Var ifrån kommer kvinnors lust att behaga män?
Är det biologiskt? Eller ett inlärt socialt beteende?
Vad tror ni?
De flesta kvinnor jag känner... men egentligen ska jag nöja mej med att tala för mej själv... gillar komplimanger.
Vi blir glada av mäns uppskattning varesej vi är singlar eller i en relation.
I all oskyldighet så där.
Det är viktigt att uppfattas som smart, rolig och snygg.
Eller åtminstone inte motsatsen. Dum, trist och ful.
En uppskattande blick med tillhörande leende eller en komplimang som känns ärlig kan göra hela min dag.
Det gäller väl i ganska hög grad även män men inte alls på samma sätt.
Vi kvinnor... jag... inordnar oss i spelet.
Skrattar artigt åt män som försöker säga nåt lustigt (även om det inte alls är det.)
Fnissar, rättar till håret, gör oss så fördelaktiga som möjligt.
Rodnar lite och slår ner blicken vid en komplimang. Eller visar öppet förtjusning och ler så man ser hörntänderna.
Behagar.
Det slog mej en gång att det är väldigt "kvinnligt."
En man sa något plumpt och fånigt, jag minns inte ens längre vad.
Jag skrattade.
Den plumpa mannen gick.
En annan man satt kvar och frågade mej direkt "Tyckte du att det där var roligt sagt?!"När jag svarade nej så frågade han "Men varför skrattade du då?!" på ett provocerande vis.
Tja, för att vara artig. På ren automatik. För att det på nåt sätt "förväntades" av mej.
Men jag kände mej dum när jag blev synad och ifrågasatt. För det VAR ju verkligen inte roligt.
Som sagt... biologiskt eller inlärt?
Samma sak med plumpa skämt. Skämt som gränsar till sexuella trakasserier.
Jag har inga problem... jo, jag har mindre problem... med att visa okända män mitt ogillande.
Men män man känner lite grann...
Även om det känns "obehagligt" så känner jag förväntningarna om att "ta det på skoj", "bli smickrad", "ta det som en komplimang", inse att "han menade ingenting illa", "inte ställa till en scen" osv.
Egentligen är jag ganska trött på det. Trött på mej själv. Som alltid måste duga. För alla.
Spelar det nån roll om en man tycker att jag är otrevlig, aggressiv eller humorlös?
Om det faktiskt var han som var distanslös först (utan att själv inse det.)
För jag tror faktiskt att det ÄR just så. De flesta män menar ingenting illa när de "tar" sej rättigheter, de ser det själva som en komplimang.
Vad tänker du?!
Puss/ Asta
Vad skönt att Märta mår bättre och har börjat bli sig själv igen,jag lider med dig varje gång hon blir sjuk. Förstår så väl hur mycket hon betyder för dig. Jag undrar nu, har du ingen försäkring på hundarna så du endast skulle behöva betala självrisk?
SvaraRaderaHelena
Tack Helena. Vad snäll du är!
RaderaJo, jag har henne så klart försäkrad. Livmoderoperationen kostade eg över 16000 med självrisk betalade jag 4500 ungefär. Å så nu då, av nån anledning så accepterar inte Agria tandskador. Endast trauma på tand... om den gått av ex.
Det är helt galet då hål i tänderna både gör ont och orsakar infektioner som kan ge allvarliga/ livshotande tillstånd om de inte behandlas.
Kram
Jag har ju mött det här så många gånger nu i dejting sammanhang där män tror plumpa skämt, anspelningar på sex eller att det räcker att säga att man är het osv - så är allt klart. Blir både förnärmade och lite sura om man visar att det där var ju inte så skoj eller attraktivt och "Varför säger du så till mig?" Men kanske får det dem att tänka till. Jag vet inte? Men det ligger mycket i det du säger. Kram kram!
SvaraRaderaJag tror fan jag ska pröva. Bara för skoj skull, vara helt allvarlig uttråkad nästa gång de drar ett trist skämt el fräsa ifrån när nåt inte känns bekvämt.
RaderaKram
Jag ska vara den förste att observera detta Asta ;)
SvaraRaderaFint. Inget mer fnissande alltså ;)
RaderaJag har blivit så gammal att jag definitivt inte skrattar åt plumpa skämt från fåniga män!? Har hänt ett par ggr i sommar på jobbet.... Trodde faktiskt sånt var utrotat bland den yngre mansgenerationen, men icke......
SvaraRaderaSvårt det där...beror lite grann på vem som säger det...om man kan säga ifrån eller inte. Men nog har jag skrattat för mkt också känns det sådär efteråt.
SvaraRaderaVi har också tjafsat lite om pengakostnad just vad gäller djuren. Förra året stod fölet på djursjukhuset i några dagar...30 000 spänn plus att tikarna blev huggormsbitna o inlagda på djursjukhus...en del pengar trots försäkring...i våras blev hästen sjuk i kolik igen o nu Dillen som är ofta på djursjukan...jo det har blivit en del diskussioner men va fan ska man göra då. Ja det är trots allt jag som bestämmer i de här frågorna har jag... hm..bestämt mig för...fast visst det är inte kul med pengar som bara försvinner.
Ang provsvaren så skulle jag få besked i slutet på nästa vecka. Tycker det är mest jobbigt med illamåendet trots allt. Det går mig på nerverna. Kram!
Hmmm. Intressant inlägg.. *ler* Jag är övertygad om att det är mänskligt att må bra av ärligt menade komplimanger, leenden och uppskattning. Alla mår väl av det. Jag mår verkligen väl av det. Men jag ger mycket mer komplimanger än jag får - om man nu skulle räkna.
SvaraRaderaPlumpa, sexistiska skämt, kan komma från båda håll. Men jag har aldrig fnissat åt dem, aldrig "för husfridens skull" dragit på smilbanden. Tvärtom, jag blir då sådär fånigt stirrande. Jag stirrar på personen i fråga onormalt länge. Och nollställer ansiktet. De allra flesta brukar börja skruva besvärat på sig. Om inte, så drar de bara på en än högra växel och gör därmed TOTALT bort sig själva. Tafsar någon på mig och jag ogillar det klämmer jag tillbaka. Och skulle de vara direkt otrevliga, irl, i cyberspace eller dylikt, går jag bara därifrån, stänger av. Utan att ens be om ursäkt för det...
Kramar
Säkerligen inte helt förvånande så känner jag inte igen mig alls. Jag garvar aldrig någonsin åt skämt jag inte finner roliga, vare sig det är män eller kvinnor som levererar dem. (däremot garvar jag vrålhögt om det är något jag finner kul)
SvaraRaderaInte heller är jag särskilt fåfäng och fixar mig för att folk ska tycka eller tänka något om mig. Jag tänker helt enkelt inte på vad folk tänker.