Som Bruce

Jag tycker att Bruce Springsteen är en riktig karl.
Jag älskar mångfald och jag är positiv till överskridande könsroller men antar att jag är gammeldags nog att tycka att visa män är mer karlar än andra.
Vissa egenskaper så mycket mer attraktiva och "det-rycker-i -äggstockarna-framkallande."
Precis som vissa män bara går igång på storbystade blondiner med anktrut.

Nu känner inte jag alls Brucean.
Vi är på intet sätt "du" med varann.
Det är mer som jag inbillar mej att Bruce är, det är DEN bilden jag går igång på.
Ni vet, workingclass hero.
En varm, enkel, jordnära man.
En man som inte behöver hålla på och låtsas, inte behöver köra nåt matchospel för han är lixom så självklar ändå.
En händig karl. En man som lika självklart lagar tvättmaskinen när den gått sönder som han torkar upp en pöl med kiss valpen precis lämnat efter sej.
En man som dricker med måtta, som inte kör en massa sexistiska skämt för att en annan karl är med, en man som kan konsten att kyssas å som kan grilla kött så det blir perfekt.
Sån! Tror jag att Bruce Springsteen är.

Trygg.
Ömsint.
Stark och stadig.
Intelligent.
Snäll.
Utåtriktad och omtänksam.

Rent utseendemässigt är jag svag för enkla män.
Män som inte ser ut att anstränga sej så jävla hårt med sitt yttre.
Som har naturliga muskler, snaggat eller vindrufsigt hår.
Skäggstubb å glittrande ögon.
Jeans och t-shirt.
Workingclass hero.
Som Bruce.

Puss/ Asta