Förälskelsens konsekvenser

Ni är verkligen skitdåliga på att kommentera å ge respons. Med några få undantag...
Men å andra sidan kanske ni tycker att jag jangserat som bloggare numera när jag mest pratar om prinsar och prinsessor... prinsar om vi ska vara ärliga.
Å bilder på päron å kaprifol?! Ja det var kanske inte dödligt spännande egentligen.

Men hör ni, ni minns väl hur det är när man är förälskad?
Man kan lixom inte tänka på annat. Inte tala om någonting annat.
Man skiter i vad det är för väder eller vad man åt sist... om man åt något överhuvudtaget... man struntar i vad politikerna hittar på i Stockholm eller vad affärskedjorna har plockat in för höstkläder.
Inte ens jordbävningen i Iran lyckas väcka nåt större engagemang även om det så klart är synd om dom.
Nej, för man är... blir... så fångad i sina egna känslor.
Så jag säger inte förlåt för alla hundinlägg. Jag säger att ni får stå ut.
Jag får stå ut med bristande engagemang från er och ni... ja, ni får väl i värsta fall läsa nån annan blogg till jag har "tillfrisknat" lite.

Kär ja. Stänga av allt annat.
Jag har en katt. Den bor på övervåningen för den tycker inte om Märta.
Märta tycker mycket om katten men visar det på bordeaux vis... å det uppskattas inte av en liten rädd å försiktig Vilda. Hon hade en traumatisk barndom innan hon kom hit.
Där uppe äter hon, sover, dricker.
Hon är inte jätte social. Jag brukar kolla så hon har mat och vatten morgon och kväll när jag lägger mej/ går upp (eller tvärt om) och gosar med henne en stund vid dessa tillfällen. Det är vad hon behöver å vill ha.
Egentligen är hon ju makens katt. "Pappas tiger." Å Minis katt. Men Mini har ju samma "sjuka" som jag.
Nu... sen Gottfrid kom... har jag sovit här nere i köket och knappt vistats på övervåningen.
Igår lyfte jag upp henne och tittade för första gången på veckor ordentligt på henne... å blev förskräckt.
Hon har gått ner i vikt. Pälsen har tappat lyster.
Jag tror hon behöver avmaskas. Med risk för eget liv... eller mina fingrar åtminstone... så körde jag ner en avmaskningstablett i gapet på henne.
Typiskt nog kräktes hon en kvart senare och vi får göra om äventyret idag.
Men man får lite (läs: fruktansvärt) dåligt samvete som inte har noterat hennes mående.
Trots att hundarna är "mina och mitt ansvar" och katten mest makens.

Måndag idag. Vi ser väl till att dra igång en bra vecka inte sant?
Trots att jag hostar å får inhalera en massa så jag är så skakig att det blir dubbelbokstäver hela tiden när jag skriver och det tar en evighet att redigera.

Puss/ Asta