måndag 20 augusti 2012

Lång och trogen tjänst



Det sägs att det svåraste jobbet som finns är att fostra barn.
Jag vet inte om jag håller med, med barnen får man den där oändliga kärleken på köpet, och då går ju lixom allting. Allt från koliknätter till tonåringens vredesutbrott.

Nej, det svåraste jobbet som finns måste vara att hålla ihop ett långt äktenskap
Åtminstone om man försöker göra det med en smula värdighet i behåll.
Imorgon har jag varit gift i 24 år!
Tjugofyra... förstår ni?! Ett år från silverbröllop lixom.
Här gäller det banne mej att härda ut för jag antar att man då tilldelas någon form av tapperhetsmedalj för lång och trogen tjänst?!
Kanske i form av en resa eller en diamantring. Eller både ock rent av?!

Vi har egentligen aldrig firat vår bröllopsdag, varför vet jag inte.
Kanske har vi haft nån extra mysig mat någon gång eller gått ut å käkat, jag minns inte...
Något år har jag säkert via känslomässig utpressning lyckats få mannen att köpa några rosor till mej.
När vi varit gifta i 20 år så var vi på Kreta.
Det året var det väl tänkt att vi skulle fira lite...
Det årets Greklandsresa blev en katastrof. Med äktenskapliga förtärande gräl, inte alls helt olika dem som utspelade sej i " I vulkanens öga."
Som grädde på moset, lax på löken, nubbe på sillen så fick vi salmonella.
Diarréade, magkrampade och frossade med 39 graders feber i hettan.
På själva bröllopsdagen satt jag invirad i ett överkast på toa och bajsade med en whisky brevid mej medan mannen var med övriga sällskapet ute å åt. Jag hade så ont, så hög feber,var så ledsen och livet var verkligen bara skit!
Bröllopsdagen from hell!
Kanske ska jag tagga ner önskningarna på resor och diamanter och nöja mej med att önska att DEN bröllopsdagen aldrig går i repris?!

Vad är hemligheten då kanske ni undrar.
Hemligheten med ett långt äktenskap?
Tja, jag önskar att jag kunde säga så där fina saker som att aldrig somna osams, att alltid respektera varandra, att kyssas varje dag, att aldrig sluta vara attraktiva för varandra.
Så är det kanske för en del, men inte för oss.
Vi har somnat osams hur många gånger som helst, skilts som osams oxå för den delen och det finns stunder som jag tyst men febrilt önskat "hoppas att han aldrig mer kommer hem, låt honom rymma, köra ihjäl sej eller vad fan som helst."
Vi respekterar sällan varandras skilda åsikter och vi kysser definitivt inte varandra dagligen!
Nej, för vår del har det nog under långa perioder varit på ren uthållighet och envishet.
En smula lathet, en portion rädsla, en gnutta tur.
Ja å så givetvis en enorm kärlek till varandra.
För även om det inte är passion varje dag, och kanske inte alltid RÄTT sorts kärlek så är vi varandras familj. Vi har ju inte särskilt mycket släkt (med vettet i behåll) och inte så där vansinnigt mycket vänner heller så vi är varandras allt på många vis.
Han känner mej som ingen annan, jag känner honom som ingen annan.
Det är inte så värst mycket mer romantiskt än så. Men inte heller mindre romantiskt.
För vem är det som säger att äktenskap bara kan byggas av en VISS sorts kärlek?!
Vem har sagt att man efter 24 års äktenskap måste ha ett bultande hjärta och ett längtande underliv?

Ibland kan jag sakna att vara kär. Ni vet fnittrigt, hopplöst,flämtande förälskad.
Sakna att leva med någon som mer delar det jag tycker är stort å viktigt i livet. Hundarna, naturen, det lilla å det enkla. Sakna uppskattning, romantik och ja... sakna.
Precis som han förmodligen gör.
Samtidigt var det så här livet blev och det är inte fy skam. Jag... vi... har det bra.
Min make är på många sätt en fantastisk man.
Vi är varandras livsprojekt. Är inte det vackert så säg?!
Så grattis älskade maken på bröllopsdagen. Må det bli många fler... salmonellafria... bröllopsdagar.
Minns du vad din pappa alltid sa om mej?
"Hur fan lyckades du knipa och behålla en kvinna som Asta?!"
:)


Puss/ Asta

14 kommentarer:

  1. Vackert A - mycket vackert!! Och ack så väl jag förstår.. Grattis fining!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ergo.Tack. Kramen till dej å hoppas att du får en fin dag.

      Radera
  2. Grattis och så himla fint skrivet! Den där bröllopsresan måste varit hemsk, blev lite rörd när jag läste. Jag kan förstå ensamhetskänslan. Kram kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria, ja det var verkligen en vidirg resa.
      Vi bodde jättefint, havet var underbart men vad hjälper det?!
      Bröllopsresan from hell. Kram

      Radera
  3. Grattis världens finaste föräldrar, <3

    SvaraRadera
  4. Mikael Lagerqvist20 aug. 2012 02:00:00

    Eftersom "imorgon" har blivit idag så: Grattis på er.
    Ni är ju unga än så ni har ju möjlighet till att få fira både Guld och Diamantbröllop.
    Allt är inte är smärtfritt, skulle det vara det så är det verkligen vara något som är fel. Så fortsätt med ert recept för ert äktenskap så kommer ni dit så småning om.

    Puss o Kram på er

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mikael... både guld och diamant säger du. Tja, vi får väl se.
      Tar det år för år, men den där tapperhetsmedaljen SKA jag ha. :) Kram tillbaka.

      Radera
  5. Haha! Jag snubblade in här av misstag och jösses vad jag fnissar! Det ÄR ju på det viset! Inte fan är jag galet kär i min man längre, jag önskar också livet ur honom mellan varven men vi älskar varandra, vi är varandras familj och trygghet.
    Vi har bestämt oss för att det har ska fungera och so far så gör det ju det.
    Tack för dagens sanning!

    //mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mia. Vad kul att du snubblade in. Snubbla gärna in fler gånger.
      Det är visst många "långlivare" som känner igen sej.
      Var fasen är Harlequinkärlekarna då?! :) Kram

      Radera
  6. Jo men visst känner man igen sej. Så himlastormande kär är man inte efter alla år. Men man är varandras allt, efter 22 år som sambos......Grattis till långvarig kärlek!/ Magdalena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Magda.
      Ja å som jag skrev... vad är det som säger att bara en sorts kärlek är värd att tråna efter. Förälskelse i all ära, det ärväl jordens häftigaste känsla att vara hög som ett hus på livet men man hade inte orkat det i 20-30-40 år.
      Kram och lycka till i ditt eget samboskap.

      Radera
  7. Jag måste säga tack för att du skriver om verkligheten. Jag tror att det behövs! Läser man om kända personer och hur de har klarat att leva ihop så låter det alltid; ahhh jag är forf nykär i min man och allting är så rosenskimmrande och bra. Aldrig att dom skulle erkänna att de önskat livet ur sin gubbe.

    Du skriver att det är ett hårt tufft jävla jobb att hålla ihop och vet du vad!!! Det hjälper i alla fall mig.
    Pussåkram

    SvaraRadera
  8. Du är en av de mest sprängladdade människor jag känner! Mitt i ditt skriande, ditt väsande och morrande, rinner daggdroppar av skimrande kärlek blandad med jordfärgad realism. Livet och äktenskapet är sällan så som man en gång trodde och önskade sig, men det ÄR, det FINNS och det är skapat ur någonting som går djupare än diamanter och guld, VILJAN att befinna sig i mitten av det där som kallas livet. Och hur många gånger man än somnar osams eller för den delen önskar livet av gubbdjävulen, så är det ändå den människa man älskar! Kärlekens beståndsdelar bestäms av varje enskild individ. Romantisk, tja, det tycker jag är något som karlar pådyvlar oss kvinnor, men i sanningens namn är det nog ett manligt drag! Och aldrig är det särskilt romantiskt att få salmonella på bröllopsdagen! Men så är ju inte livet särdeles romantiskt heller :). Underbart skrivet, Asta!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare