Olycka fängslar mer än lycka

Jag vet inte hur jag stått ut de här dagarna utan ert stöd.
Å det kan jag säga, vill man slå läsarrekord så ska man ha en sjuk hund.
Jag hade nästan dubbelt så många läsare i måndags som jag normalt har.
630 stycken hittade hit och läste om min orodet dygnet.

Det är märkligt det där...
Jag är likadan själv. Olyckliga rubriker, dramatik i en människas liv, lockar mej mer än de lyckliga.
Jag antar att inte bara jag och ni är sådana... hela mänskligheten är det.
Varför skulle annars tidningarna skriva hela bilagor med artiklar när nåt tragiskt hänt.
Den drabbades gamla klasskamrat, en förskolelärare från dagis, grannar ska uttala sej om tragedin.
Alla bäst är så klart någon gråtande förälder.
DÅ säljer tidningarna.
För egen del är jag djupt tacksam över alla kommentarer men oxå de höga läsarsiffrorna.
Känslan av att någon hör min förtvivlan, andra delar detta med mej är tröstande på nåt vis.
Men visst är det märkligt hur vi är och fungerar?

Jag minns när jag var liten. Ett tag var jag så rädd för döden.
Att jag skulle dö eller någon som stod mej nära.
Något jag fixerade mej vid är hur världen hela tiden pågår...även om nåt hemskt händer.
Jag kunde tänka tankar som att "Om någon kommer in och mördar mej härå nu så kommer ändå rapport att sändas 19:30 och hallåorna på tv se lika söta och leende ut."Jag minns att jag ofta, ofta tänkte så.
Än idag fascinerar det mej på nåt vis. Att jorden inte snurrar för min skull :)
Att kunna sitta där och känna att du är jag så ledsen att mitt hjärta brister... och andra människor fortsätter att åka å bada, baka hallonpaj, gå på semester, sitta på uteserveringar med en öl och skratta i goda vänners lag.
Jag tror det är tur... och en skyddsmekanism... att man inte kan ta in och riktigt förstå andra människors liv. För hur skulle vi då leva med situationen i Syrien tex. I Somalia?

Halv fem väckte lill-killen mej idag. Men nu sussar han minsann.

Puss/ Asta