måndag 20 augusti 2012

Nej, det var väl inget att fira...


Det lider mot kvällen och jag känner att jag behöver sammanfatta mina känslor å min dag.
Det är ännu en sån där fantastisk sommarkväll.
Det har varit kvavt och hett hela dagen men nu med mörkret kommer lite mer syre in och ändå är det ljummet i luften. Alla fönster å dörrar står vidöppna.

Jag tog en underbar promenad med Märta tidigare ikväll ner till havet.
Hon badade och jag satt med fötterna i vattnet å såg på.
Jag spelade in en video till er. Mitt livs första videoblogginlägg som faktiskt blev riktigt bra.
Vimsigt å svettigt å lite kul. Problemet är bara att jag inte fattar hur jag får in det.
Oron över att lämna Märta hos veterinären har kommit krypande.
Naggar sej in i mej. Jobbigt att göra det ensam.
Att lämna och sen tvingas åka till jobbet och faktiskt vara en fungerande sjuksköterska medans min hund är där rädd å orolig och sen ligger sövd på operationsbordet.
Med livmoderinflammationen gick allt så fort, var så akut och jag hade lixom inget val.
Dessutom var hon så dålig och i och med det rätt foglig.
Nu lär det bli andra bullar.
Nåja, bara allt går bra. Bara det blir gjort.
Det kommer bli en jobbig vecka att hinna noja upp sej på.
Min skatt.

Bröllopsdagen kom å gick.
Maken hade såklart inte en susning.
Jag vet inte ens varför jag orkar bli besviken.
Jag fick berätta det för honom men inte ens då gjorde han nån affär av det.
Inget "oj, nej men gumman jag har glömt", inget övrigt gullande heller.
Han bara konstaterade att nr 24:a i ordningen var ju inget jämt ändå.
Nä okej.
Nästa år kunde jag kanske få en ros sa han.
Vi får väl se om jag tycker det är värt att vänta på då...
Istället för romantik passade han på att gnälla lite över hur mycket MINA hundar kostar.
Lite "suck å jaha" känns det som.
Ja varför skulle den här dagen vara annorlunda lixom?!
Nej,usch nu låter jag förfärligt bitter.
Bort bort bort.

Dallas.
Oj, fann mej själv med att få ett stort lyckligt leende i hela ansiktet när jag hörde signaturmelodin och såg vinjetten. Å visst var den oväntat bra?! Massor av klyscher och intriger.
Å söta pojkar icke att förglömma. Å JR är still going strong.
Kul! att den är tillbaka.
Robinson lämnade mej faktiskt med en trött känsla. Kommer säkert att följa så gott det går med jobbet men det kändes inte jättespännande.
Ska se på morsorna nu via tv3 play tänkte jag.
Så det bli NÅN romantik i Astahuset ikväll.

Puss/ Asta

15 kommentarer:

  1. Ja, visst var det härligt att återse Dallas !!
    JR is still going strong :D
    Jag bara säger Robinson, Fortet mm, kom med nåt nytt FÖR HELVETE TV4!!!
    Robinson har jag aldrig varit ett fan av men Fortet var ju kul... I BÖRJAN!!
    Ha en bra dag!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nog Robinson är halvbra. Fortet däremot... det är lixom Gladiatorerna hopplöst passé och dessutom barnprogram. Kram

      Radera
  2. Dallas var härligt att se, missade dock slutet då en väninna ringde!Vad hände?

    HA en bra tisdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu vet du ju redan vad som hände. Härligt att vi delar denna lycka

      Radera
  3. Tråkigt att inte bli uppvaktad någon gång... suck. Enda trösten är väll att det inte är av elakhet som han inte köper blommor, choklad eller ordnar en romantisk middag. Han är bara inte sån. Tyvärr...
    Och mamma... ingen, vi eller Märta, tvivlar på din kärlek till henne. Som du förklarat det när de gäller barn.. när det kommer en ny, ja då öppnas ett nytt rum i hjärtat. Gotte har inte tagit någon av din kärlek du har till Märta. Den finns kvar, uppriktig och översallande! :) Kram!

    SvaraRadera
  4. Dallas...äh...inte så impad. Det bli aldrig samma sak när en gammal såpa grävs upp. Och det är okej att vara missnöjd när man inte får det man behöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte impad?! Var du för ung för Dallas när det begav sej? Dallas är det bästa som hänt mej i tv väg på... ja, år! :)

      Radera
  5. Ja, fy för att lämna sina djur och sen behöva åka och jobba... Minns när vår aby började kräkas kraftigt och den första veterinären sa att vi skulle avvakta minst ett dygn, men jag istället åkte till en annan veterinär tidigt nästa morgon, fick lämna in katten där och vid lunch hade de fått akutoperera honom eftersom en hårboll blockerade hans tarmar... Det samtalet var inte kul att ta på jobbet, men samtidigt var jag glad över att jag var så envis i mitt sökande efter hjälp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... man ska lyssna på sitt inre. Vi känner våra djur väl. Bara nästa tisdag är över så har Märta betydligt större chanser att leva längre. En tand mindre. Å en stor infektionsrisk mindre. Kram

      Radera
  6. Hej Asta!
    Vill bara säga att jag tycker din Blogg är riktigt bra, igenkänningsfaktorn är hög för mej vilket gör den ännu roligare att läsa, tycker även om att läsa om dina hundar fast jag inte är någon hundägare men det övriga livet du beskriver kunde snudd på vara min egen tillvaro. Som sagt, kul Blogg och toppsnygg layout!
    Mvh Ingela i ett regnigt Ö-vik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingela. Tack!!! Vad glad jag blir. Över att du läser, gillar å lämnar avtryck. Jag är lyckligt lottad. Kram på dej.

      Radera
  7. Trist med bröllopsdan....fast här glömmer vi båda bort den där dan varje år men vi brukar lägga in den nån annan gång när det passar bättre. Jobbigt med Märta. Dillen han skulle behöva bli av med tandsten... eftersom jag inte får bort allt själv....men jag drar mig just för att söva honom. Märta verkar vara seg hursomhelst så det går nog bra. Sen kan du ju hälsa din man att han ska vara glad över att du inte har hästar...där går det pengar...hundar är ingenting jämförelsevis.kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmmm. Ska hälsa maken det, det är ett jävla gnäll på försäkringar, mat å annat. Tänk vad han investerar i sin hustrus mentala hälsa då?!
      Jobbigt med Dillens tandsten, det ÄR ju inte bra för dem, samtidigt vet jag hur det tar emot att söva. Nåväl, jag har inget val med det jäkla hålet. Fasen med att hon fått så mkt kakor, glass, vaniljsås å annat. Har mej själv att skylla. Kram

      Radera
  8. Ibland blir jag bara så j*a trött på att lyssna på allt gnäll som vissa anser sig ha rätten till i ett äktenskap! (i ditt fall J) Och att glömma - gång på gång - är bara ett satans tecken på ointresse!! OK, om man hade haft det som Millan beskriver det; ingen kommer ihåg och man firar vid ett annat tillfälle - då är det ju liksom på bådas ansvar. Men har man tydligt sagt ifrån att man VILL fira, att man tycker att det är värt det, och att man faktiskt vill att den andre gör en ansträngning... DÅ, då är det förbannat dålig stil av den andre.

    Asta! Jag tycker att det var skräp av J!!! JAG skickar dig många kramar!!!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare