Idag är en väldigt speciell dag.

 

Idag har min stora flicka gift sej.
Idag har hon blivit någons hustru.
Det känns jätte konstigt. Jag vet inte varför.
Hon har flyttat hemifrån för många år sedan. Hon är sjuksköterska. Hon är förlovad sen flera år.
Men detta att hon GIFT sej...
Det är på något sätt ofattbart många vuxenpoäng. Nästan ogreppbart.

Jag fick veta det här om dagen.
Hon ringde och jag var ovanligt pissed of på män i allmänhet och min egen i synnerhet.
Vi talade lite om det där och jag sa att "om jag någonsin skiljer mej ska jag aldrig skaffa en karl igen."
Självklart sagt i affekt. Jag älskar män, jag är en obotlig romantiker. Om jag skilt mej skulle jag förmodligen absolut gifta om mej igen om jag bara fann någon som stod ut med mej... och som inte redan var gift. Det är ju det... singelmän finner mej oerhört ointressant som sagt.
Men i alla fall, nu pratar vi om dottern. Jag sa det där och hon sa: "Nu blir det ju väldigt konstigt mamma när jag säger det här men jag ska gifta mej på lördag."

På lördag!
Tusen tankar hann fara genom mitt huvud. Jag som är så pank. Jag som jobbar på lördag. Så snart. Nå väl jag får byta på något sätt.
"Vi ska gifta oss själva mamma."
Mmmm.
Tusen känslor.

Min äldsta dotter är den som är mest traditionell av ungarna. Den av barnen som är mest familjekär.
Den som är mest kristen. Den som alltid talat om att gifta sej i vår lilla kyrka här hemma.
Med brudklänning, stort kalas, hela balunsen. Alltid talat om detta.
Å så gifter de sej borgligt. Ensamma. Med en präst som efteråt välsignade dem.
Det var så... så oväntat.
Förvisso har vi talat om det. Hennes vånda inför alla val. Hennes stress inför stora kalas.
Hennes make är muslim och är okej med att gifta sej i kyrkan men ingen präst var okej med att tona ner "Jesus" i ceremonin. Min flicka ville att han/ hon bara skulle tala om Gud. Guds välsignelse osv.
Men det var inte möjligt.
Å så blev det så här.

Jag ska vara ärlig med att det inte var vad jag önskat mej.
Jag hade gärna sett ett litet bröllop vid havet eller i vår trädgård om nu inte kyrkan funkade.
Jag hade kunnat ta allt jobb och all planering.
För självklart... självklart... hade jag velat bidra, vara delaktig och SE min dotter gifta sej.
Få köpa klänning eller betala fotografen. Stötta och finnas.
Självklart. Det vill väl alla mammor?!
Samtidigt är vad jag vill å känner inte det viktiga här.
Nej, men faktiskt inte. Det är min dotter och hennes makes stora dag.
De ska göra det som i hjärtat känns rätt för dom. Det ska vara deras stora, härliga, kärleksfulla dag.
Den de ska minnas med lycka förhoppningsvis hela sitt liv.
Jag har verkligen uppmuntrat henne att tänka så, att köra sitt eget race, följa sitt hjärta.
Jag vältrar mej inte i självömkan... men självklart måste jag få känna. Känna att jag önskat henne mer!

Men vadå. Ett bröllop är ett bröllop.
Varesej man gör som dottern och gifter sej ensam med två okända pensionärer som vitten eller håller stor familjefest för 100 personer.
Det viktigaste är ju faktiskt VEM man gifter sej med.
Min dotter älskar sin make. Han älskar henne. Han är en trygg och kärleksfull man.
De respekterar varandra, stöttar varandra. gullar med varandra.
Jag är en lycklig mamma som har en så älskad dotter och snäll man.
Så välkommen på riktigt till familjen Mike.
Jag önskar er all lycka, all kraft de jobbiga stunderna.
Fortsätt leva efter den gyllene regeln som ni gjort hittills så kommer det att gå bra både i lusten och nöden.
Att jag skulle bussa Hells Angels på vem som helst som gör mina barn illa ska du inte ta som ett hot, det har jag framfört till samtliga svärsöner :)
Nej all all lycka o ha en HÄRLIG resa i Turkiet nu!!!

Puss/ Asta