Hör ni, förlåt för tonen...

Oj! Den rönte mycket uppmärksamhet... inlägget om att läsa för barnen.
I natt när jag vaknade av att jag hade så förtvivlat ont i halsen (hade o hade, det finns ingen dåtid alls i det) så funderade jag på mitt inlägg, på min kommentar på facebook och på reaktionerna.

För mej var inlägget så självklart. Så klart läser man för sina barn!
Högläsning, den lugna mysstunden, att väcka intresset för litteratur och ord är livsviktig.
Men så plötsligt såg jag framför mej en scen ur Solsidan. Ni vet när de unga trendiga mammorna diskuterar barnmat och gör sej roliga å hånfulla på bekostnad av de som är så urusla föräldrar att de ger barnen burkmat!
Familjelivspräktigt.
Var det SÅN jag uppfattades?!

Visst har jag läst om "mamma mobbningen" på nätet.
Hårda tongångar mellan olika småbarnsmorsor och deras syn på uppfostran och familjeliv.
Om allt i från mat och sovrutiner till om barnvakt är okej eller om lilltösen får lov att bära rosa.
Jag har HÖRT om det men inte engagerat mej nämndvärt eftersom den tiden är förbi i mitt liv.
Att vara småbarnsmamma är underbart och skitsvårt. Det är oxå så laddat med känslor.
Finns det någon roll i livet vi inte vill eller får misslyckas med så är det just den.
Å ändå finns det väl få av oss som roddat runt rollen med ett självsäkert leende på läpparna över hur fantastiskt BRA vi gör och gjort det.
Tvärt om, i bästa fall kan vi förlåta oss själva och känna att vi varit "bra nog."

Jag har fyra barn. Jag har 25 års föräldraskap i ryggen.
Självklart känner jag av att jag har en viss erfarenhet. Å självklart har jag väldigt många synpunkter på föräldraskap. På curlande, på ängsligheten, på överbeskyddandet, på att de små nära tingen offras.
På att femåringar har ipad's men aldrig pysslat med kottat å löv.
På att samma 5 åring är en jävel på datorer men inte fått höra om Emils hyss.
Men jag känner oxå... med nattens eftertanke... att det är fel att ytterligare öka bördan på föräldrar.
Att ytterligare tala om för dem att "de gör fel" när jag själv gjort 3016 andra fel med mina ungar.
Småbarnsföräldrar behöver mer pepp. Inte mer bannor.
Lixom barnen blir allt mer curlade har föräldrar blivit allt mer ängsliga. Självklart har det ett samband.

Min uppriktiga ursäkt till den som eventuellt blev ledsen.

Puss/ Asta

Ps. Sedan måste jag ändå säga att jag blev förfärad av Helenas kommentar. Att många föräldrar "tyvärr finner Astid Lindgrens berättelser omoderna." Vad är det för trams?!
När blev utanförskap, ensamhet,liv, död, sol å sommar, bus, samhällets utslagna, kärlek, rädsla omodernt?!