22 år

För snart 24 år år sedan stod jag inne i en kyrka i prinsessbakelsetårtklänning och lovade älska min blivande man i nöd och lust. I glädje och i sorg. Vara honom trogen. Tills döden skiljer oss åt.
Jag var 19 år och jag hade förstås inte en aning om vilket åttagande detta var.
Nöd och lust har det minsann blivit under dessa år.
Idag skulle jag aldrig ge samma löften.
Gifta om mej, kanske om jag skiljde mej från den man jag har och blev kär på nytt.
Men lova så stora ord om evigheters evighet. Nej... det skulle jag inte.
Det finns bara en man som jag kan lova att älska till döden skiljer oss åt.
En man som kommer vara min stora kärlek tills jag slutar andas, varesej det är i morgon eller om 70 år.
Det är så klart min son (... å så kanske möjligen Gottfrid :)

Världens bästa son fyller 22 år idag.
Jag är outgrundligt stolt över honom.
Han är en lat å slarvig odåga men i övrigt världens bästa man.
Han är snäll. Kärleksfull. Ömsint. Rolig. Smart.
Han är auktoritär. Lugn. Ödmjuk. Social. Beskyddande.
Han är vacker. Händig. Omtänksam. Empatisk.
Han är vansinnigt pedagogisk och tålmodig och han kommer att bli en fantastisk lärare när han är färdig med sin utbildning.

Vi har bråkat en handfull gånger kanske.
Han har sårat mej en enda gång (å jäklar vad det sved.)
Han har helt enkelt alltid varit så himla enkel att ha och göra med.
Lugn i sitt temperament. Alltid balanserad.
Jag har aldrig egentligen haft nån anledning till oro.
Som barn var han en filosoferande ensamvarg. Som ung tonåring lite djup och skrev oroande dikter om livets meningslöshet och dödens härliga evighet. Det var ju en smula creepi... men i övrigt... han är ett solsken. En sån mjuk ung fin man utan att vara mesig någonstans.

Idag har vi ätit god mat. Nåt så enkelt som potatis, stekt kassler och löksås med mycket grädde i.
Senare ska vi käka tårta. Jag ska bara valla mina hundar först.
Hipp hipp hurra för dej min fina son. Jag  älskar dej till månen... och tillbaka igen.   

Puss/Asta