Så gick en vecka

En vecka med Gottfrid hemma nu.

Det har gått så fort å samtidigt känns det som en evighet.
Jag antar att det framförallt beror på att Märta varit sjuk å opererats.
En känslosam vecka. Berg å dalbana,

Om ni tycker det är mycket "hund" i blogginläggen så kan jag säga att det är inte mycket bättre irl.
Allt kretsar kring hunderi å att få ihop den nya flocken.
Familjen är lite som när man får en männskobäbis till familjen.
Alla i akttar valpen, pratar om valpen, tänker på valpen.
Som om vi blivit oförmögna att kunna tänka på annat även om vi vill.

Vi trevar efter våra roller och börjar långsamt finna dem.
Märta fostrar inte i parti å minut, Gottfrid FÅR nu lov att röra sej.
Han i sin tur växer av det å är en riktig liten retsticka. Främst mot oss i människoflocken... Märta vågar han inte riktigt ta ut svängarna med på samma sätt.
Men visst kaxar han mot henne med... och sen rusar han så fort de små benen bär honom där i från.
Mej kan han leka snällt med eller gosa tillsammans med för att rätt som det är plötsligt köra sina sylvassa små gryn in i en mjukdel... en överarm, en tå eller en valk kring midjan.
Låt er alltså inte luras av hans änglalika look.

Oj oj oj vad det regnar nu.
Himlen har fullkomligt öppnat sej. Samtidigt är det varmt å kvavt som i ett växthus.
I år måste väl ändå bönderna vara nöjda?!

Puss/ Asta