onsdag 25 juli 2012

Valp v/s bäbis



Det är inte helt olikt!
Inte olikt alls, att ha småbarn och att ha valp.
De ska äta i parti och minut. De krånglar med maten.
De vill sova tätt, tätt. De vaknar tidigt på morgonen... idag halv fem... för att kissa/ byta blöja.
De pillar på allt de inte har med att göra, i natt rök ex antal tuggor av skumgummimadrassen.
De kräver ständig tillsyn och gråter så fort som mamma är ur synhåll.
Phuu!
Jag kan inte begripa att det finns människor i min ålder som skaffar barn.
Vad är de gjorda av?! "Evigt ung blod?"
Själv sliter dessa oroliga nätter och tidiga morgonar betydligt mer på mej än vad jag kan minnas att de gjorde när jag var hälften så gammal.

Valpar är ursöta och urjobbiga.
Fördelen är att de blir stora snabbare.
På ett par veckor är de rumsrena lixom.
Å man slipper fula obegripliga pysselfigurer som skall föreställa tomtar, pepparkaksgubbar å lucior.
Slipper "häpna av lycka" över oändliga pärlplattor och massproducerade teckningar.
Har ni någon aning om hur många skolavslutningar jag varit på?
Hur många gånger jag motvilligt stäckt upp handen å sagt "Jo men jag kan tänka mej att vara klassförälder... i år igen"?

Självklart är det underbart med barn. Själva meningen med livet anser många.
För mej är det nog så, en stor mening med livet åtminstone, men jag har lixom gjort den biten nu och koncentrerar mej på hundbebisar istället. Så länge jag nu orkar med...
Å vem vet, när jag är 65-70 bast kanske valparna är genmanipulerade och levereras alldeles färdiga.
Rumsrena, lydiga och matälskande.
Fast jag tror det finns en vits med de här vaknätterna. Med att vakna av att valpen kilar fast huvudet under ens haka. En mening med att han piper av olycka över att ha varit ensam 10 minuter när jag duschat och översvallande pussar hela mitt ansikte av lycka att återses.
Vi boundar. Binder kärlekens trådar mellan våra hjärtan.
De ska bli starka!
Så starka att jag inte säljer honom för en enkrona den dagen i framtiden när han skrämt livet ur grannbarnen, försöker äta upp en cyklist eller tuggar i sej andra mobiltelefonen på en vecka.

Puss/Asta

1 kommentar:

  1. Gud vad bra skrivet! För så är det verkligen. Jag tyckte det var skitjobbigt när Lowe kom till oss, vaknade vid 4 och när han ätit skumplasten till cykelhantaget och jag tänkte att nu dör han.
    Men ännu är det ganska så tufft, som att han en två åring kanske då han ännu inte kan vara ensam ( mitt fel såklart) och saknar sin mamma jämt, jämt. Samtidigt är det som vi har ett sätt att kommunicera som är tyst, men mellan oss i det sätt där jag vet hur han känner. Eller tror mig veta. :) Hur som helst, ja valp och bebis är väldigt likt och man blir lika trött.
    Kram på dig!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare