söndag 12 augusti 2012

Miljöträning



Ikväll skickade jag iväg Mini med pojkvän på långrundan med Märta.
När de gått så tog jag och Gottfrid oss en promenad runt kvarteret. Det var en vacker ljummen kväll.
Min lilla kille är inte den kavata typen.
Det är lätt att tro när man ser honom i sin hemmiljö med storasyster som han numera känner att han är kaxigare än vad han egentligen är.
Fortfarande gnäller han i början av alla promenader och vill helst gå tillbaka till tomten.
När vi väl kommit en bit går det bättre.

Som med all annan hunduppfostran finns det lika många råd som det finns hundägare.
Jag har aldrig haft en valp med detta lynnet och får lita lite till min magkänsla och sunda förnuft när det gäller hur jag skall hantera det.
Jag tar lite i taget. Nån upplevelse om dagen.
Jag agerar lugn, peppande och med ett "åhhh- vad- detta- var- roligt- och- spännande- attityd."Jag erbjuder min famn och ben att gömma sej bakom men jag ömkar inte.

Idag gick vi förbi en granne som har en perfekt hundkompis till Gottfrid.
En snäll, vuxen cocker spanieltik. Vi gick in på deras tomt och efter lite pipande från lilleman vågade han sej på både att gosa med ägarna till cockerrn och att leka lite med tiken.
Tiken som var en dröm och lämnade fram sina leksaker till utlåning.
Där blir det fler besök.
Vi träffade en annan granne med en vuxen liten mane (halva Gottis storlek) som var snäll men inte så leksugen och trots att den inte morrade utan bara visade med sin hållning uppfattade min fina valp signalerna och höll avstånd.
På hemvägen träffade vi på både en rökande tonåring och cyklande barn som han fick hälsa på.
Han hälsar gärna men utan större intresse, det är hela tiden mej som han helst vill vara med och det tycker jag känns helt okej och naturligt för en valp på 11 veckor.
Mina andra hundar har som valpar inte alls hållt samma koll på vad mamma är så det känns som ett angenämt problem.

Även om Gottfrid är en smula försiktig. Hmm, grannarna döpte raskt om honom till "Gnällis" och kallade honom mammegris :) så är han positivt lagd och han tar mod till sej efter en kort stund.
Han kommer behöva en hel del miljöträning och jag ska se om jag kan finna mej en bra valpkurs.
Det lär INTE bli brukshundsklubben igen känner jag, och jag säger det med visst vemod för under så många år var det en stor del av mitt liv och det har så bra miljöer. Att bara sitta där vid apellplanen och titta när de andra tränar tex.
Finner jag ingen så får jag vara extra aktiv med att själv hitta sociala situationer och snälla hundar åt honom. Det är ju egentligen inte själva fostran jag behöver hjälp med, den ska jag nog reda upp själv utan miljöträningen en valpkurs innebär. Så småningom skall vi oxå gå någon form av spårkurs eller liknande. Jag tror en valp som Gottfrid behöver aktiviteter där han får lära sej att lita på sin egen förmåga och på så vis vinna självförtroende. Han uppskattar dessutom redan sökövningar efter godis vi gör i trädgården. Efter bara en gång el två slutade han använda blicken och satte ner den lilla nosen i backen.   

Jag är så kär i min lilla kille. Men det kanske ni redan har märkt?

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. *ler* Lille fine Gotte. Han kommer att bli en utmaning på ett annat sätt än Märta, men vet du vad? Jag tror det är bra. För då blir det så tydligt att han inte ersätter Märta, utan är en helt egen person att älska!

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Ergo. Håller med.Det är bra att han är sin egen personlighet.
    Han är underbar. Mild och fin. Ja jag är kär.Vansinnigt. Ingen man har någonsin framkallat samma lust att röra vid, pussa på, vara nära. Möjligtvis sonen som liten då. :) Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare