad. Han tyckte inte vispgrädden var nån höjdare... om den inte råkade vara i Märtas stulna mat.
Nej, Gottfrid är mer en köttkille. Han vill ha nötfärs i sina tre mål mat om dagen för att göra annat än att bara föraktfullt lukta på maten och säga"Det tänker jag inte äta mamma, faktiskt inte. Å tog du hit en liten valp för att han skulle svälta ihjäl kanske?! Va?! Var det så du tänkte. Det är faktiskt inte snällt faktiskt."
Så ja, jag steker nötfärs. Tre gånger om dagen.
Mini... den tokan... föreslog att jag skulle steka HELA dagens nötfärs.
Ehhhh?!
Han vill ju så klart ha den nystekt. Hur tänkte hon där? Tänkte hon alls?
Just den ökade nötfärsbudgeten har maken tack å lov ingen koll på ännu.
Å jag... ja jag hoppas att han en dag ska säga" Nej, vet du mamma, från o med idag är jag en stor kille som helst äter mitt utmärkta kvalitetsfoder naturellt.
Mmmm.

Så sover jag som sagt i köket.
På en tunn utsliten skumgummimadrass vi tänkt slänga många gånger. 90 cm bred. Eller om det är 80 cm. Detta tillsammans med en vuxen Dogue de Bordeauxtanta och en för varje dag lite större valp.
Å jag sover gott!
Mycket goare än på övervåningen i min 1,40 säng.
Jag har ju sen flera år tillbaka haft eget sovrum. För att maken snarkar så och tar plats i dubbelsängen.
Ja ni kan tänka er att han nu har sina invändningar.

Jag umgås helst med mina djur.
Är ogärna borta från dem längre än nödvändigt.
Ogillar att gå på fester el andra tillställningar när jag är ledig för "det stjäl tid från hundarna."
Sanningen är att jag inte litar på att någon annan tar hand om dem, inte som jag kan.
Noterar ju att människor i min omgivning lättare lämnar ifrån sej sina spädbarn än vad jag lämnar mina hundar och så var det även innan Gottepojken kom.
Utomlands nån vecka får jag blockera tankarna allt vad jag äger o har.
Det brukar gå bra de första dagarna, eller ja... bra å bra... det är hanterbart.
Men i slutet av veckan har jag saknat Märta så att ingen ens får nämna hennes namn. Eller ordet "hund" eller "djur" eller något som kan associeras med henne.
Tankegångarna kan bli avancerade.
Mini sa sist "Titta, en fisk" när vi badade.
En fisk -> kan ätas av katter-> hund!
Å så började jag grina!
Det finns inga människor jag saknar så snabbt och så ursinnigt.

Men det var först ikväll jag insåg att det nåt patologiska nivåer.
Gottfrid låg och sov på golvet. Jag kröp nära. Han luktade kiss i ansiktet. Hundkiss.
Jag pussade honom ändå. I mungipan, på öronen, på munnen, på kinden.
Hela tiden medveten om kisslukten och PLÖTSLIGT slog det mej... vem förutom jag skulle göra nåt sånt här?!

Nu! kära vänner har ni fått en liiiten inblick i min konstiga sinnesvärd.
Så varsegoda. Dignosgissning på detta?!

Puss/ Asta

Ja... här är hon. Galenpannan från Halland. 


tisdag 18 september 2012

Asta om gudstro

 

Jag fick några spännande frågor ändå från några av mina läsare. Än är det inte försent om du undrar något... det är det ju för övrigt aldrig... det allvetande oraklet Asta finns alltid till er tjänst. :)

Nina skrev så här:
Min fråga rör religion -har läst tidigare att du tror på Gud men du har inte specificerat en särskild religion så antar att du har din egen tolkning... Hur ser du på religion i dagens samhälle? Gör religion egentligen någon nytta i dagens samhälle eller ställer den mest till med bekymmer? Då pratar vi islam/kristendom/katolicism/hinduism/buddhism - alla religioner...

Jag har i hela mitt liv varit en sökare...
Funderat mycket på "De stora frågorna" i livet.
Varför är vi här? Vad är meningen med våra liv? Vad händer efter döden? Kommer de göra fler säsonger av "Bonde söker fru" Finns Gud? Existerar det någon högre mening?
Jag är andlig och öppen till mitt sinnelag men oxå en realist av stora mått vilket krånglar till det för mej.
Min Gudstro bygger mer på en önskan om att det finns en Högre makt som ser efter oss än en övertygelse om att så är fallet.

I olika perioder har jag tyckt mej komma närmare Gud. I perioder har jag också arbetat hårdare för att göra det. Jag kan känna avund på de som är djupt troende, som alltid har någon att förlita sej på.
Det verkar så tryggt och mysigt... i synnerhet för en trygghetsknarkare som jag.
Men så kommer min realistiska och analyserande sida in och förstör emellanåt.
När jag inte får ihop det...
Hur mycket ont som drabbar människan i världen. I synnerhet kvinnor och barn.
Om Gud ser allt detta men låter det ske är han då god?
Om Gud ser men inte kan göra något är han då allsmäktig?
Det teologiska problemet är svårt att få ihop för mej som för så många andra.

Ändå kan jag ibland känna en närvaro. En tröst.
I riktigt oroliga och svåra situationer har jag... opåkallat utan att ha bett eller tänkt på Gud... känt det som att "något" tar mej i sin famn och jag blir lugn. "Något" har lovat mej att det ska gå bra eller att jag åtminstone kommer att klara av det.
Jag kan inte riktigt beskriva, men det är en väldigt stark och påtaglig känsla.
I sådana stunder så har det känts självklart att det är Guds närvaro.
Att Guds uppgift av någon anledning inte är att förändra eller påverka det som sker här på jorden... gott och ont... men att han håller oss i handen och leder oss igenom.

Min Gud bryr sej inte om ifall man går i kyrkan.
Han bryr sej sannerligen inte om vilken nationalitet eller sexuell läggning du har.
Min Gud ser din strävan och dina handlingar.
Alla religioner har samma Gud. Det är bara olika tolkningar.
Men för mej är just kristendomen en så vacker tolkning då det är förlåtelsens tro.
Jesus dog på korset för din och för min skull.
Så älskade Gud människorna att han offrade sin egen son.
Så vad vi än gör, hur vi än i vår strävan misslyckas, vad än våra tillkortakommanden är så är vi förlåtna.
För mej är det så vackert. Så tröstande.

Jag tror inte Gud bryr sej om hur gärna du vill ha grannens bil (eller om du suktar efter hans hustru) i hemlighet. Jag tror Gud inte har tid med att banna dej över hur ofta du ber eller om du stoppar in ett smakprov i affären när du handlar lösgodis.
Jag tror Gud bryr sej om hur väl du förvaltat ditt liv. Hur du har älskat. Hur du har arbetat med dej själv och dina demoner.
Det finns ingen plats som är Helvetet... helvetet bär vi alla inom oss. Bara vi kan begränsa det och mata de goda sidorna hos oss själva. En dag får vi kanske svara för de valen vi gjort i livet. Eller de val vi inte har gjort.
Gud kommer alltid, oavsett, förlåta oss.

Krig som uppstår i Guds namn...
Religion orsakar inga krig. Det är människor som gör det. Fattigdom. Utbildningsbrist. Orättvisor. Fanns inga religioner så skulle människor kriga av andra orsaker. Det finns ingen religion som rättfärdigar övergrepp. Både bibeln och koranen tolkas av människor.

Jag tror att behovet av att tro på Gud kommer att bestå.
Människor kommer alltid att söka en djupare mening och större svar.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel kör igång!

 

Höll ju på att glömma!
Men NU kör vi igång!
Bloggdalas egen Bokcirkel som jag aviserade om för ett tag sedan.
Ett visst intresse fanns ju ändå.
Minns inte i skrivandets stund vilka som kände sej manade men Ergo Sum, Freja, Köpenhamnsmamman, min äldst dotter var fyra sköna quinns som ville vara med.
Har för mej att det var fler... förlåt att jag inte minns här å nu.
Huvudsaken är ju att ni själva vet att ni ville vara med!
Å har ni inte anmält ert intresse tidigare så är det inte för sent ännu.
Bara häng på!

Så här kör vi...
Anmäl er gärna igen.
Vi läser samma... nej, inte samma exemplar, det känns onödigt meckigt :)... bok på utsatt tid, en månad.
Därefter så skriver vi var sitt blogginlägg där vi recenserar boken. Storyn, språket, för och naktdelar, känslor den väckte... eller inte väckte. Lite hur vi har lust, det är ingen tävling om att göra det bäst.

Jag börjar, eftersom jag kläckte idén.
Jag har då valt "En dag" av David Nicholls.
Den 18:e oktober recenserar vi!
Känns det okej?!

Puss/ Asta

Oj så gulliga ni är...

 

... Tusen tack för responsen på mitt "frågeinlägg" lite längre ner.
Så himla många frågor blev det ju inte men ni kommenterade flitigt i alla fall och svarade snällt på mina frågor. Ni är världens bästa!!!
Jag ger det dagen om fler vill svara/ fråga.

Intressant att så många verkar gilla "dagboksinläggen", eftersom jag själv tycker att det finns rätt få bloggare som i längden gör det intressant så tog jag kanske felaktigt för givet att mina läsare kände likadant och jag har alltid lite dåligt samvete när ni serveras för många sådana på raken.
Sen går det ju så klart inte som bloggare att BARA lyssna på vad läsarna vill ha, ni är för många och tycker för olikt helt enkelt.
En del tycker säkert det blir för mycket hundinlägg... vet inte om jag själv skulle velat läsa hundratals inlägg om sköldpaddan Sture, burmakatten Sven, hästen Olof... samtidigt finns det många som önskar sej FLER inlägg om Märta & Gottfrid.

Idag är sista semesterdagen. Egentligen skulle jag ha varit ledig imorgon också men den dagen bytte jag i samband med att valpen kom hem och jag skulle vara ledig då.
Så det blir till att köra ett kvällspass imorgon. Å missa Bonde söker fru å Dallas.
Kan nåt sånt verkligen klassas som ett i-landsproblem?
Sen är jag ledig på torsdag igen innan jag arbetar helgen och en tuff höst rullar igång.
Blir trött bara jag tänker på det.
Men idag är idag. Idag skall njutas till fullo av tvätt och duggregn.
Ska åka å handla mat med.
"Men du hade ju inga pengar?!" tänker kanske näsvisa läsare nu.
Nej, men jag fick låna. Av äldsta dottern!!! Hon som själv aldrig lånat pengar av mej!
Känns "så där"... men va fan, bättre att hålla det inom familjen än att söka upp Cash Buddy.
Jag får väl försöka kompensera det där på nåt vis senare.

Nu väntar duschen.

Puss/ Asta

God bless America

 

Det pratas så mycket om "muslimerna" och om "Den muslimska världen", men kan vi inte prata lite om USA nu så här på morgonkvisten?

USA är verkligen ett land som gör mej schizofren... jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna inför världens mäktigaste stormakt.
Jag har aldrig varit där. Egentligen aldrig haft nån större lust att åka dit heller.
Jo, New York finns så klart på min "att göra innan jag dör lista" och nog kan jag tycka att det verkar småballt med en klassisk roadtrip oxå men om jag kommer iväg på det senare någongång är en annan fråga.
Min make har varit i Las Vegas vid två tillfällen och uppträder i och med det lite som "USA expert" här hemma när vi diskuterar amerikansk politik, problematik eller mentalitet.
Han VET minsann. Han KÄNNER den amerikanska mentaliteten.
Jo jo.

Själv kan jag inte påstå att jag kan särskilt mycket om USA och kanske är det därför jag blir förvirrad.
Amerikanarna verkar ha en lustig inställning till livet. Många heliga kor som känns främmande för oss här i det kalla norr.
De ter sej som minst lika fanatiska som "den muslimska världen" fast på ett annat sätt.
En blivande amerikansk president kan inte... om han/hon är sugen på jobbet... prata om förbud mot dödsstraff, inskränkning av vapenlagarna, aborter, homosexuellas rättigheter.
Att tala om höjda skatter uppfattas närmast som kommunistiskt.
De verkar ha osunt mycket av patriotiskt tänkande.
Svulstiga filmslut med vajande amerikanska flaggor, bredhakade amerikanska män som räddar världen till pampig musik. God bless America.

Alla som varit i USA vittnar om en vänlighet och en artighet.
En nyfikenhet på oss som kommer utifrån, en vilja att hjälpa till och att förstå vår bristfälliga engelska.
De öppnar dörrar, visar välvilligt vägen, ber så hemskt mycket om ursäkt om de råkar stöta till dej.
Detta i kombination med "we are the greatest" gör mej förvirrad.
De kan på tv visa oerhört mycket och rått våld men är pryda som små damer från -40 talet när det kommer till sex.
En annan sympatisk sak som man ofta hör om USA är deras syn på invandrare.
Bor du i Amerika är du amerikan. Punkt slut.
Har du inte sagt något annat förväntas du älska, ära och tjäna USA oavsett varifrån du kommer och hur du väljer att leva.
Det är fint.
Å andra sidan innehåller USA så stora klasskillnader att även en svensk moderat torde bli mörkrädd.
Svarta människor har fortfarande sämre förutsättningar, döms till längre straff, sitter oftare i väntan på dödsstraff än vita amerikaner.

USA får mycket skit av oss i Europa för att de ska lägga sej i allting, bestämma överallt, styra dagordningen. I krig men oxå i fredstid. Deras rädsla för terrorism har spridit sej till hela västvärlden och på olika sätt inskränkt allas våra liv i form av olika internet lagar.
De slår sej för bröstet över att vara "Världens största demokrati" men gör lite som de själva tycker kring detta. Ändamålen helgar medlen. Det visar inte minst Guatanamo där människor suttit inspärrade i evighet, ibland utan att ens veta vad de är anklagade för, och dessutom utsatts för tortyr och annat.
Samtidigt får vi aldrig glömma att det är tack vare USA som två världskrig tagit slut samt att de vågat ingripa i sprängdunkar Europa aldrig skulle vågat ta i.
Ett komplext land med andra ord.

Mitt Romney som kandiderar till presidentposten har gjort bort sej.
På en film som inte var menat till den stora massan diskuterar han ett problem med att bli vald.
Han menar att 47% av amerikanarna är lata och vill bli försörjda av staten (detta antagligen delvis för att de anser att det skall finnas någon form av sjukvårdsreform) och han resonerar kring att det inte gör dem mottagliga för löften om skattesänkningar eftersom de ändå helst inte jobbar alls.
Mmmm.
Tufft att se så på halva befolkningen som man säger sej vilja vara president för.
Själv anser jag att Barack Obama är det bästa som har hänt USA och att han självklart bör återväljas.

God bless the world om det inte blir så...

Puss/ Asta

måndag 17 september 2012

Nu går du banne mej in å kommenterar!!!

 Foto

Det var ett tag sedan vi hade frågestund på bloggen.
Det passar ju ypperligt när jag har bloggtorka dessutom.
Så är du ny läsare och känner att du behöver fylla någon kunskapslucka om Asta eller en gammal läsare som blivit förvirrad eller en anonym läsare som länge velat veta hur många kuddar jag har när jag sover.
Tveka inte att fråga.

Du kan tex fråga...
♥ Hur jag ser på att världens spås gå under 21:e december 2012?
♥ Vart jag drömmer om att åka trista regniga onsdagseftermiddagar?
♥ Vem som är min favorit i Ensam mamma söker?
♥ Huruvida Asta tycker att man skall hålla tyst eller skvallra om bästa kompisens man är otrogen?
♥ Vilken maträtt jag skulle välja om jag var tvungen att äta samma rätt varje dag i resten av mitt liv?
♥ Hur jag ser på fria sprutor till narkomaner?
♥ Vård till papperslösa?
♥ Om jag skulle kunna gömma en flykting?
♥ Bedra min man?
♥ Bära rosaglittrigt nagellack?
♥ Eller precis vad du undrar...
Jag kommer att svara så uppriktigt jag kan... sen får vi väl se, är ni totalt skamlösa så säger jag det!

Samtidigt skulle jag vilja passa på att fråga dej några frågor om det känns okej?!
♥ Hur länge har du läst min blogg?
♥ Hur ofta läser du bloggen?
♥ Hur hittade du hit?
♥ Vilken typ av inlägg gillar du bäst?
♥ Sämst då?

Nu tycker jag att ALLA tar sej tid att svara. Även du som normalt sitter å trycker och tänker att "äsch men inte skall väl jag?!" Jo!!! Nu om inte förr ska du!

Puss/ Asta

Äntligen, här är den!



 Foto: Min nya fina almanacka har kommit! Jippi

Min nya fina almanacka har anlänt. Det är fjärde året jag köper den från http://www.personligalmanacka.se
Personliga, fina, roliga att spara och suverän service!!!
Har BARA lovord till denna smarta och sympatiska firma.
(Å nej, jag är tyvärr inte sponsrad.)

Det är något särskilt med en ny almanacka tycker jag.
Blank, fin och lovande ligger den där.
Allt är lixom möjligt än.
Att gå ner i vikt, börja träna, leva mer mindfulness, roliga partyn, kärleksfulla dejter med sin partner.
Allt... allt finns det hopp om innan den har fyllts av arbetsturer, turbyten, akuttider hos nån psykolog osv.

Jag har med röd tuschpenna fyllt i alla viktiga födelsedagar.
Varje år sorterar jag bort några, varje år kommer några till.
Sen gör jag färgglada ballonger intill så jag säkert ska se... och notera... det.
Men på riktigt hjälper det inte alltid.
Jag har även fyllt i Frölundas matcher, dagar å vilka de möter.
Inte minst har jag fyllt i nästa semester. Första veckan i den nya almanackan. Vecka 48.
Adventsveckan.
Det är oxå tradition, att ta semester då och gå hemma o städa, hänga julgardiner, köpa julklappar och sippa glögg i lugn och ro.
En riktig njutarvecka. Kan varmt rekommenderas.
Vill man värna jämställdheten och inte tycker att "kvinnor ska ta semester för marktjänst" så kan ju faktiskt partnern ta en vecka semester med. Å putsa fönster tills knogarna narar sej han med.
Men så gör vi inte i Astas hus.
Nej, här dricker jag glögg vid lunchtid ensam o är väldigt nöjd med det.

Trots allt jag fyllt i så är sidorna väldigt blanka och tomma.
Är det någon som vill passa på att bjuda mej på en trevlig fest, bjuda in sej på en vinkväll eller kanske rent av känner för att planera en glöggafton så är det alltså NU ni ska hojta till.
Innan arbetspassen läggs till.
Innan plikterna.
Inplanerade dieter.
Sammanbrott.
Okej?!

Puss/ Asta

Jag är en naiv liten människa

 

Jag är verkligen en naiv liten människa.
Alldeles nyss började jag twittra... jag förstår ärligt talat ingenting av det egentligen, vet inte hur man gör och har 4 följare varav den en är Lillebror som vill vara snäll.
Men i alla fall, twitterkontot är öppnat och i och med det en helt ny värld.
Den som lämnat absolut störst avtryck på mej är Kent Ekroth, riksdagsledamot för Sverige demokraterna.
Att lämna stort avtryck är inte alltid i positiv bemärkelse.

Ja jag må vara naiv.
Jag har följt Sverige Demokraterna i massmedia. Hört Jimmie Åkessons slipade och förljugna stämma.
Hört och sett alla hans inlindade främlingsfientliga utspel.
Alla förstår vad han menar men han aktar sej noga för att låta öppet rasistisk.
Nej nej nej, han talar om övriga etablerade politikers vilja och brist på mod att se verkligheten, han talar omfördelningspolitik, han talar om att begränsa invandringen till Sverige, om att hjälpa människor i deras egna länder och sån bullshit.
Jag sympatiserar inte med honom någonstans, jag inser vem han egentligen är denna bankkamrerliknande gosse men jag trodde åtminstone att detta var deras stil.

Så läser jag Kent Ekroths twittrande.
ALLA hans twitterinlägg är öppet rasistiska.
Antingen pyr och spyr han av förakt mot "muslimerna" som västvärlden måste räddas ifrån eller så skickar han samma hat mot oss landsförädare och i synnerhet då hela massmedia som inte bara vinklar nyheter och sanningen så det ska vara förmildrande för de barbariska muslimerna utan dessutom utan att blinka LJUGER svenska folket rakt upp i ansiktet.
Kent Ekroth har inget slipat hos sej. Ingen bankkamrerlook. Skulle jag beskriva hans utseende är det snarare som de där osäkra men elaka killarna från högstadiet som la fällben på de yngre och skrattade rått när de slog pannan i golvet.
Ekroth hänvisar i sin twitter hela tiden till sin blogg. Den är en vidrig och utvecklad fortsättning på twitterinläggen.
Han är öppet rasistisk, öppet hetsande mot muslimer, öppet elak och hotfull mot sina meningsmotståndare.
Denna man sitter i riksdagen. Det absoluta politiska finrummet. Avlönat av svenska skattebetalare.
Där för att fatta beslut som rör dej och mej.
Å han låtsas inte ens!
På sin blogg skriver han att han inte tar ansvar för vad som skrivs i kommentarerna följt av en stor :)

Sverige demokraterna befäster i väljarbarometrar sin position som Sveriges tredje största parti.
Tusentals människor sympatiserar och röstar på detta parti.
Det är förstås mer skrämmande än Kent Ekroth själv.
I hans kommentarsfält kan man se nog med beundran över blogginnehavaren, förakt mot icke etniskt svenska människor, förslag på vad man skalll/ borde göra åt situationen samt hur de ondogör sej över massmedias förljugenhet och undanhållande av sanningen.
Sanningen?! Det är som en stor jävla otäck masspsykos.
Jag blir illamående, rädd och ledsen.

Sanningen är ju att massmedia inte alls ljuger och förskönar.
Tvärtom används ofta ett förenklat synsätt på konflikter.
Till exempel talar man om vreden och flaggbränningarna och attackerna mot ambassader till följd av Mohammedfilmen... vilket i och för sej är märkligt... med termer som "Den muslimska världen."
Ca 0,0007% av världens muslimer har demonstrerat mot Muhammedfilmen.
Muslimska VÄRLDEN?!

Puss/ Asta

söndag 16 september 2012

Hon är på det humöret fortfarande...

 

Nu ska jag skriva en luddig mening...
Jag läste någonstans, kanske i en kvällstidning, för ett tag sedan att "nu har vi konsumerat vad jorden klarar av för i år." Dvs vi har uppnått den kvot för vad klotet klarar av.
Det säger en del om den överkonsumtion vi ägnar oss åt.
När jag läste det återstod september, oktober, november och december av konsumtion, bilkörande, flygningar, förbränningar, sopor med mera med mera.

Vi lever i en värld där kapitalet styr. Där pengar är vår allsmäktiga religion.
Samhället är beroende av konsumtionen, omsättning av pengar, att exportera varor.
Vi uppmuntras och uppmanas att köpa mera, hålla hjulen rullande.
När ekonomin stramas upp för "vanligt folk" stryps oxå efterfrågan på kapitalvaror och vi lustköper mindre vilket i sin tur saktar ner ekonomin, får företag att gå dåligt och människor att bli arbetslösa.
Därför stimuleras vår köplust med sänkta räntor, med kampanjer, med ökade bidrag.
Vi uppmuntras arbeta mer. Fler ska arbeta.
Så att vi ska handla mera.

Slit och släng råder. Jag är en del av det som så många andra.
Vi shoppar mycket och billigt. En tröja på HM för 198 spänn, en klänning på GeKås för 129 kr, ett bord på Ikea för 298 riksdaler.
Tillverkat billigt utomlands, gjort att hålla en säsong om ens det.
Men vad gör det? Det är ju så billigt.
Vi köper billigt vin i bag in box hitflugit hela vägen från Sydafrika.
Byter mobiler som vi förr bytte underkläder.
Pengar måste rulla, samhällets hjul smörjas, kapitalet måste flöda.
Så byggs välstånd.

Om det då inte vore för det där klotet.
Som redan utsats för mer koldioxid än vad det klarar av i år.
Västerlänningar som ensam var å en belastar klimatet hundratals gånger mer än det egentligen klarar av.
Å samtidigt gnäller folk på bensinpriser. På att landsbygden måste få leva.
Well, det är en fördel om klotet gör det oxå.
Jag blir deprimerad när jag tänker på det. Vilket samhälle vi byggt upp, vilken söndrig vi alla är med om att delta i, vilket makt vi låtit kapitalet få... och är vi smarta nog att finna en väg tillbaka?
Ett annat sätt att odla välfärd på?

Jag är som sagt varken bättre eller sämre.
Jag kör bil när jag kunde åka kollektivt, jag shoppar gärna och onödigt, jag älskar att flyga till Grekland och jag är inte särskilt bra på att källsortera.
Men inom mej brinner ett behov och en längtan efter ett enklare liv som jag inte riktigt kan kanalisera.
Drömmen om landet. Om ett liv närmare naturen.
Kanske skrattretande för de som känner mej. Världens mest ohändiga asfaltsunge kärring.
Hon som älskar lackade naglar och höga klackar.
Men "hon" är oxå den som HAR dragit ner på sin konsumtion. Som inte längre känner samma lycka av en ny tröja utan som finner friden och lyckoruset i naturen med sina hundar.
Jag skulle behöva någon som visade mej vägen.
Var söker man en sån?

Mmm. "Hon" är tydligen på det där humöret fortfarande...

Puss/ Asta

Idag

 

Ännu en runda med min fina tant längst havet.
En timma lite drygt var vi ute å gick.
Det är verkligen som jag skrev på facebook till denna bilden... Min plats på jorden.
Fantastiskt väder, 15-16 grader, jag gick med linne på mej, och trots att september visade upp sej från sitt allra vackraste humör ligger hundratals och åter hundratals meter vattenbryn öde.
Turisterna har lämnat. Sommargästerna åkt hem.
Stränderna är naturella, inte iordninggjorda, tången ligger där den ligger.
Bara jag och min flicka.
Så laddas batteri. Där mår jag bra. Då är livet enkelt att leva.
Bara hon å jag.

Gottfrid verkar må bra idag igen.
Kanske var det bara magknip. Han pruttade fruktansvärt och under dagen såg jag honom inte bajsa en enda gång trots att vi var ute en hel del igår.
Sent i går kväll och under natten gjorde han "nr 2" tre gånger.
Å idag pigg och glad igen.
Inget ylande å skrikande. Sams med Pappi,
Imorse var han morgontrött och låg på kudden med mej till klockan var halv 12.
Idag har vi gått en egen runda, hälsat på barnen och klippt klorna.

Jag har några dagar ledighet kvar. Jobbar först på onsdag.
Får nästan lite ångest av blotta tanken.
Jag behöver få vara hemma. Behöver få leva det här lugnare livet tillsammans med hundarna.
Febrilt letar jag i tanken över ett sätt, ett sätt att tjäna pengar hemma, att skära ner på utgifter.
Ett sätt att få leva ett enklare liv.
Ja jag vet att jag har tjatat om det förr. Många gånger.
Maken blir deprimerad av att "ingenting händer", själv blir jag lugn och stressad av tanken på aktiviteter. Av tanken på att människor "kräver" saker av mej.
Det är jobb, det är kurser, sårmätningar, fackliga aktiviteter och fans moster.
Helt blanka dagar gör mej lugn.
Det är inte likt mej, jag var en gång en rätt social människa, men det har smugit sej på mej mer å mer.
Samtidigt fattar ju jag oxå att ett vuxet liv handlar inte bara om lust och tillfredsställelse, av att göra det som faller en in och sortera bort krav.
Livet är fyllt av krav å måsten å plikter.
Men ekorrhjulet jobba-> betala räkningar ->konsumera-> -> prestera -> jobba står jag inte ut med mer känner jag.
Diagnos på det?
Hemmafrussyndrom?
Depression?
Utbrändhet?
Eller ren jävla banal lättja?
Tja inte vet jag.

Puss/ Asta