lördag 18 augusti 2012

43 år å på väg...



Jag är 43 år.
Fyrtiotre år. Det är ett halvt liv... i bästa fall.
Jag har gått på dagis. En halv termin på fritids. Jag har gått i kyrkans barntimma.
Jag har gått nio år i grundskolan. En termin på gymnasiet. Jag har arbetat via "ungdomscentrum" på ett ålderdomshem för 60 kr/ dag.
Jag har varit gravid ungefär 36 månader. Jag har ammat i dryga 2 år.
Jag har läst in grundvux, komvux med samhällerlig inriktning.
Arbetat på ett äldreboende, jobbat i hemtjänsten.
Prövat på att tjäna mina pengar i restaurangbranschen och som telefonförsäljare.
Jag har läst kreativ svenska på högskolan i en termin och sedan 3 år till sjuksköterska.
Jag har tagit körkort.
Jag har haft fler än 20 hamstrar. 4-5 katter. 4-5 hundar.
Jag har bränt mej i solen, frusit mina händer om vintern, haft bilar som vägrat starta.
Jag har två tatueringar och genomgått en konisering pga cellförändringar.
Jag har haft fler än 20 sexpartners. Å jag har haft en knuta i bröstet.
Jag har kysst män. Jag har blivit våldtagen. Jag höll på att kyssa en kvinna.
Jag har läst tusentals böcker, sett hundratals filmer. Jag har spått mej. Liftat. Varit på bio.
Jag har varit i Spanien, Grekland, Tunisien, Portugal och Danmark.
Jg har sovit på hotell och jag har sovit i trappuppgångar. Ätit pop corn och gjort magplask... på olika vis.
Jag har blivit för full. Jag har rökt hasch. Jag har varit mobbare och jag har blivit mobbad. Jag har dykt från en poolkant och simmat under vattnet till andra sidan.
Jag har lagat fantastiska måltider, ätit himelskt på krogen och jag har levt på makaroner och pannkakor i perioder. Jag har hånglat i sommarnätter, jag har gråtit på parkeringsplatser.
Jag har gift mej, jag har varit på bröllop och begravningar, jag har fått känna av riktig sorg.
Jag har känt mej ful, snygg, smart, korkad, smal, tjock, fel och stekrätt.
Jag har gråtit, skrattat, krypit på golv i ångest. Jag har älskat, hatat, förlorat och vunnit.
Jag är 43 år. Jag vet att livet går upp å livet går ner.

På fyrtiotre år kommer man en bit.
Man lär av livet. På gott och på ont, men mest på gott.
Man tar inte sej själv på lika stort allvar. Tror sej inte ha lika rätt alltid.
Man försonas... till viss del... med sina tillkortakommanden.
Ändå önskar jag att jag kommit längre...
Det finns alltid ett visst mått inom mej, ett behov av, att bli älskad för min egen skull och precis som jag är. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag så till varje pris måste berätta sunkiga och pinsamma saker ur mitt liv, både här på bloggen och i sällskap med andra.
Som att jag likt matadoren i Ferdinand sliter upp blusen och blottar mitt inre.
"Se! Så HÄR fult är det. Tycker ni om mej i alla fall."Jag avskyr den sidan hos mej själv. Föraktar den. Men om ni tycker om mej för all fernissa...
Ja,då är det ju ändå inte på riktigt, då är det ju inte MEJ ni tycker om.  Inte om ni bedömer mej efter hur väl jag städat el hur fult jag har det hemma.
Men det är en sak att tänka så och en annan sak att verkligen känna det.

Men kanske om ni ger mej 20 år till.
Kanske kan jag som blivande pensionär känna att "I give a fuck" om vad mina medmänniskor tycker?!
Vad tror ni å hur är det för er?

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Känns som jag stalkar dig nu. ;) Men du har verkligen fångat allt det där som är livet på ett bra sätt. Skulle tryckt upp det som en planch nästan alla dessa ord. Lite grafiskt och samtidigt djupt. Jaja, i alla fall så kan jag precis relatera till den där känslan av att vilja blotta sitt mindre vackra och vilja bli älskad ändå. Det är endast då det räknas på något vis. Kan inte sätta ord på känslan, men så är det i alla fall. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria. Stalka på du. Det är bara trevligt.
      Det är dessutom skönt att inse att man är lite "normalstörd" så där. Att man inte är ensam. Kram

      Radera
  2. Känner igen det där med att bli älskat för den man är. Jag fullkomligen VÄLTRAR mig i mina egna tillkortakommanden och dåliga egenskaper, lite typ "Se mig, säg att ni fortfarande älskar mig!".

    För övrigt vill jag veta mer om hamstrarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. LD.Uppskattar att du är här. Mitt i lördagsmyset.
      Ja vad ÄR det med oss, för jag tror att vi är rätt många som är så där.Kanske i synnerhet bland bloggare. Att blogga är ett symtom...
      Hamstrarna ja. Inte så spännande som jag förstår att det kan verka, tror jag sparar den som en cliffhanger, kanske kan hamsterinlägget få fart på bloggkarriären. Eller så är det bara så jäkla trist att det beror på att jag har haft en massa ungar hemma, att hamstrar är enkla och trevliga djur som inte lever i all evighet och inte kostar en förmögenhet.
      Tror jag låter er hänga lite i ovisshet där :)
      Kram

      Radera
  3. A - leve 43!!!!!!! och ett väldigt välskrivet inlägg... Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare